Nadia Melliti: ”Jag blev också tagen för pojke”

Nadia Melliti värmer sig med en kopp te på ett hotell på Strandvägen i Stockholm, mitten av december och julbestyr överallt. Det är andra gången hon befinner sig i Sverige. Första gången var för knappt tio år sedan, som tonåring på Gothia Cup i Göteborg. Det var hennes första turnering med Paris Saint-Germain, dit Melliti rekryterats som stort löfte.

– Vi hade ett fantastiskt lag och det var en minnesvärd resa, säger Nadia Melliti, med algeriska föräldrar uppvuxen i en förort i norra Paris.

2019 hände det som inte fick hända, dubbla frakturer och svår konvalescens, vilket ledde till att Nadia Melliti avslutade karriären redan vid 19. Den strategiska rollen som offensiv mittfältare – tia på fotbollsspråk – skulle senare förbytas till en helt annan skepnad, på en helt annan scen.

Hopp till sommaren 2023, en rollbesättare får syn på Nadia Melliti som strosar vid Seines kaj. Nadia Melliti tror först kvinnan är turist och blir stressad över sin svaga engelska – innan hon inser att det rör sig om en filmens motsvarighet till fotbollens talangscouter. Snart har rollbesättaren pitchat ett filmprojekt för Nadia och försökt värva henne till en provfilmning.

För Nadia Melliti var det långt ifrån självklart att anta utmaningen.

– Just då kallade min bekvämlighetszon på mig och sa: ”Det här är inte ditt område, du har ingen erfarenhet.” Och ofta vill man gärna stanna i sin bekvämlighetszon. Men jag minns också att jag tänkte: ”Man borde försöka. Om man inte har försökt kan man inte veta. Ge dig själv chansen att upptäcka något du inte behärskar.” Samtidigt växte en tävlingsinstinkt inom mig som stärkte den känslan: ”Du måste gå för det, det gör inget om du misslyckas.” Så jag gick iväg och antog utmaningen. Och improvisationen de bad om gick väldigt bra – jag älskade det, jag gillade att hitta på ett liv, att vara en ny varelse, en ny person, samtidigt som jag förblev mig själv trogen, det gav mig lust att fortsätta.

Ett par provfilmningar senare fick hon rollen som Fatima i Hafsia Herzis Little Sister (La Petite Dernière), ett uppväxtdrama om en gymnasietjej som hänger med killar men ändå dras till tjejer, en huvudperson som slits mellan sin varma muslimska bakgrund och en utforskande homosexualitet, och hamnar i lojalitetskonflikt mellan de båda.

Ytterligare ett år senare står Nadia Melliti som den osannolika vinnaren av priset för bästa skådespelerska vid filmfestivalen i Cannes, och sällar sig därmed till en skara med namn som Isabelle Huppert, Meryl Streep och Pernilla August.

Hur var det att vinna?

– Det var sagolikt, en oerhörd glädje, att vara där med den här filmen, min första, tillsammans med ett helt team som stöttat mig från allra första början. Framför allt var det en stolthet att få ta den här rollkaraktären till Cannes – en person som inte finns representerad i den franska filmen tidigare – och eftersom det var så svårt i början att få finansiering. Därför blev det också som en revansch för oss gentemot dem som inte ville stötta filmen. Så det var väldigt rörande, jag är säker på att jag kommer berätta det här för mina barn och barnbarn.

Varför tvekade finansiärerna?

– På grund av ämnet, oavsett om det bottnade i homofobi, rasism eller bara en ovilja att se den här berättelsen bli till. Men det stärkte oss alla mentalt, särskilt eftersom vi var många kvinnor i projektet, men även de manliga skådespelarna. Det uppstod en känsla av solidaritet mellan oss och ett förtroende som fick oss att vilja kämpa för filmen.

Regissören Hafsia Herzi fick själv sitt genombrott som skådespelare. Den som sett henne i Abdellatif Kechiches Couscous från 2007 kan se var hon hämtat inspiration: till exempel i de livaktiga familjetablåerna från köket, där matlagning pågår och folk pratar i mun på varandra, rättframt men oftast kärleksfullt.

I ”Little Sister” är det mest Fatima som håller på sina känslor. Pojkvännen är bara en fasad men i skolan hänger hon desto mer villigt med de dominanta killarna. Hon är en pojkflicka som mestadels observerar men aldrig är sen att agera på en kränkning.

Kan du känna igen dig i hennes personlighet?

– Jag blev också tagen för pojke, eftersom jag alltid lekt med pojkar. Men det var inte direkt ett problem utan gav mig snarare styrka. Jag föredrog helt enkelt fotbollsplanen före hopprepen. Fatima har sina motsägelser, hon upplever komplicerade saker men gör ändå som hon vill. Det är precis så jag alltid har levt. Jag har alltid varit ett fritt och nyfiket barn.

Nadia Melliti talar flytande arabiska, har flera syskon och kan även känna igen sig i den livaktiga familjelivet, även om pappan dog redan när hon var sex år. Fotbollen blev hennes stora räddning, hon flydde till planen.

– När jag var liten hade vi inga smartphones, vi hängde ute i stället. I dag hänger alla unga bara framför skärmen, det enda de vill är att likna varandra.

Vid tio års ålder började hon spela organiserat i ett pojklag, eftersom det inte fanns några tjejlag i närheten. Först som 14-åring började hon spela med tjejer och strax därpå tog hon plats i Frankrikes ungdomslandslag. Några år senare kom de olyckliga skadorna.

Jag tänker att du ändå hade viss nytta av fotbollen när du kom till filminspelningen.

– Exakt, den kollektiva processen, det var en stor fördel, film är verkligen ett lagarbete, det är alltid något som pågår någonstans.

Även Fatima behärskar bollen väl och flyr vid något tillfälle till planen för andrum. Fanns det med från början eller tog ni in det efter hand?

– Det stod inte i manuset, utan jag skickade videor till Hafsia, så man kan säga att det var mitt förslag. Och det skapade ett slags förtroende mellan oss, för hon lyssnade på mig när jag pratade, och det gjorde mig väldigt glad.

Sista scenen i filmen är så stark – öm och samtidigt så smärtsam – för där och då, på Fatimas födelsedag, blir det tydligt att mamman har förstått vad dottern länge känt.

– Ursprungligen i manuset skulle mamman ha gett henne smycken, inte en fotbollströja. Men det ändrades – just för att tröjan blir ett sätt att bekräfta Fatima. När hon ger den säger hon: ”Jag vet att smycken inte är din grej, jag ser vem du är.” För hon har fattat att dottern gillar tjejer. Men hon ger henne utrymme att själv sätta ord på det – och det är väldigt vackert att som förälder inte forcera fram det utan ta det i barnets takt.

23-åriga Nadia Melliti bor fortfarande kvar i samma lägenhet i samma förort i Paris – med sin mamma, ”för att ha så stor glädje av henne så länge som möjligt”. Även kärleken till fotbollen är intakt, och sina studier bedriver hon en på idrottshögskola i stadens norra delar.

Hon överväger också ett par nya filmprojekt.

– När jag har lite tid över går jag till skolan. När det dyker upp ett projekt som jag verkligen gillar, då gör jag det. Men om det inte dyker upp något som intresserar mig, så är det inte hela världen, det är livet. Man kan inte stressa fram saker.

Om du fick välja mellan Ballon d’Or eller Palme d’Or i Cannes – vad skulle du välja?

– Ballon d’Or säger Nadia Melliti utan att blinka.

***

Läs även: Yoon Hyun-min är k-dramats lysande världsstjärna

Läs även: Jonas Karlsson: ”Vi har alla en yxmördare inom oss”