Metropolis fick rätt om 2026
I klassikern Metropolis från 1927 förs vi 99 år in i framtiden. Nu kan vi själva se hur filmen fick rätt om populismen, klassmotsättningarna och AI.
I den enorma högteknologiska metropolen Metropolis är samhällets klasser strikt åtskilda. Det övre skiktet befinner sig i en närmast paradisisk tillvaro över jord, medan arbetarna betraktas som mindervärdiga och förpassade till ett erbarmligt liv under marken.
Men så förälskar sig överklassynglingen Freder Fredersen (Gustav Fröhlich) i arbetaragitatorn Maria (Brigitte Helm). Hon samlar sina gelikar kring sig i vad som närmast liknar gudstjänster där bättre tider utlovas.
Fredersens far, industrialisten Joh (Alfred Abel) fruktar för Marias växande makt och kontaktar uppfinnaren C. A. Rotwang (Rudolf Klein-Rogge) för att bygga en maskinmänniska – en dubbelgångare av Maria som ska lura arbetarna och hålla dem i schack.
Men Joh begår ett stort misstag: Rotwang vill hämnas att denne i sin ungdom berövade honom sitt livs kärlek Hel, Freders mor, och programmerar sin maskin att i stället hetsa arbetarna mot makten och systemet. Snart startar ett uppror som får förödande följder.
Tysken Fritz Langs expressionistiska film från 1927 hör till en av filmhistoriens verkliga höjdpunkter – den är estetiskt, tekniskt och dramatiskt fulländad. För en för den tiden astronomisk summa på i dag motsvarande 225 miljoner kronor byggdes fantastiska scener upp som gestaltar framtidsstaden Metropolis år 2026 med enormt höga skyskrapor, högbanor och svävare. Langs första resa till New York 1924 inspirerade honom – i den amerikanska metropolen såg han framtiden.
Arkitekturen är på en och samma gång influerad av tidens konströrelser som art deco, Bauhaus, kubism och futurism, men vi finner också gotiska katakomber och katedraler. Den mörka staden gnistrar och bländar hypnotiskt av lyx. Som ett framtida Babels torn reser den sig över jordytan.
De banbrytande effekterna var ett pionjärarbete av Eugen Schüfftan. Genom modellandskap, miniatyrer, helt nya rörliga kameraanordningar och speglar skapade han illusioner av att skådespelarna verkligen befann sig i modellstaden. Skulptören Walter Schulze-Mittendorf skapade kostymen av plast och metall som Brigitte Helm rörde sig i.
Gottfried Huppertz komponerade originalmusiken till filmen – ett orkesterverk som kombinerade Richard Wagners och Richard Strauss romantik med mer modernistiska inslag. Resultatet blev både framsynt futuristiskt och ödesmättat apokalyptiskt. För att hans musik också skulle vara närvarande under inspelningen var Huppert på plats och spelade piano medan kameran rullade.
Senare har andra skrivit och framfört musik till filmen: bland annat den italienske elektroniske kompositören och producenten Giorgio Moroder 1984 och den lika elektroniska Eskilstunaduon Monster & Maskiner, som framförde sin musik live på Norrköpings Filmfestival Flimmer 2001.
Det var inte bara arbetarna i filmen som levde under tuffa förhållanden – det gjorde också arbetarna som spelade dem. Lang utsatte dem för livsfara genom att insistera på att använda riktig eld vid upploppsscenerna. Om och om igen och under hela nätter hölls skådespelare och statister i arbete.
Lang hämtade 500 barn från de allra fattigaste stadsdelarna av Berlin som fick arbeta 14 dagar i sträck i iskallt vatten när en översvämning gestaltas realistisk i filmen. Samtidigt fick de också mat, värme, husrum och leksaker av ett slag de inte hade sett tidigare.
Metropolis bygger på Langs hustru Thea von Harbous roman med samma namn. Hon var inspirerad av Bibelns berättelse om Babels torns högmod och världsliga makt. Vi ser det i Metropolis höga byggnader, förstås, och hur den falska Maria är just en sorts “babylonisk sköka”. Andra litterära förlagor var inte oväntat H. G. Wells framtidsromaner, Mary Shellys klassiker Frankenstein (1918) och fransmannen Auguste de Villiers de I’Isle-Adams berättelser som under 1800-talet populariserade föreställningen om androiden – den konstgjorda människan.
I skottgluggen för Harbous och Langs samhällskritik var förstås den liberala Weimarrepubliken med dess industrialism och tilltagande masskultur. Kritiken mot “amerikaniseringen” av Tyskland hade drag av både kommunistiska och fascistiska tankegångar.
Metropolis fick ett svalt mottagande av kritikerna. Även om man erkände att något så visuellt storartat inte spelats in tidigare, uppfattades handlingen som svag, politiskt dubiös och “teutonisk”. Bland annat var inte självaste H. G. Wells imponerad och fann filmen dum, klichétung och banal – ett misslyckat försök att kritisera industrialismen.
Den blivande nazistiske propagandaministern Joseph Goebbels var däremot imponerad, i synnerhet av filmens budskap om social rättvisa. I Metropolis såg han hur den politiska borgerligheten röjdes undan för att arbetarna skulle komma till sin rätt. Filmen betraktades sedan som en inspiration för en ny nationalsocialistisk filmkonst.
Metropolis tolkades först som en marxistisk kritik av det kapitalistiska systemet. Men var den det? Harbou kom sedan att bli organiserad och trogen nazist. Arbetarnas revolutionsförsök för inget gott med sig i Metropolis, utan är följden av manipulation av en stereotyp jude som hetsar arbetare och kapitalister mot varandra. Framtiden hör förstås det enade folket till, där man i en homogen gemenskap skapar det goda (tredje) riket. Det sker genom att “hjärtat förenar hjärnan och handen” – det vill säga en framsynt ledare (führer) som den unge Fredersen.
Lang var i efterhand inte förtjust i sin film – politiskt hade han låtit sig förledas av den hustru han sedan skilde sig ifrån på grund av hennes värderingar. Själv lämnade han Tredje riket och fortsatte framgångsrikt sitt filmskapande i Amerika. Efter andra världskriget sattes Harbou i brittiskt fångläger och blev en “trümmerfrau” – en “ruinkvinna” – och tvingades städa upp bland ruinerna efter kriget.
I dag framstår Metropolis som mer kraftfull än när det begav sig. Inte minst visuellt imponerar den jämfört med senare års digitala effekter. En mörk sanndröm om 2026 där AI är i färd att göra vår värld omänsklig, samtidigt som konflikten mellan “folket” och “eliterna” tar sig uttryck i den nya högerpopulismens valframgångar. Teknologin och modernitetens erotiseras och fetischeras genom den falska Marias gestalt – det som hägrade som befrielse blev vår förödelse.
Toppbild. Birgitte Helm spelade androiden Maria i Metropolis (1927). Foto: Horst von Harbou
***
Läs även: Erik Jersenius: Var Sverige bättre förr?
