När fantombilden hemsökte folkhemmet
Först i samband med Palmemordet blev "fantombilden" ett ord på var svensk läppar. Gary Svensson berättar om de kusliga bilderna som förändrade Sverige.
I samband med statsministermordet 1986 spreds en ikonisk signalementbild. En bild som skapades med en modern teknik vilket gav den ett närmast fotografiskt uttryck. Från och med detta hade vi begåvats med ett nytt ord – Fantombild.
Fast detta stämmer inte helt och fullt. Om man ska vara helt noga så hade ordet ”fantombild” funnits sedan länge i svenska språket men det betydde tidigare något helt annat. Fantombild användes av tidigare generationer, som synonym till ”skenbild” eller ”fantasifoster”.
Visuella signalement var inte heller något nytt. Att dokumentera gärningsmän i bild hade en lång tradition inom kriminologin. Polisen hade arbetat med fotodokumentation redan hundra år tidigare, som ett led i att visuellt registrera återfallsförbrytare.
Signalementsbilder – bilden av en okänd gärningsperson – kom att utvecklas till ett alldeles speciellt område. De så kallade ”fantombildernas” historia är också en berättelse om kultur- och teknikhistoria. Det som en gång inleddes med handgjorda skisser kom att utvecklas till en teknik som idag möjliggör fantombilder som framställs ur DNA.
Det handlar rent krasst om att identifiera särskiljande drag men det handlar även till viss del om att återskapa minnen. Vi vet ju alla hur olika vi fungerar där. Vissa av oss kan komma ihåg ansikten över lång tid, andra har betydligt sämre förmåga. Det finns också många saker som påverkar vårt minne, inte minst ifall något obehagligt har inträffat.
Inte nog med det, vår förmåga att se varierar stort. Några av oss är bättre än andra på att notera detaljer. Ett sätt att hjälpa oss att registrera visuella intryck är att utbildas och att kunna sätta ord på det man ser. Detta kände man tidigt till och undervisningsmaterial inom signalement har sedan länge funnits inom kriminologin. Exempelvis analyser av ansiktets form och namngivna delar – näsor, profiler, öron.
En utbildad polis förutsattes genom detta ha betydligt större möjlighet att notera gärningsmäns utseenden i jämförelse med ett ”vanligt” vittne. Det gällde ju också att kunna ställa rätt frågor till vittnen – och att låta någon driven tecknare ta fram en bild som skulle likna förövaren.
Ett nytt system för identifikation (ett så kallat komposit-system) nådde Europa via Storbritannien 1959. Uppfinningen hade utvecklats av den amerikanske polisen Hugh McDonald. Systemet bestod av en samling bilder föreställande näsor, öron, ögon etc – som kunde kombineras på olika sätt efter vittnens minnesbilder. Systemet kallades för Identi-Kit och introducerades först vid New Scotland Yard.
Identi-Kit beskrevs som ett fantastiskt hjälpmedel för brottsutredningar men vissa uttryckte även en viss skepsis över denna nya metod. Eftersom systemets bilder hade en begränsad uppsättning varianter, fick signalementen med nödvändighet en viss likhet sinsemellan.
En viktig fördel med Identi-Kit var emellertid att bildelementen var kodade vilket medförde att det var möjligt att skicka en signalementskod via telefon eller telegram – det var ju långt innan bildöverföring skedde med den enkelhet som vi är vana vid. Trots dessa fördelar blev inte alla övertygade. FBI fortsatte att använda byråns egna utbildade tecknare och exempelvis polisen i Schweiz gick tillbaka till teckningar, efter att ha testat systemet i flera kantoner.
Fantombilden från Palmemordet 1986 blev den i särklass mest spridda signalementsbilden i Sveriges historia. Genom den omfattande spridningen inkom på kort tid en stor mängd tips. Den grafiska framställningen som användes liknar tidigare komposit-tekniker men resultatet var än mer utvecklat åt att ge en fotorealistisk bild. I samtida media framgår det att det är fråga om analog video-teknik och att utrustningen vid tiden fanns i flera europeiska länder. Det finns i övrigt få uppgifter på hur systemet var uppbyggt.
Dokument från den nedlagda palmeutredningen visar att det finns en rad bilder som togs fram på likartat sätt men som inte fått lika stor spridning – möjligtvis tilltänkt som internt material. Även om inte spridningen fantombilden 1986 resulterade i annat än att polisen drunknade i tips från allmänheten, så kanske fantombilden ändå gav medial stadga åt utredningen. Över 20 fantombilder togs fram med hjälp av utländsk expertis. Två av dem spreds till allmänheten men det var bara en av dem som blev känd som just ”fantombilden”.
Utredningen pendlade in i det sista mellan idéer om dels större konspirationer, dels en ensam gärningsman. Inget tyder på att fantombilden, eller om man så vill – bilderna, bidragit till något genombrott i utredningen. Man kan fundera över om de mer fått en samhörighet med den äldre innebörden av begreppet fantombild. De verkar i vart fall ha fått en underliggande inverkan som befäster intrycket om en ensam gärningsman. Fotografier på olika tänkbara gärningsmän har av journalister och privatspanare jämförs med fantombilderna – som ju blivit offentliga sedan utredningen lades ned.
Sedan några år finns en ny typ av fantombilder – ansiktsprediktion genom arvsmassa. Dessa har andra förutsättningar än vittnesbaserade bilder. Tekniken får fram kön, ursprung och sedan sannolik hudfärg, ögonfärg med mera. Olika mallar för olika etniska grupper ligger sedan till grund för själva ansiktet och därigenom blir bilderna ganska lika varandra, på liknande sätt som i andra tidigare system. Det blir lite av en chansning när man framställer bilden, vilken ålder och vilket BMI som ska visas. Fantombilder kallas de, alltjämt.
Prediktion kan ju inte ta hänsyn till saker som händer med individen under livets gång. En DNA-producerad bild blir ju inte mer exakt, som signalement betraktad, än en teckning som utgår från vittnesuppgifter. Det är fråga om en helt annan typ av bild. Inte sann men sannolik.
Gary Svensson är biträdande professor och docent i konstvetenskap vid Linköpings universitet
Toppbild. Polisen Ingela Tingström visar upp fantombilden på Olof Palmes misstänkte mördare 1986. Länspolismästare Hans Holmér visar fantombilden föreställande Olof Palmes misstänkte mördare på presskonferensen 1986.
***
I samband med statsministermordet 1986 spreds en ikonisk signalementbild. En bild som skapades med en modern teknik vilket gav den ett närmast fotografiskt uttryck. Från och med detta hade vi begåvats med ett nytt ord – Fantombild.
Fast detta stämmer inte helt och fullt. Om man ska vara helt noga så hade ordet ”fantombild” funnits sedan länge i svenska språket men det betydde tidigare något helt annat. Fantombild användes av tidigare generationer, som synonym till ”skenbild” eller ”fantasifoster”.
Visuella signalement var inte heller något nytt. Att dokumentera gärningsmän i bild hade en lång tradition inom kriminologin. Polisen hade arbetat med fotodokumentation redan hundra år tidigare, som ett led i att visuellt registrera återfallsförbrytare.
Signalementsbilder – bilden av en okänd gärningsperson – kom att utvecklas till ett alldeles speciellt område. De så kallade ”fantombildernas” historia är också en berättelse om kultur- och teknikhistoria. Det som en gång inleddes med handgjorda skisser kom att utvecklas till en teknik som idag möjliggör fantombilder som framställs ur DNA.
Det handlar rent krasst om att identifiera särskiljande drag men det handlar även till viss del om att återskapa minnen. Vi vet ju alla hur olika vi fungerar där. Vissa av oss kan komma ihåg ansikten över lång tid, andra har betydligt sämre förmåga. Det finns också många saker som påverkar vårt minne, inte minst ifall något obehagligt har inträffat.
Inte nog med det, vår förmåga att se varierar stort. Några av oss är bättre än andra på att notera detaljer. Ett sätt att hjälpa oss att registrera visuella intryck är att utbildas och att kunna sätta ord på det man ser. Detta kände man tidigt till och undervisningsmaterial inom signalement har sedan länge funnits inom kriminologin. Exempelvis analyser av ansiktets form och namngivna delar – näsor, profiler, öron.
En utbildad polis förutsattes genom detta ha betydligt större möjlighet att notera gärningsmäns utseenden i jämförelse med ett ”vanligt” vittne. Det gällde ju också att kunna ställa rätt frågor till vittnen – och att låta någon driven tecknare ta fram en bild som skulle likna förövaren.
Ett nytt system för identifikation (ett så kallat komposit-system) nådde Europa via Storbritannien 1959. Uppfinningen hade utvecklats av den amerikanske polisen Hugh McDonald. Systemet bestod av en samling bilder föreställande näsor, öron, ögon etc – som kunde kombineras på olika sätt efter vittnens minnesbilder. Systemet kallades för Identi-Kit och introducerades först vid New Scotland Yard.
Identi-Kit beskrevs som ett fantastiskt hjälpmedel för brottsutredningar men vissa uttryckte även en viss skepsis över denna nya metod. Eftersom systemets bilder hade en begränsad uppsättning varianter, fick signalementen med nödvändighet en viss likhet sinsemellan.
En viktig fördel med Identi-Kit var emellertid att bildelementen var kodade vilket medförde att det var möjligt att skicka en signalementskod via telefon eller telegram – det var ju långt innan bildöverföring skedde med den enkelhet som vi är vana vid. Trots dessa fördelar blev inte alla övertygade. FBI fortsatte att använda byråns egna utbildade tecknare och exempelvis polisen i Schweiz gick tillbaka till teckningar, efter att ha testat systemet i flera kantoner.
Fantombilden från Palmemordet 1986 blev den i särklass mest spridda signalementsbilden i Sveriges historia. Genom den omfattande spridningen inkom på kort tid en stor mängd tips. Den grafiska framställningen som användes liknar tidigare komposit-tekniker men resultatet var än mer utvecklat åt att ge en fotorealistisk bild. I samtida media framgår det att det är fråga om analog video-teknik och att utrustningen vid tiden fanns i flera europeiska länder. Det finns i övrigt få uppgifter på hur systemet var uppbyggt.
Dokument från den nedlagda palmeutredningen visar att det finns en rad bilder som togs fram på likartat sätt men som inte fått lika stor spridning – möjligtvis tilltänkt som internt material. Även om inte spridningen fantombilden 1986 resulterade i annat än att polisen drunknade i tips från allmänheten, så kanske fantombilden ändå gav medial stadga åt utredningen. Över 20 fantombilder togs fram med hjälp av utländsk expertis. Två av dem spreds till allmänheten men det var bara en av dem som blev känd som just ”fantombilden”.
Utredningen pendlade in i det sista mellan idéer om dels större konspirationer, dels en ensam gärningsman. Inget tyder på att fantombilden, eller om man så vill – bilderna, bidragit till något genombrott i utredningen. Man kan fundera över om de mer fått en samhörighet med den äldre innebörden av begreppet fantombild. De verkar i vart fall ha fått en underliggande inverkan som befäster intrycket om en ensam gärningsman. Fotografier på olika tänkbara gärningsmän har av journalister och privatspanare jämförs med fantombilderna – som ju blivit offentliga sedan utredningen lades ned.
Sedan några år finns en ny typ av fantombilder – ansiktsprediktion genom arvsmassa. Dessa har andra förutsättningar än vittnesbaserade bilder. Tekniken får fram kön, ursprung och sedan sannolik hudfärg, ögonfärg med mera. Olika mallar för olika etniska grupper ligger sedan till grund för själva ansiktet och därigenom blir bilderna ganska lika varandra, på liknande sätt som i andra tidigare system. Det blir lite av en chansning när man framställer bilden, vilken ålder och vilket BMI som ska visas. Fantombilder kallas de, alltjämt.
Prediktion kan ju inte ta hänsyn till saker som händer med individen under livets gång. En DNA-producerad bild blir ju inte mer exakt, som signalement betraktad, än en teckning som utgår från vittnesuppgifter. Det är fråga om en helt annan typ av bild. Inte sann men sannolik.
Gary Svensson är biträdande professor och docent i konstvetenskap vid Linköpings universitet
Toppbild. Polisen Ingela Tingström visar upp fantombilden på Olof Palmes misstänkte mördare 1986. Länspolismästare Hans Holmér visar fantombilden föreställande Olof Palmes misstänkte mördare på presskonferensen 1986.
***
