Otrohet och tro i villaidyllen

Religion möter sjuttiotalets hippiekultur och politiska radikalism i amerikanen Jonathan Franzens nya roman. Ett fynd, skriver Fokus recensent.

Text: Fredrik Sjöberg

Bild: FOTO: BJØRN OPSAHL/BROMBERGS

Plötsligt mindes jag Biafraslipsen. Det måste ha varit 1969. Kriget pågick ännu där nere vid ekvatorn, men alla förstod att Nigeria skulle gå segrande ur striden. Biafras armé var slutkörd och nödens omfattning i den lilla utbrytarrepubliken undgick ingen som ägde en tv-apparat. Folk svalt, särskilt barnen, så därför anordnades i den villaidyll som var min barndoms kuliss en insamling av kläder. Välgörenhet. Bilderna från Afrika var verkligen hjärtskärande.

Det var i en av dessa bräddfulla kartonger med avlagda klädpaltor som pappa snodde åt sig slipsen. En italiensk sidenslips, bred och ful, och inte nog med det. På avigsidan syntes en glatt leende kvinna, endast iklädd läderstövlar. Pappa var gammal nog att ha upplevt beredskapen under andra världskriget; han hade bott på många logement och var givetvis väl bekant med företeelsen pinuppa. Men inte till de svältande barnen i Biafra, väl?

Långt senare ärvde jag denna slips, varefter den föll i glömska underst i en byrålåda. Först nu dök den upp, och det genom Jonathan Franzens förmedling. Tidigt i hans nya roman Vägskäl rensar den radikale prästen Russ Hildebrandt en låda nödhjälp till fattiga församlingsbor. Cocktailbär går bort, och vattenkastanjer, för godhet är inte lätt. Men Russ försöker så gott han kan fastän betydligt större problem tornar upp sig den där dagen före jul 1971. En utomäktenskaplig affär är under uppsegling.

Romanen handlar om Russ och hans familj i en välordnad villaförort utanför Chicago. En efter en intar de scenen som solister i en kör. På så vis lyckas Franzen gå i land med att förlägga berättelsens första 400 sidor till en och samma dag, den 23 december. Gestaltningen av Marion, frun i huset, är i sig värd pengarna. Först framträder hon som en schablonmässigt småtrist hemmafru, men i takt med att minnen från hennes äventyrliga ungdom flyter upp förvandlas hon till en djupt fascinerande figur.

Av de fyra barnen är femtonåringen Perry först ut; en överintelligent pojke som ser allt och förstår det mesta och som lugnar sina överspända nerver med stora kvantiteter marijuana. Becky så, ett par år äldre och intensivt sysselsatt med att försöka bli vuxen. Liksom fadern är hon halvvägs in i en förälskelse, medan den äldste brodern Clem överväger att lämna både sin flickvän och familjen som soldat i Vietnam. Endast sladdbarnet Judson har en underordnad betydelse. En lillebror bara. Hans tid kommer nog.

Romanens originaltitel – Crossroads – är namnet på den kristna ungdomsklubb som är en av handlingens arenor. Religiös bekännelsetradition möter här den framväxande hippiekulturen och tidens politiska radikalism. Klubben blir ett inneställe dit nästan alla ungdomar dras, också de ballaste gitarrkillarna, så nog är detta ett vägskäl där det evigt amerikanska bönemötet omvandlas och viker av i riktning mot vår tids lika renhjärtade aktivism. Ändå är den svenska titeln ett misstag. Förlaget borde ha behållit Crossroads.

Hur som helst, Gud övervakar alltihop, men Martin Luther King känns mer aktuell. Watergateskandalen är större än syndafallet, och förresten kan väl både sex och droger ge andliga upplevelser av bestående värde. Att egenintresset gör verksamheten i varierande grad bigott är som alltid ofrånkomligt.

Till historien hör att Russ redan som ung vapenvägrare i Arizona, på fyrtiotalet, gjorde till sin livsuppgift att hjälpa traktens fattiga ursprungsbefolkning. Av det skälet anordnar nu församlingen varje år en expedition till ett kruttorrt navajo-reservat där nere, ett arbetsläger under fältmässiga former för de ungdomar som har samlat på sig tillräckligt många godhetspoäng på Crossroads; bara de får följa med och gräva avlopp eller bygga sådant som befolkningen antas behöva.

Till våren bär det av. Russ har fixat så att den vackra unga änkan är med som ledare, hon som är hans flyktväg från ”den äktenskapliga sängens öken”. Mer bör inte avslöjas. Både helt väntade och mer otippade katastrofer inträffar emellertid, allt under det att bokens idégods kokar ner till frågan om godhetens natur. Är den alltid korrumperad?

Den allseende Perry säger på ett ställe: ”Även om man för in Gud och anger Honom som godhetens mått, vill den som tillber Honom och följer Hans bud ändå ha något för egen del. Personen mår bra av att känna sig rättfärdig, eller så vill han ha evigt liv eller vad det kan vara. Om man har en hjärna att tänka med, hittar man alltid en självisk vinkel.”

Vägskäl är första delen i en trilogi. Tanken är att följa familjen Hildebrandt fram till nutid. En övergripande varudeklaration är ”En nyckel till alla myter”, vilket i och för sig låter som något man slänger ur sig för att bli av med påstridiga kulturjournalister, men kanske är det på allvar. Franzen är i så fall rätt man för uppdraget, inte primärt för skärpan i hans amerikanska självsyn, fullt jämförbar med John Steinbecks, utan för att han blick för det unikt mänskliga påminner om den illusionslöse Vladimir Nabokov.

Boken ett fynd för alla som var med de där åren, när papporna bar konstiga slipsar och alla ungar önskade en kassettbandspelare i julklapp. Igenkänningsfaktorn torde vara plågsamt hög även för alla som vet något om barnuppfostran, till exempel, för att inte tala om otrohet, men det bestående värdet av Jonathan Franzens nya romanprojekt är nog ändå dess beskrivning av USA – och därmed indirekt även Sverige, som är ett av världens mest amerikaniserade länder. Att religionen var undanträngd till Småländska höglandets andliga impediment 1971 spelar ingen roll, för liknande rörelser bar inom sig samma passioner. Ett kort replikskifte bara, mot slutet:

”Jag förtjänar ingen glädje.”

”Det gör ingen. Det är en gåva från Gud.”

***

Prenumerera på Fokus här.