Odödlig amerikansk sångskatt får svenskt liv
Mikael Wiehe gör en insats för det svenska språket med sina översättningar av Amerikas bästa låtskrivare.
En kväll på Hotell Sheraton i Stockholm 1981 såg Bob Dylan Mikael Wiehe framföra hans sång It’s All Over Now, Baby Blue i svensk översättning på tv. Dylan blev mäkta imponerad av den svenske kollegan och försökte förgäves ringa honom. Wiehe satt då och diskuterade idolen i en studio i ett program som just uppmärksammade att den store amerikanske rockpoeten var i landet. Själv behagade stjärnan förstås inte medverka i det.
Mikael Wiehes amerikanska sångbok
Mikael Wiehe/Mikael Timm
Ordfront förlag
Sedan dess har Wiehe många gånger varit nära att möta Dylan, men med ett ödets nyck har det alltid gått om intet. Kanske är det bäst så, Wiehe har konstaterat att somliga av hans förebilder, som Leonard Cohen och Tom Waits, hade han kunnat tala om låtskrivarkonsten med, Nobelpristagaren Dylan befinner sig i på en helt annan nivå. Han är geniet som skriver odödliga sånger på några få minuter.
Wiehes version av It’s All Over Now, Baby Blue, Sakta lägger båten ut från land, hör till hans mindre lyckade översättningar. Den är lika mycket ur kurs som när Idiot Wind blir till Skitstormen eller Like a Rolling Stone blir Som en hemlös hund. Men många av hans bättre Dylan-översättningar finns nu samlade i Wiehes amerikanska sångbok.
Wiehe har skrivit om utmaningen att översätta Nobelpristagarens monumentala lyrik. Intressant nog ser han en stor likhet mellan Dylan och vår egen Lars Gustafsson. De båda bygger sina textvärldar kring ett svart hål, ett stort tomrum där varken logik eller orsakssamband finns. Dessa olösliga gåtor som rör existensen mysterium.
Det är också tomrummet som gör Dylans sånger så öppna, han tillåter andra att framföra dem helt annorlunda än han själv. Dylan är framför allt en bluesman, hans melodier går att tänja på, medan andra låtskrivare komponerar mer tvingande.
I Wiehes talspråkliga svenska försvinner tyvärr det rent eteriska i Dylans lyrik, men ofta är översättningarna både vackra och underfundiga. Allvaret och det högstämda är högst närvarande i de historisk-mytiska sångerna om bluessångaren i Blinde Will McTell, revolvermannen i John Wesley Harding och kyrkofadern i Jag drömde Agustinus.
Wiehe gör det mesta av svenskan när den hårdkokta Dashiell Hammett-inspirerade Ballad of a Thin Man blir Balladen om en gäckande skugga, Mississippi blir Över älven eller Red River Shore som Flickan från min barndoms kvarter. Riktigt briljerar Wiehe när Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again lekfullt översätts till Fast i Södertälje.
Kärleksballaderna Drömmer om Johanna (Visions of Johanna), Sorgsna drottning från fjärran (Sad Eyed Lady of the Lowlands), Sara och Flickan från landet i norr (Girl From the North Country Fair) klingar riktigt fint på svenska.
Wiehe är skicklig på att fånga tyngden i Dylans politiska epos, som apokalyptiska Hårt regn (A Hard Rain’s A–Gonna Fall), Hurricane, Ett långsamt tåg (Slow Train Coming) och inte minst 2020 års oväntade världshit Murder Most Foul som Ett avskyvärt mord, Dylans nära 17 minuter långa sång om det Amerika som gick förlorat när president John F. Kennedy mördades 1963.
Om Dylan skrivit sina mästerverk på minuter, så tog det Leonard Cohen åratal att komponera sina. Långsiktigheten och målmedvetenheten i kanadensarens låtskriveri märks i Wiehes översättningar, han blir mer låst vid de ursprungliga ordvalen. Cohens upptagenhet vid den gudomliga och mänskliga kärleken ligger måhända mer fjärran den politiske Wiehes sinne, men hans översättning av Cohens Democracy som USA är redo för demokrati, blir vassare på svenska.
Tom Waits absurda Amerika befolkat av trashankar, luffare och fyllon är svårare för Wiehe att göra begriplig i ett svenskt sammanhang. Waits själv är alltid bäst när han skippar kabarén och sjunger rakt och enkelt om kärleken och saknaden. Den oändligt vackra I Hope That I Don’t Fall in Love With You blir väl banal i Wiehes Jag ska helst inte alls bli kär i dej, medan sentimentaliteten bättre balanseras i balladen Martha.
Waits mer excentriska sånger, som Rain Dogs, tappar sin charm som svenska Regnets hundar, medan den egendomliga Swordfishtrombone, om en traumatiserad Vietnamveteran, faktiskt blir klarare och mer begriplig som Wiehes Tonfiskskellet. Samtidigt har Waits ödesmättade kalla kriget-ballad Time inte alls samma närvaro i Wiehes Tid som i Ulf Kjell Gürs mäktigare översättning på John Holms inspelning från 1988.
Engelsmannen John Lennon (sedermera boende i New York) är i någon mening en av poplyrikens fäder och hans minimalistiska språk blir närmast för tunt och intetsägande på svenska. Här kämpar Wiehe och en låt som Imagine blir närmast ännu mer pekoral i Tänk dej. En översättning av Lennons Working Class Hero hade däremot varit något.
Det som tyvärr saknas i Mikael Wiehes amerikanska sångbok är texterna på originalspråk att jämföra med och framför allt notblad eller åtminstone ackordförteckningar för oss som genast vill sätta oss vid pianot eller med gitarren och bara sjunga.
***
En kväll på Hotell Sheraton i Stockholm 1981 såg Bob Dylan Mikael Wiehe framföra hans sång It’s All Over Now, Baby Blue i svensk översättning på tv. Dylan blev mäkta imponerad av den svenske kollegan och försökte förgäves ringa honom. Wiehe satt då och diskuterade idolen i en studio i ett program som just uppmärksammade att den store amerikanske rockpoeten var i landet. Själv behagade stjärnan förstås inte medverka i det.
Mikael Wiehes amerikanska sångbok
Mikael Wiehe/Mikael Timm
Ordfront förlag
Sedan dess har Wiehe många gånger varit nära att möta Dylan, men med ett ödets nyck har det alltid gått om intet. Kanske är det bäst så, Wiehe har konstaterat att somliga av hans förebilder, som Leonard Cohen och Tom Waits, hade han kunnat tala om låtskrivarkonsten med, Nobelpristagaren Dylan befinner sig i på en helt annan nivå. Han är geniet som skriver odödliga sånger på några få minuter.
Wiehes version av It’s All Over Now, Baby Blue, Sakta lägger båten ut från land, hör till hans mindre lyckade översättningar. Den är lika mycket ur kurs som när Idiot Wind blir till Skitstormen eller Like a Rolling Stone blir Som en hemlös hund. Men många av hans bättre Dylan-översättningar finns nu samlade i Wiehes amerikanska sångbok.
Wiehe har skrivit om utmaningen att översätta Nobelpristagarens monumentala lyrik. Intressant nog ser han en stor likhet mellan Dylan och vår egen Lars Gustafsson. De båda bygger sina textvärldar kring ett svart hål, ett stort tomrum där varken logik eller orsakssamband finns. Dessa olösliga gåtor som rör existensen mysterium.
Det är också tomrummet som gör Dylans sånger så öppna, han tillåter andra att framföra dem helt annorlunda än han själv. Dylan är framför allt en bluesman, hans melodier går att tänja på, medan andra låtskrivare komponerar mer tvingande.
I Wiehes talspråkliga svenska försvinner tyvärr det rent eteriska i Dylans lyrik, men ofta är översättningarna både vackra och underfundiga. Allvaret och det högstämda är högst närvarande i de historisk-mytiska sångerna om bluessångaren i Blinde Will McTell, revolvermannen i John Wesley Harding och kyrkofadern i Jag drömde Agustinus.
Wiehe gör det mesta av svenskan när den hårdkokta Dashiell Hammett-inspirerade Ballad of a Thin Man blir Balladen om en gäckande skugga, Mississippi blir Över älven eller Red River Shore som Flickan från min barndoms kvarter. Riktigt briljerar Wiehe när Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again lekfullt översätts till Fast i Södertälje.
Kärleksballaderna Drömmer om Johanna (Visions of Johanna), Sorgsna drottning från fjärran (Sad Eyed Lady of the Lowlands), Sara och Flickan från landet i norr (Girl From the North Country Fair) klingar riktigt fint på svenska.
Wiehe är skicklig på att fånga tyngden i Dylans politiska epos, som apokalyptiska Hårt regn (A Hard Rain’s A–Gonna Fall), Hurricane, Ett långsamt tåg (Slow Train Coming) och inte minst 2020 års oväntade världshit Murder Most Foul som Ett avskyvärt mord, Dylans nära 17 minuter långa sång om det Amerika som gick förlorat när president John F. Kennedy mördades 1963.
Om Dylan skrivit sina mästerverk på minuter, så tog det Leonard Cohen åratal att komponera sina. Långsiktigheten och målmedvetenheten i kanadensarens låtskriveri märks i Wiehes översättningar, han blir mer låst vid de ursprungliga ordvalen. Cohens upptagenhet vid den gudomliga och mänskliga kärleken ligger måhända mer fjärran den politiske Wiehes sinne, men hans översättning av Cohens Democracy som USA är redo för demokrati, blir vassare på svenska.
Tom Waits absurda Amerika befolkat av trashankar, luffare och fyllon är svårare för Wiehe att göra begriplig i ett svenskt sammanhang. Waits själv är alltid bäst när han skippar kabarén och sjunger rakt och enkelt om kärleken och saknaden. Den oändligt vackra I Hope That I Don’t Fall in Love With You blir väl banal i Wiehes Jag ska helst inte alls bli kär i dej, medan sentimentaliteten bättre balanseras i balladen Martha.
Waits mer excentriska sånger, som Rain Dogs, tappar sin charm som svenska Regnets hundar, medan den egendomliga Swordfishtrombone, om en traumatiserad Vietnamveteran, faktiskt blir klarare och mer begriplig som Wiehes Tonfiskskellet. Samtidigt har Waits ödesmättade kalla kriget-ballad Time inte alls samma närvaro i Wiehes Tid som i Ulf Kjell Gürs mäktigare översättning på John Holms inspelning från 1988.
Engelsmannen John Lennon (sedermera boende i New York) är i någon mening en av poplyrikens fäder och hans minimalistiska språk blir närmast för tunt och intetsägande på svenska. Här kämpar Wiehe och en låt som Imagine blir närmast ännu mer pekoral i Tänk dej. En översättning av Lennons Working Class Hero hade däremot varit något.
Det som tyvärr saknas i Mikael Wiehes amerikanska sångbok är texterna på originalspråk att jämföra med och framför allt notblad eller åtminstone ackordförteckningar för oss som genast vill sätta oss vid pianot eller med gitarren och bara sjunga.
***
