Nattdjur kastar skarpt ljus på ”angiverilagen”

I en tid när krisen eller kriget kan komma uppmanar Röda korset oss att vara ”goda grannar”. Ur det perspektivet känns Juan Mayorgas Nattdjur ovanligt rätt att sätta upp.

Och det är precis vad lilla Aliasteatern i Stockholm nu gör.

– Vi har sammanfattat pjäsen som ”fyra grannar, en angiverilag”. Dessa fyra grannar har sedan olika sätt och möjligheter att förhålla sig till den lagstiftning som gör kraftig åtskillnad på människor.

Det säger Joséphine Wistedt som inte bara spelar rollen Lång kvinna (gift med Lång man), utan även – tillsammans med initiativtagaren Shari Sabel Strandmark – står för regin i denna uppsättning som presenteras som ”en psykologiskt absurd och politiskt aktuell thriller om angiverisamhället.”

Handlingen utspelas i ett hyreshus därtvå grannar, Lång (Åke Arvidsson) och Kort (Evgeni Leonov) möts om morgnarna i trapphuset. Initialt är det en ganska ytlig relation, men när Kort får reda på att Lång uppehåller sig illegalt i landet tar den en annan vändning. Med införandet av en ny utlänningslag börjar Kort utnyttja situationen till sin fördel. Sakta vecklas intrigen upp, en intrig som här blir ganska fysisk och där Lång och kort kvinna (Joséphine Wistedt och Maria Grudemo El Hayek) också har centrala roller.

Konstnärligt har duon Shari Sabel Strandmark och Joséphine Wistedt valt att göra en fysisk uppsättning.

– Här finns en förhöjd realism slash absurdism som man sällan ser på svenska scener. Vår ingång är därför att jobba på just det absurt förhöjda via rörelse och med ett rörligt rum, säger Joséphine Wistedt som även är ansvarig för vad de kallar rörelseregi (som inte ska blandas ihop med koreografi).

– Rörelseregi är visserligen närbesläktat, men här handlar det mer om en dramatisk eller psykofysisk rörelse som synliggör sådant som relationer och undertexter.

Detta visualiseras av ytterligare tre personer i ensemblen,kören, som förlänger alternativt kompletterar det som händer i rummet.

– Den fungerar som en visuell, lekfull förlängning av det som sker mellan karaktärerna.

Paula Urbanos scenografi är avskalad. JoséphineWistedt jämför rummet med Lars von Triers film Dogville och den enkla ritning på golvet som där utgör staden. På samma sätt är de två lägenheterna som Lång och Kort bor i upptejpade, med väggar bestående av reglar vilket skapar ett scenrum som förstärker det förhöjda även i spelstilen.

– Det ger en tvådimensionell och tecknad känsla, säger hon.

Den utlänningslag som Juan Mayorga skriver om i pjäsen påminner om den svenska angiverilag som Tidöpartierna har föreslagit (och som förväntas träda i kraft 2026), och där ord som civilkurage har florerat i debatten.

Vad tycker du att ”Nattdjur” handlar om?

– För mig handlar den mycket om ett samhälle som aktivt uppmuntrar människor att bli sitt sämsta jag och hur sökandet efter mänsklig närhet plötsligt blir villkorad. Men det är förstås också en berättelse om maktmissbruk, och som skildrar en obehaglig samhällsstruktur.

En frågeställning som ställs i teaterns presentation är: ”Skulle du kunna ge din vänskap i utbyte mot att inte bli avslöjad?” Skulle du det?

– Det hoppas jag verkligen inte. Samtidigt, i pjäsen är situationen oerhört triggande för Lång man som försätts i just den situationen, så man förstår verkligen att han gör det.

– På så sätt skildrar pjäsen också en kontext där folk inte har så många val.

***

Läs även: Matilda Tjerneld: ”Jag var självkritisk och styrd av Jante”

Läs även: Varför fortsätter Teatersverige att gulla med Brecht?