Mörkrets furste Ozzy Osbourne – rockens ljusbringare lyser för evigt
Med sin distinkta röst var Ozzy Osbourne en av rockens främsta sångare. Mörkrets furste var en ljusbringare för miljontals vilsna själar.
Den 5 juli tackade Ozzy Osbourne (1948–2025) och hans Black Sabbath för sig med en stor avskedskonsert på Villa Park i Aston i gruppens hemstad Birmingham i England. Det var 40 000 i publiken och nästan 6 miljoner fler fans följde bandets sorti digitalt.
På nätet flimrar nu numret där Osbourne sjunger sin gamla hit Mama, I’m Coming Home förbi. “Mörkrets furste”, som han kallats, sitter på sin tron. Han skakar lätt av Parkinson och den helt omisskännliga och en gång så starka och vibrerande rösten brister nu. En uppenbart röd Osbourne rosslar, men den otroliga känslan och närvaron finns där lika mycket nu som när han som 22-åring först trollband världen med sin distinkta sångstil.
Mama, I’m Coming Home är en för Osbourne ganska otypiska rockballad tillägnad hustrun och managern Sharon, som i årtionden stått vid hans sida. Den handlar om att ännu en gång välja henne, att försöka bli fri från sitt alkohol- och drogmissbruk och äntligen vila i hennes varma famn. Nu får han vila, men är den som nu väntar på att hon ska komma till honom.
John Michael “Ozzy” Osbourne föddes i Aston i Birmingham den 3 december 1948. Han växte upp i en arbetarfamilj i en syskonskara om sex. Fadern Jack jobbade skift som verktygsmakare och modern Lillian på en fabrik som tillverkade bildelar.
Sitt smeknamn Ozzy fick Osbourne när han började skolan. Där trivdes han inte alls. Osbourne hade svårt för att läsa och lära sig och blev utsatt för våld av elever och lärare och till och med sexuella övergrepp av sina plågoandar. Flera gånger under sin ungdom försökte Osbourne ta sitt liv.
Det var Beatles som räddade honom ur mörkret. Som 14-åring hörde han deras hit She Loves You (1963) och bestämde sig för att bli en rockstjärna. När Osbourne många år senare för första gången träffade sin store idol Paul McCartney blev den berömde rocksångaren alldeles stum och förvandlades till en liten blyg pojke igen som letade efter orden.
Osbourne hoppade av skolan när han var 15 år och provade på olika jobb på byggnadsplatser, rörmokeri, verktygstillverkning och på slakteri. Ett par år senare dömdes han till sex veckor i fängelse för att ha rånat en klädbutik.
Som 19-åring lärde han känna Geezer Butler, en irländsk–katolsk arbetargrabb från samma stad och tillsammans med gitarristen Tony Iommi och trummisen Bill Ward bildade de vad som skulle bli Black Sabbath.
Namnet tog de från den engelska titeln på den italienske skräckmästaren Mario Bavas film I skräckens klor (1963). Det indikerade också gruppens intresse för “den mörka sidan” av 60-talets motkultur, det vill säga svartkonst och satanism. Utöver intresset för Aleister Crowley ockultism inspirerades tidiga låtar som Black Sabbath och Behind the Wall of Sleep av klassiska skräcklitteratur som Dennis Wheatleys berättelser om djävulsdyrkan, andeutdrivning och svart magi, och amerikanen H. P. Lovecrafts egensinniga historier om kosmisk ondska som ruvar under de puritanska småstäderna i New England. Men här fanns också en hel del fascination för sagovärldar, J. R. R. Tolkiens berättelser om Härskarringen och Midgård formade också Black Sabbaths olycksbådande lyrik.
Även musiken var svart. Bandet influerades av tidens stora bluesrockartister som Cream, Jimi Hendrix, Fleetwood Mac, John Mayall & the Bluesbreakers, Led Zeppelin och Jethro Tull, men målade musiken i betydligt svartare och dystrare färger. Framför allt använde de sig av tritonus, “djävulsintervallet”, en dissonant klang som ofta används i skräckfilmsmusik. En viktig influens var den engelske klassiske kompositören Gustav Holst som i Richard Wagner och Richard Strauss anda skrev en folkmusikinspirerade stycken och använde just tritonus för att skapa en mörk klang.
Den vänsterhänte Iommi var son till italienska invandrare och hade likt Osbourne vuxit upp i de våldsamma arbetarkvarteren i Birmingham. Som 18-åring miste han två fingrar på högerhanden i en arbetsplatsolycka i stålfabriken där han jobbade, men uppmuntrades av sin chef att fortsätta spela gitarr och utvecklade en egen spelstil inspirerad av jazzgitarristen Django Reinhardt som också saknade två fingrar. Resultatet blev att Iommi spelade på nedstämda och tunnare strängar som krävde mindre fingerstyrka, vilket också ledde till att elgitarren lät mörkare, större och tyngre.
På så vis skapade Black Sabbath en ångestladdad atmosfär i sina låtar, en klaustrofobisk och ångerfull känsla. Det var också denna som Osbourne förmedlade så inlevelsefullt, här hade vi inte med en skådespelare att göra, utan med en person som de facto stirrat Döden eller rent av Fan själv i vitögat och överlevt. Hans darrande röst var fylld av verklig och ren fasa. I titelspåret på debutplattan Black Sabbath (1970), passande nog släppt fredagen den 13:e februari, hör vi Osbourne sjunga:
“What is this that stands before me?
Figure in black which points at me…”
Snart följt av ett hjälplöst skrik,
“Oh no, no please God help me!”
Skivans omslag ramade in dess innehåll. På Keith Stuart Macmillan fotografi av vattenkvarnen i Mapledurham vid Themsen ser vi modellen Louisa Livingstone insvept i en svart kappa. Bilden togs vid fyratiden på morgonen och rök stiger upp från vattnet. På insidan av lp-omslaget fanns en uppochnedvänt kors och en synnerligen mörk dikt av Roger Brown där han målar upp ett dimmigt och regnpiskat landskap av svarta träd, döende vallmo och kaninungar i fällor.
Black Sabbath har kallats för “hårdrocken Beatles” och Beatles var trots allt den viktigaste influensen för de fyra arbetargrabbarna från industristaden Birmingham, just de fyra arbetargrabbarna från hamnstaden Liverpool. Det hör vi inte minst i de fantastiska melodierna, men också lekfullheten.
Även om grunden för musiken är den klassiska uppsättningen av gitarr, bas, trummor och sång, börjar de omgående att leka med andra influenser. På andra skivan Paranoid finner vi den närmast andligt pastorala Planet Caravan som jazzigt framförs med flöjt, bongotrummor och Osbournes nu svävande drömska röst. Den tredje skivan Master of Reality innehåller folkmusikinspirerade stycken som Embryo framförs med stråkar, eller Orchid och Solitude där vi utöver akustisk gitarr också hör flöjter och piano.
I sångkatalogen sticker också den hjärtskärande balladen Changes (1972) ut, en av gruppens mest populära sånger. Med skilsmässan som tema framförs den på mellotron, en slags tidig keyboard, som utvecklades och tillverkades just i Birmingham.
Med tiden nyanserades också bilden av Black Sabbath som djävulsdyrkare. Butler och Iommi kom från katolska familjer och Osbournes mor var katolik. Den kristna tematiken blir vartefter tydligare i sånger som After Forever (1971) och Osbourne själv var en hängiven anglikan, som gick till Engelska kyrkan och bad dagligen.
Inledningsvis möttes Black Sabbath av misstro bland musikkritikerna som fann deras mörker sökt och banalt, men vann omgående en växande publik och kom att bli ett av de mest inflytelserika rockbanden och hade vi slutet av 70-talet sålt över 8 miljoner skivor. Men då hade Osbourne och de andra gått skilda vägar.
I takt med det rika alkohol och drogintaget avtog kraften i musiken och bandet
förstördes. Framför allt slet det på Osbourne som ur bandets perspektiv uppfattades allt mindre engagerad och han fick sparken 1979 och ersattes med den tidigare Rainbowsångaren Ronnie James Dio.
Först trodde Osbourne att livet var slut och låste in sig i sitt hem med sina droger i tre månader, men en lång och framgångsrik solokarriär väntade runt hörnet med flera hits och rikligt sålda plattor. Osbournes manager och snart tillika hustru, hans livs kärlek Sharon Arden, hjälpte honom tillbaka på banan.
Sedan Black Sabbath-tiden hade han beskyllts för att förleda ungdomen med sin “satanism” och en ännu mer kontroversiell figur blev han under 80-talet då den drogpåverkade Osbourne vid olika tillfällen bet av huvuden på en duva och en fladdermus under konserter.
Osbourne fick barnen Jessica och Louis med sin första hustru Thelma Riley och adopterade hennes son Elliot. Den familjen förstörde han genom sitt missbruk och barnen har sedan tagit avstånd från honom. Sedan gifte han sig med Sharon Arden 1982, och paret fick de tre barnen Aimee, Kelly och Jack.
Sharon Osbourne stod vid sin makes sida, trots kontroverserna och missbruket. Det var hon som fick fart på en avsomnade karriär när familjen medverkade i den banbrytande reality-tv-serien The Osbournes (2002–2005) på musikkanalen MTV. Osbourne själv tog droger under hela seriens gång och framstår också alltjämt som en förvirrad, haltande och sluddrig farbror i svart, en tragikomisk figur, en mörkrets narr snarare än furste. I efterhand vet vi att han då drabbats av Parkinsons sjukdom.
Den äldsta dottern Aimee var öppet kritisk mot programmet och vägrade medverka i det, medan de två andra barnen startade sina egna karriärer utifrån det. Kelly Osbourne släppte flera hitsinglar som sångerska och har sedan verkat som modeskapare. Jack Osbourne fortsatte sedan själv som programledare och skådespelare. Sharon Osbourne fick sedan det egna programmet The Sharon Osbourne Show (2003-2004) där hon intervjuade olika kändisar.
Osbourne återförenades flera gånger med Black Sabbath under kortare perioder. Den sista plattan med gruppen som han medverkade på var den kritikerrosade och framgångsrika 13 (2013).
Som soloartist och medlem i Black Sabbath har Osbourne sålt över hundra miljoner skivor. Den kärlek som till honom nu vid hans bortgång visas världen över är överväldigande och hjärtevärmande. Mörkrets furste var en rockens Lucifer, en ljusbringare, som i sin kamp med livet gav människor tröst och förståelse, också bland dem vi minst anade. En av dem som beundrade honom, har hennes son president George W. Bush avslöjat, var den djupt troende och ärkekonservativa presidenthustrun Barbara Bush.
Osbourne avled på morgonen den 22 juli vid 76 års ålder, sjutton dagar efter att han tagit farväl av sin publik.
***
Läs även: Den svenska gitarrpopen är tillbaka
Den 5 juli tackade Ozzy Osbourne (1948–2025) och hans Black Sabbath för sig med en stor avskedskonsert på Villa Park i Aston i gruppens hemstad Birmingham i England. Det var 40 000 i publiken och nästan 6 miljoner fler fans följde bandets sorti digitalt.
På nätet flimrar nu numret där Osbourne sjunger sin gamla hit Mama, I’m Coming Home förbi. “Mörkrets furste”, som han kallats, sitter på sin tron. Han skakar lätt av Parkinson och den helt omisskännliga och en gång så starka och vibrerande rösten brister nu. En uppenbart röd Osbourne rosslar, men den otroliga känslan och närvaron finns där lika mycket nu som när han som 22-åring först trollband världen med sin distinkta sångstil.
Mama, I’m Coming Home är en för Osbourne ganska otypiska rockballad tillägnad hustrun och managern Sharon, som i årtionden stått vid hans sida. Den handlar om att ännu en gång välja henne, att försöka bli fri från sitt alkohol- och drogmissbruk och äntligen vila i hennes varma famn. Nu får han vila, men är den som nu väntar på att hon ska komma till honom.
John Michael “Ozzy” Osbourne föddes i Aston i Birmingham den 3 december 1948. Han växte upp i en arbetarfamilj i en syskonskara om sex. Fadern Jack jobbade skift som verktygsmakare och modern Lillian på en fabrik som tillverkade bildelar.
Sitt smeknamn Ozzy fick Osbourne när han började skolan. Där trivdes han inte alls. Osbourne hade svårt för att läsa och lära sig och blev utsatt för våld av elever och lärare och till och med sexuella övergrepp av sina plågoandar. Flera gånger under sin ungdom försökte Osbourne ta sitt liv.
Det var Beatles som räddade honom ur mörkret. Som 14-åring hörde han deras hit She Loves You (1963) och bestämde sig för att bli en rockstjärna. När Osbourne många år senare för första gången träffade sin store idol Paul McCartney blev den berömde rocksångaren alldeles stum och förvandlades till en liten blyg pojke igen som letade efter orden.
Osbourne hoppade av skolan när han var 15 år och provade på olika jobb på byggnadsplatser, rörmokeri, verktygstillverkning och på slakteri. Ett par år senare dömdes han till sex veckor i fängelse för att ha rånat en klädbutik.
Som 19-åring lärde han känna Geezer Butler, en irländsk–katolsk arbetargrabb från samma stad och tillsammans med gitarristen Tony Iommi och trummisen Bill Ward bildade de vad som skulle bli Black Sabbath.
Namnet tog de från den engelska titeln på den italienske skräckmästaren Mario Bavas film I skräckens klor (1963). Det indikerade också gruppens intresse för “den mörka sidan” av 60-talets motkultur, det vill säga svartkonst och satanism. Utöver intresset för Aleister Crowley ockultism inspirerades tidiga låtar som Black Sabbath och Behind the Wall of Sleep av klassiska skräcklitteratur som Dennis Wheatleys berättelser om djävulsdyrkan, andeutdrivning och svart magi, och amerikanen H. P. Lovecrafts egensinniga historier om kosmisk ondska som ruvar under de puritanska småstäderna i New England. Men här fanns också en hel del fascination för sagovärldar, J. R. R. Tolkiens berättelser om Härskarringen och Midgård formade också Black Sabbaths olycksbådande lyrik.
Även musiken var svart. Bandet influerades av tidens stora bluesrockartister som Cream, Jimi Hendrix, Fleetwood Mac, John Mayall & the Bluesbreakers, Led Zeppelin och Jethro Tull, men målade musiken i betydligt svartare och dystrare färger. Framför allt använde de sig av tritonus, “djävulsintervallet”, en dissonant klang som ofta används i skräckfilmsmusik. En viktig influens var den engelske klassiske kompositören Gustav Holst som i Richard Wagner och Richard Strauss anda skrev en folkmusikinspirerade stycken och använde just tritonus för att skapa en mörk klang.
Den vänsterhänte Iommi var son till italienska invandrare och hade likt Osbourne vuxit upp i de våldsamma arbetarkvarteren i Birmingham. Som 18-åring miste han två fingrar på högerhanden i en arbetsplatsolycka i stålfabriken där han jobbade, men uppmuntrades av sin chef att fortsätta spela gitarr och utvecklade en egen spelstil inspirerad av jazzgitarristen Django Reinhardt som också saknade två fingrar. Resultatet blev att Iommi spelade på nedstämda och tunnare strängar som krävde mindre fingerstyrka, vilket också ledde till att elgitarren lät mörkare, större och tyngre.
På så vis skapade Black Sabbath en ångestladdad atmosfär i sina låtar, en klaustrofobisk och ångerfull känsla. Det var också denna som Osbourne förmedlade så inlevelsefullt, här hade vi inte med en skådespelare att göra, utan med en person som de facto stirrat Döden eller rent av Fan själv i vitögat och överlevt. Hans darrande röst var fylld av verklig och ren fasa. I titelspåret på debutplattan Black Sabbath (1970), passande nog släppt fredagen den 13:e februari, hör vi Osbourne sjunga:
“What is this that stands before me?
Figure in black which points at me…”
Snart följt av ett hjälplöst skrik,
“Oh no, no please God help me!”
Skivans omslag ramade in dess innehåll. På Keith Stuart Macmillan fotografi av vattenkvarnen i Mapledurham vid Themsen ser vi modellen Louisa Livingstone insvept i en svart kappa. Bilden togs vid fyratiden på morgonen och rök stiger upp från vattnet. På insidan av lp-omslaget fanns en uppochnedvänt kors och en synnerligen mörk dikt av Roger Brown där han målar upp ett dimmigt och regnpiskat landskap av svarta träd, döende vallmo och kaninungar i fällor.
Black Sabbath har kallats för “hårdrocken Beatles” och Beatles var trots allt den viktigaste influensen för de fyra arbetargrabbarna från industristaden Birmingham, just de fyra arbetargrabbarna från hamnstaden Liverpool. Det hör vi inte minst i de fantastiska melodierna, men också lekfullheten.
Även om grunden för musiken är den klassiska uppsättningen av gitarr, bas, trummor och sång, börjar de omgående att leka med andra influenser. På andra skivan Paranoid finner vi den närmast andligt pastorala Planet Caravan som jazzigt framförs med flöjt, bongotrummor och Osbournes nu svävande drömska röst. Den tredje skivan Master of Reality innehåller folkmusikinspirerade stycken som Embryo framförs med stråkar, eller Orchid och Solitude där vi utöver akustisk gitarr också hör flöjter och piano.
I sångkatalogen sticker också den hjärtskärande balladen Changes (1972) ut, en av gruppens mest populära sånger. Med skilsmässan som tema framförs den på mellotron, en slags tidig keyboard, som utvecklades och tillverkades just i Birmingham.
Med tiden nyanserades också bilden av Black Sabbath som djävulsdyrkare. Butler och Iommi kom från katolska familjer och Osbournes mor var katolik. Den kristna tematiken blir vartefter tydligare i sånger som After Forever (1971) och Osbourne själv var en hängiven anglikan, som gick till Engelska kyrkan och bad dagligen.
Inledningsvis möttes Black Sabbath av misstro bland musikkritikerna som fann deras mörker sökt och banalt, men vann omgående en växande publik och kom att bli ett av de mest inflytelserika rockbanden och hade vi slutet av 70-talet sålt över 8 miljoner skivor. Men då hade Osbourne och de andra gått skilda vägar.
I takt med det rika alkohol och drogintaget avtog kraften i musiken och bandet
förstördes. Framför allt slet det på Osbourne som ur bandets perspektiv uppfattades allt mindre engagerad och han fick sparken 1979 och ersattes med den tidigare Rainbowsångaren Ronnie James Dio.
Först trodde Osbourne att livet var slut och låste in sig i sitt hem med sina droger i tre månader, men en lång och framgångsrik solokarriär väntade runt hörnet med flera hits och rikligt sålda plattor. Osbournes manager och snart tillika hustru, hans livs kärlek Sharon Arden, hjälpte honom tillbaka på banan.
Sedan Black Sabbath-tiden hade han beskyllts för att förleda ungdomen med sin “satanism” och en ännu mer kontroversiell figur blev han under 80-talet då den drogpåverkade Osbourne vid olika tillfällen bet av huvuden på en duva och en fladdermus under konserter.
Osbourne fick barnen Jessica och Louis med sin första hustru Thelma Riley och adopterade hennes son Elliot. Den familjen förstörde han genom sitt missbruk och barnen har sedan tagit avstånd från honom. Sedan gifte han sig med Sharon Arden 1982, och paret fick de tre barnen Aimee, Kelly och Jack.
Sharon Osbourne stod vid sin makes sida, trots kontroverserna och missbruket. Det var hon som fick fart på en avsomnade karriär när familjen medverkade i den banbrytande reality-tv-serien The Osbournes (2002–2005) på musikkanalen MTV. Osbourne själv tog droger under hela seriens gång och framstår också alltjämt som en förvirrad, haltande och sluddrig farbror i svart, en tragikomisk figur, en mörkrets narr snarare än furste. I efterhand vet vi att han då drabbats av Parkinsons sjukdom.
Den äldsta dottern Aimee var öppet kritisk mot programmet och vägrade medverka i det, medan de två andra barnen startade sina egna karriärer utifrån det. Kelly Osbourne släppte flera hitsinglar som sångerska och har sedan verkat som modeskapare. Jack Osbourne fortsatte sedan själv som programledare och skådespelare. Sharon Osbourne fick sedan det egna programmet The Sharon Osbourne Show (2003-2004) där hon intervjuade olika kändisar.
Osbourne återförenades flera gånger med Black Sabbath under kortare perioder. Den sista plattan med gruppen som han medverkade på var den kritikerrosade och framgångsrika 13 (2013).
Som soloartist och medlem i Black Sabbath har Osbourne sålt över hundra miljoner skivor. Den kärlek som till honom nu vid hans bortgång visas världen över är överväldigande och hjärtevärmande. Mörkrets furste var en rockens Lucifer, en ljusbringare, som i sin kamp med livet gav människor tröst och förståelse, också bland dem vi minst anade. En av dem som beundrade honom, har hennes son president George W. Bush avslöjat, var den djupt troende och ärkekonservativa presidenthustrun Barbara Bush.
Osbourne avled på morgonen den 22 juli vid 76 års ålder, sjutton dagar efter att han tagit farväl av sin publik.
***
Läs även: Den svenska gitarrpopen är tillbaka
