När ska vi sluta projicera allt svenskt elände på Norrland?
I SVT:s julssatsning Jag for ner till Bror staplas klichéerna på hög. Norrland, vårt eget Appalacherna, blir Sveriges “baksida”, ett skräckkabinett för allt vi inte vill kännas vid.
I Nikanor Teratologens (Niclas Lundkvist) moderna klassiker Äldreomsorgen i övre Kågedalen (1992) förs vi till en liten by i norra Västerbotten. Där lever elvaårige Helge ”Pyret” Holmlund med sin högerextremistiske morfar i en tillvaro värre än självaste helvetet. På ren västerbottniska skildras deras incestuösa ”relation” i ett hem fyllt av fylla, våld och sexuella övergrepp.
Det är beckmörk romantik och förtrollande mystik, något svarthumoristiskt absurt som eskalerar i de värst tänkbara groteskerier. Lundkvist själv förklarade sin roman som en obduktion av det kärlekslösa samhälle vi lever i. Norrbottningen Torbjörn Säfve underströk att morfaderns bibliotek av nazistisk litteratur inte kan vara något annat än sinnebilden för den västerländska civilisationen. Lundkvist har hyllats för sin lärdom, men kritiserats för sin nidbild av uppväxtens Kåge.
Umeåbon Karin Smirnoffs berättelse om Jana Kippo ligger inte långt därefter, inte minst nu i Sanna Lenkens nya tv-dramatisering Jag for ner till Bror. Vi befinner oss återigen i den västerbottniska landsbygden där människor självömkande dväljs i livsmisslyckanden och gamla oförrätter. De tar till hemkört och morfin för att slippa sig själva och sina minnen och det enda som piggar upp är renjakt och utomäktenskapliga äventyr.
Jana (spelas av Gävlebon Amanda Jansson) och hennes tvillingbror Bror (Rasmus Johansson) är som så många andra där traumatiserade, näst intill autistiska. De har överlevt de övergrepp som de utsatts för av sin sexualsadistiske far (Martin Pareto) i ett strängt religiöst hem.
Klichéerna staplas till en så stor hög att den skymmer berättelsens verkliga kvaliteter, som det intressanta dubbelgångarmotivet med den mystiska Maria som från andra sidan väcker både svartsjuka och begär.
Visst påminner det om norrbottningen Kjell Sundvalls Jägarna-filmer där polisen Erik Bäckström (spelas av Gävlebon Rolf Lassgård) reser hem från ”Fjollträsk” till Norrbotten för att göra upp med uppväxtens demoner. De ”riktiga karlarna” i rutiga flanellskjortor roar sig med tjuvjakt och gruppvåldtäkter. Dessa gestaltas i överkant av norrbottningen Lennart Jähkel och hälsingen Peter Stormare. Sundsvall filmer för också tankarna till Per Olof Sundmans novellsamling Jägarna (1957) där han på Ernest Hemingways vis stramt berättar om sammanbitna män med slutna känsloliv i norra Jämtland täta skogar.
Västerbotten, eller mer diffust ”Norrland”, framstår som vår egen motsvarighet till det mytomspunna Appalacherna, ett mänskligt kargt men naturskönt landskap av laglöshet strax bortom civilisationens rand.
När norrbottningen Robin Olovsson nu skriver Norrlands historia framträder mycket riktigt bilden av ett svenskt vilda västern och för några år sedan sommarpratade Delsboboende Gunilla Kindstrand om den inte allt för fjärran klan- och hederskulturen i det vackra Hälsingland. Den har också skildrats av stockholmskan Margit Söderholm i romanen Driver dagg, faller regn (1943) och i värmlänningen Gustaf Edgrens fantastiskt fina filmatisering med samma namn från 1946.
Lundkvist satiriserar och Smirnoff följer följsamt den litterära tradition som deras föregångare skapat. Vi känner igen Västerbotten som muntergökarna P. O. Enquist, Torgny Lindgren och Sara Lidman skildrat, ett enda eländes elände.
Men hur är det med verkligheten? Västerbottningarna hör till dem som med råge mår allra bäst i Sverige. Likt andra norrlänningar super de betydligt mindre än svenskarna söderöver och de har också ständigt lägst självmordstal, en viktig indikator för god folkhälsa. Men visst, jämtar hör vid sidan av masar och värmlänningar till dem som mest tar sig av daga.
Hur kommer det sig? När saken studerats har de kulturella faktorerna lyfts fram som avgörande. Likt de gudfruktiga smålänningarna i ”Bibelbältet” kring Jönköping har de formats av likartad fromhet, kyrklighet, familjeliv, flit och folkrörelseengagemang. Socialt inriktade med fokus på omgivningen och sina medmänniskor upplever de större mening med sina liv än de flesta andra svenskar. Väldigt fjärran de isolerade ensamvargar vi möter i fiktionen, i själva verket säger romanerna mer om författarnas egna oförmåga att passa in i den goda gemenskapen.
Ser man till sådant som arbetslöshet och fetma, ligger norrlandsregionerna och svenska bruksorter illa till, men det samhällsfarliga utanförskapet finner vi i storstädernas modernistiska betongförorter. Här får missbruk, religiös fanatism och gängkriminalitet skapa mening i meningslös tillvaro.
***
