Överhettade ”Exterminate all the brutes” förvanskar fakta

En ny HBO-dokumentär om rasismens historia har hyllats på kultursidorna. Men regissören har ett tvivelaktigt sätt att närma sig det förflutna.

Text: Johannes Heuman

Bild: HBO

I hur hög grad är den västerländska historien präglad av rasism och kolonialism? Frågan har aktualiserats i samband med proteströrelser som Black lives matter och krav på att statyer av personer med förankring till slavhandel tas ner. 

Det europeiska upplysningsprojektet, traditionellt sett en symbol för tolerans och humanism, blir numera ofta måltavla när rasismens utbredning och förankring ska beskrivas. Ibland dras linjerna ännu längre tillbaka än så. 

I den aktuella HBO-dokumentären Exterminate all the brutes, där den västerländska civilisationens skuggsida granskas, hävdas att rötterna till det moderna folkmordet finns i den tidiga kristendomen: »Vägen till Auschwitz banades under kristendomens första år. Det är också en väg som leder rakt in i USA:s hjärta.«

Serien är gjord av den haitiskfödde filmskaparen Raoul Peck, som inspirerats av sin vän Sven Lindqvists bok med samma namn: Utrota varenda jävel (1992). Peck har tidigare gjort en Oscarsnominerad dokumentär om författaren och aktivisten James Baldwin, I am not your negro (2016). 

I sin nya produktion skildrar Peck vad han anser vara förbisedda sidor av historien, genom att sammanväva de europeiska upptäcktsfärderna och kolonialismen med massmord och folkmord i Afrika, Nazityskland och USA. 

Utgångspunkten är västerländska förövare och deras hänsynslösa jakt på rikedom och landområden, enligt Peck underbyggt av en rasistisk ideologi. Han försöker också visa historiens relevans i dag, genom att bland annat sammankoppla dokumentärens tema med nutida populistiska ledares framgångar i Europa, USA och Brasilien. 

Resultatet är mer ett emotionellt överhettat kollage än en vederhäftig dokumentär som försöker ge en faktabaserad bild av historiska förlopp. Autentiska bilder av fasansfulla övergrepp korsklipps med fiktiva gestaltningar. Tittaren får svårt att hålla isär Vietnamkriget, Auschwitz och de europeiska upptäcktsresorna under förmodern tid. Allt associeras med samma grad av djävulskhet.

Peck har ett minst sagt tvivelaktigt sätt att närma sig det förflutna, och hans film bidrar knappast till ökad förståelse av de historiska händelserna och de kringliggande politiska sammanhangen.

Citatet ovan om vägen till Auschwitz är också ett exempel på hur regissören selektivt plockar upp fragment ur Europas och USA:s historia. Det finns få forskare om Förintelsen som ignorerar den kristna antisemitismens påverkan på europeisk kultur – men ännu färre hävdar att vägen till det massindustriella dödandet stakades ut redan med den tidiga kristendomen. Peck använder påståendet för att styrka sin grundtes att västerlandets historia genomsyras av kolonialism, rasism och folkmord.

Det råder ingen tvekan om att den knepiga frågan kring kolonialism och folkmord är relevant att belysa och problematisera. Den europeiska kolonialismen spelar en viktig roll som förklaringsgrund för moderna folkmord, även om massdödandet i kolonierna kan vara svårt att förena med en strikt tillämpning av folkmordskonventionen. 

Sambanden mellan den europeiska imperialismen och förra seklets totalitära staters repression visades redan i början på femtiotalet i Hannah Arendts The Origins of totalitarianism (1951). Den koloniala erfarenhetens betydelse för att förstå folkmord är självklar i såväl forskning som undervisning, men sambanden är betydligt mer komplicerade än vad Pecks dokumentär ger sken av. 

En annan viktig tråd i dokumentären är parallellen mellan Nazitysklands livsrumspolitik österut och den amerikanska expansionen västerut under 1800-talet, då ursprungsbefolkningarna drabbades hänsynslöst. Här finns möjligheter att diskutera ett spår som är mindre utforskat. Den amerikanske historikern Edward Westermann har till exempel visat hur Hitler och ledande nazister inspirerades av de underliggande idéerna bakom den amerikanska expansionen under 1800-talet. Detta trots att den stora demokratin på andra sidan Atlanten sågs som en fiende. 

Men sådana jämförelser visar också på avgörande skillnader. Medan rasismen och utrotningspolitiken var en motor när nazisterna expanderade österut, var det främst ekonomiska faktorer som drev amerikanerna västerut. Något sanktionerat folkmordsprojekt mot ursprungsbefolkningarna som motsvarar det nazistiska fanns inte.

Dessa viktiga nyanser passar inte in i ett samtalsklimat kring historia där konfrontation och agitation är viktigare än analys och eftertanke. Peck sätter likhetstecken mellan den amerikanska expansionen och den tyska förintelsepolitiken. Jämförelsen påminner om de diskussioner som utbröt i Sverige när Sven Lindqvists bok publicerades på nittiotalet. 

Lindqvist framförde samma argument som Peck inspirerats av. Samtidigt tycks svenska kultursidor vid tiden för publiceringen av boken Utrota varenda jävel (1992) varit mer vaksamma mot sådana brister – kunniga skribenter belyste frågan i dagstidningarna och Sven Lindqvists historieskrivning mötte tung kritik.  

Detsamma kan inte sägas om det svenska mottagandet av HBO-dokumentären Exterminate all the brutes, som i jämförelse med boken troligtvis får ett betydligt större genomslag. Ola Larsmo påpekar visserligen på Dagens Nyheters kultursida att det är omöjligt att se serien utan invändningar, men framhåller samtidigt att Peck »tecknar övertygande bilden av den moderna tiden som ett oupphörligt folkmord«. 

Johannes Heuman är historiker verksam vid högskolan i Jönköping.

På Aftonbladets kultursida är Eric Rosén övervägande positiv och menar därtill att insikterna från serien »får en att vilja välta statyer«. Rosén är troligtvis inte ensam om denna impuls och det visar på dokumentärens förmåga att skapa känslomässiga reaktioner, snarare än eftertanke kring dessa viktiga frågor. 

I Pecks dokumentär citeras Sven Lindqvists uttalande om att det inte är kunskapen som saknas, utan modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna. 

Vad dessa slutsatser egentligen är, förblir oklart. Men det är uppenbart att det inte handlar om en nyanserad diskussion i ämnet.