Mokumentärens mästare Peter Watkins var en unik filmskapare
Oscarsbelönade Peter Watkins var genial enligt Ingmar Bergman och spelade in flera av sina filmer i Sverige, inte minst Fritänkaren om August Strindberg.
Peter Watkins död den 9 oktober, dagen efter hans nittioårsdag har inte orsakat några större rubriker i svenska medier. Det är beklagligt, inte enbart för att han var en unik filmskapare utan också för att han tillbringade en inte obetydlig del av sitt verksamma liv i Sverige.
Det började i England, närmare bestämt i Norbiton, Surrey där han föddes 1935. Efter sin militärtjänstgöring började han studera skådespeleri på den ärevördiga Royal Academy of Dramatic Art (RADA) i London.
Han hoppade av relativt tidigt med motiveringen att han inte ville bli skådespelare i traditionell mening. Samtidigt var det en viktig erfarenhet som formade Watkins hållning till mediet. Han kallade konventionell teater “fjärrstyrd” och föredrog att framkalla närvaro och sanning, såväl på scenen som framför kameran. I slutet av 50-talet började Watkins arbeta som stillbildsfotograf. Han gjorde också historiska rekonstruktioner på 8mm med skolbarn i rollerna.
Debuten Culloden (1964) demonstrerade tydligt regissörens formspråk. TV-filmen skildrar slaget i Culloden 1746 men med en dokumentär teknik där känslan är att BBC är på plats för att skildra händelserna. Det förekommer också intervjuer med stridande och bönder som svarar rakt in i kameran. Watkins själv bidrar med en berättarröst. Filmen liknade inget annat och tittare som väntat sig ett traditionellt avsnitt av The Wednesday Play blev förvånade och förvirrade. Culloden polariserade publiken där vissa såg en historieförvrängning medan andra upplevde något nyskapande.
Om debuten väckte uppståndelse så var det en västanfläkt jämfört med Krigsspel (The War Game 1965). Pseudo-dokumentären om ett kärnvapenkrig och dess efterdyningar producerades återigen av BBC men kanalen och regeringen bestämde snabbt att den var för skrämmande för TV. Filmen fick en handfull visningar på National Film Theatre 1966 och visades på en rad filmfestivaler. Återigen var stilen som ett nyhetsinslag där amatörskådespelarna i vissa scener visar att de är medvetna om kamerans närvaro. Trots att blandningen av drama och mockument’r var tydlig så vann filmen ironiskt nog en Oscar för bästa dokumentär 1967. Den visades inte på BBC förrän 1985.
Efter det svala mottagandet av Privilege (1969) lämnade Watkins England och samtliga efterföljande verk producerades utomlands. Han gjorde ett antal filmer i Sverige som Gladiatorerna (1969), Fällan (1975) och Fritänkaren (1994). Den senare handlade om August Strindberg. Hans biografiska film Edward Munch (1974) är kanske hans magnum opus. Den norsk-svenska samproduktionen väckte stort bifall och kallades genial av Ingmar Bergman. Den är också en lämplig ingång till Peter Watkins verk, Regissörens sista film blev den monumentala La Commune (2000). Som titeln antyder så behandlar den franskproducerade filmen Pariskommunen 1871.
Peter Watkins hade tydliga teorier om vad film var och borde vara i stället. Han myntade uttrycket ”Monoform” för att beskriva hur konventionella uttryckssätt (Hollywoodfilm, nyhetsrapportering och reklam) använder en form där åskådaren inte ges en chans att reflektera själv. Watkins menade att hans ovan beskrivna stil istället skapade en polyform som var en mångstämmig, icke-linjär form som gör åskådaren till medskapare. Även om stilen som den beskrivs kan låta Brechtiansk så var Watkins syfte delaktighet snarare än distansering.
Om det låter som tidstypisk vänsterkritik, så är det värt att påpeka att Watkins var mindre ideologisk och mer prosaisk. Istället för att göra konst av färdiga teorier så var de senare snarare resultatet av hans filmskapande. Han betonade alltid samarbete vilket också fick uttryck i handling. Det märks inte minst under hans tid i Sverige där han exempelvis jobbade på folkhögskolor. Hans tankar om media finns samlade i boken Media Crisis (2004) och Watkins webbplats är också en rik källa till information.
Lars von Trier har nämnt Culloden som en inspiration för Dogma 95. Watkins å sin sida var skeptisk till rörelsen som han mest såg som en PR-strategi. I Sverige var exempelvis Stefan Jarl starkt influerad av Watkins och sade att “han lärde oss tänka om filmen som ett etiskt ansvar, inte bara ett hantverk”. Bland de som uppmärksammade Peter Watkins död märks en av nutidens mest intressanta brittiska regissörer, Mark Jenkin som i en post på Instagram kallade honom en sann kompromisslös visionär. Det är bara att instämma.
Toppbild. Peter Watkins ger regi under inspelningen av Krigsspel 1965. Foto: Mary Evans Picture/TT
***
