Målarprinsen Eugen – en radikal konstälskare och antinazist

Det var Zornutställning på Waldemarsudde och vi gick från tavla till tavla och njöt. När vi så småningom gick in i nästa sal upptäckte vi att där pågick en visning och anslöt oss diskret till sällskapet. Det fick vi ingen anledning att ångra, för det var Hans Henrik Brummer som förde ordet och vad vi fick höra var en mästare om en annan.

Brummer var chef för Zornmuseet i Mora från 1972 till 1989 och överintendent på Waldemarsudde 1989 till 2006, men utöver all erfarenhet och kunskap som detta hade givit var det blicken som fick det han sade att gripa tag. Där de flesta av oss tittade, såg han: hur verken var upplagda, hur de var genomförda, vad som gav dem deras kraft. Och han såg inte bara för egen räkning utan var också förmögen att göra sina intryck begripliga för en krets nyfikna men – åtminstone i mitt fall – amatörmässiga åhörare. Jag minns hans förklaring till den stora, blanka, tomma golvytan framför arbeterskorna i ”Stora bryggeriet” som en särskild ögonöppnare. Att flera decennier senare återge vad de öppnade ögonen såg mäktar jag däremot tyvärr inte med. Mea culpa.

Nu har Brummer återvänt till en annan favorit och låtit sin bildning, observationsförmåga och berättarkonst komma till uttryck i det mäktiga verket Prins Eugen – en levnadsskildring (Carlssons, 2025). ”Monumentalt utan att skapa ett monument”, skriver Nationalmuseums chef Patrick Ansellem i sitt förord, och mot detta finns inget att invända. Det handlar om tre bastanta volymer på sammanlagt 1 293 sidor, som inte bara beskriver och levandegör prinsen och konstnären Eugen (1865 – 1947) utan också familj, vänner, mentorer, åtaganden, uppfattningar och stora stridsfrågor i tiden. Den fungerar utmärkt som uppslagsbok.

Första bandet heter Vägval och behandlar åren som barn och ung vuxen. Konst och bildningsliv sträcker sig från sekelskiftet fram till 1925. Det kortare tredje bandet, Livshållning i skeva tider, börjar med ett språng bakåt i kronologin till unionsupplösningen 1905 och handlar sedan mer än de båda tidigare om politik med frågor som rösträtten, det nazistiska hotet och andra världskriget i centrum.

Författaren är mycket lojal mot sin huvudperson och beskriver – såvitt jag kan se på goda grunder – en rättrådig människa, som lyckades med konststycket att förbli en lojal medlem av kungahus och successionsordning samtidigt som han stakade ut fria zoner för sitt skapande och sitt tankeutbyte med personer och kretsar, som inte alltid stod högt i kurs hos samhällets höga vederbörande. Han stödde konstlivet i Sverige på en lång rad sätt, inte minst genom köp, men var filantrop i långt fler avseenden än så.

Brummer skriver: ”Osvikligt stödde han sina vänner. Han sörjde för folkbildning, barnbespisning, fattiga bokhållare och skådespelare, slummen, barnkrubbor och ålderdomshem, förföljda och utsatta. Listan kan göras lång. Arvfurstens räkenskaper är väl dokumenterade och vittnar om ett omfattande engagemang för värden som i långa loppet garanterar ett anständigt liv. Poängen är att det mesta skedde i tysthet. Utan åthävor.” 

En cyniker kan invända att prinsen inte hade behövt förta sig för att förvärva resurserna som han vidarebefordrade. En vänligare själ kan svara att det inte är alla med möjlighet att göra gott som faktiskt också tar chansen. Mot slutet av sitt liv var Eugen djupt engagerad mot nazismen och för Nordens frihet, och genom hans testamente fick allmänheten en omistlig kulturskatt till skänks i form av Waldemarsudde och de stora samlingarna.

Under lång tid var Eugen osäker på sin framtid som konstnär. Han kom från en artistiskt hågad familj. Farbrodern Carl XV var en riktigt skaplig målare; fadern Oscar II skrev mindre skaplig vers. Men hade Eugen själv gåvan på riktigt eller var han också en ”prinstalang”, som skulle få fjäskigt hovmannaberöm men inte tas på allvar av dem som verkligen förstod? Efter hemkomsten från studierna i Paris kom svaret genom verk som Våren (1891), Skogen (1892), Det gamla slottet (1893) och Molnet (1896). I och med dem fanns inte längre någon anledning att tveka. Han var en landskapsmålare av allra främsta märke.

Men varför är dessa landskap så tomma på människor? Illustrerar det distans till vanligt folk? Eller speglar det en känsla av att det skulle vara oförsynt och påträngande att en kunglighet gör bilder av sina undersåtar? Enligt Eugen var det inget av detta som stämde. Han såg överhuvudtaget inte verken som tomma; de var bebodda av hans egen ande och person. De är tolkningar, meditationer, centrallyrik: inte fotografier.

Eugen förbereddes inte i samma utsträckning som sina bröder på statschefsämbetet, men trots frånvaron av formell makt var han inte renons på politiskt inflytande. Under en god del av hans liv fanns ännu personlig kungamakt och han ingick i ett familjeråd där stora frågor dryftades kontinuerligt. Eugens radikalism – misstänkt socialistisk enligt brodern Carl, socialliberal enligt Brummer – väckte knappast entusiasm hos pappa Oscar II, som var en varm vän av status quo. Detta till trots förblev stämningen i familjekretsen förtrolig och respektfull, och det hände säkert att kungliga beslut tog färg av argument från Eugen och drottning Sofia, som var mer kompromissvilliga och förändringsbenägna.

Eugen hade flitiga norska kontakter och kände stor sympati för de norska frihetssträvandena. I samband med unionsupplösningen tog Bjørnstjerne Bjørnson kontakter med prinsens väninna Helena Nyblom för att höra om prinsen kunde tänka sig att bli monark i ett självständigt Norge. Fast detta blev aldrig verklighet och Eugen fick bli kung över Vätterlandskapet, Tyresö och inloppet till Stockholm i stället. Det var nog till det bästa för alla.

***

Läs även: Picasso gjorde livet värt att leva

Läs även: Erik Jersenius: Han klädde av supermaktens kvinnor och män