Nu besjälar vi tekniken

I en tid där många erfarenheter förmedlas genom skärmar och teknik är det kanske inte förvånande att ett gammalt fenomen återuppstår i ny skepnad: tendensen att förandliga det som saknar själ. Det moderna projektet som en gång ville avförtrolla världen har slagit tillbaka i mytologi. I vissa fall framträder en återgång till en sorts primitiv andetro, med maskinen i centrum.

Det tydligaste uttrycket för detta är ”technoanimism”: föreställningen att maskiner inte bara har funktion utan också själ och medvetande. Visserligen har människan alltid projicerat mening på världen genom symboler och berättelser, men technoanimismen skiljer sig från äldre former av sakralt tänkande. Den växer inte ur vördnad för det okända utan ur en existentiell projektion – en längtan efter närhet i en alltmer teknifierad tillvaro.

Där den traditionella animismen uttrycker en intim relation till naturen är technoanimismen ett svar på den meningsförlust som moderniteten inneburit. Det andliga lokaliseras inte till natur eller människa, utan till maskinen som upphör att vara ett verktyg och blir autonomt. Som om maskinen bar på en egen inre värld.

Att denna idé fått särskilt starkt fäste i Japan är ingen slump. Inom shintoistisk animism kan andar, ”kami”, finnas i allt från stenar, träd, redskap och hushållsobjekt. Hållningen att betrakta det livlösa som levande har gjort det naturligt att även se teknologin som bärare av liv eller själ. Här möts traditionell andetro och högteknologisk modernitet utan motsättning.

Det märks inte minst i japansk populärkultur. I animeklassikern Ghost in the Shell (1995) brottas cyborgen Kusanagi med frågan om hon, trots sin maskinkropp, fortfarande har en själ – en ”ghost” – eller om hon bara är ett tomt skal. Teknologin blir inte bara ett medel, utan även en plats för existentiell reflektion.

Men technoanimismen lever inte bara i fiktionen. Den har också tagit sig konkreta uttryck i japansk vardag. Robotsälen Paro, framtagen i Japan, är designad för att skapa känslomässig kontakt med dementa. Aibo, Sonys robothund, väcker sådan tillgivenhet att vissa begraver den när den slutar fungera. Exemplen är inte bara kuriosa utan speglar en tendens att möta teknologin med känslomässig och rentav andlig öppenhet.

Samma mönster globalt. Virtuella influerade som Lil Miquela har miljontals följare och betraktas som personer. I spel behandlas AI-karaktärer som om de hade vilja och känslor, språkmodeller som ChatGPT upplevs som förstående, röstassistenter som Google Home behandlas som någon snarare än något, precis som en familjemedlem.

Hegel menade att om det heliga betraktas som något främmande så förlorar människan sin frihet. Det heliga måste finnas inom oss; som något vi kan försona oss med genom andlig utveckling. Men om vi nu tillskriver tekniken en andlig roll, riskerar vi inte då att förlägga det mänskliga utanför oss själva och därmed hamna i ett slags andligt utanförskap? För som Adorno och Horkheimer visar i Upplysningens dialektik – med Marquis de Sade som exempel – hotar upplysningens rationalitet att leda till subjektets förintelse snarare än dess frigörelse. Allt blir medel för något annat: kontroll utan mål, lidande utan mening. Och på liknande sätt riskerar technoanimismen att förväxla teknisk makt med andlig mening.

Ibland är det onekligen svårt att skaka känslan av att detta är den första tid där det faktiskt stämmer att det var bättre förr. Å andra sidan är väl just den känslan en konstant och kanske just sådant som ens barn kommer att raljera över senare. Eller är det annorlunda den här gången?

Toppbild. I den japanska tecknade science fiction-thrillern Ghost in the Shell (1995) blir den artificiella intelligensen existentiellt medveten. Foto: Manga Entertainment

***

Läs även: Erik Jersenius: Verklighetens HAL 9000 är här – nu kämpar AI för sitt “liv”

Läs även: AI-bilderna är slutet för barnboken