torsdag 27 november
Übermädchen och söderhavsprinsessa. Pippi Långstrump, prototypen för den moderna svensken och det vanvördiga barnet, har nu fyllt 80 år. En radikal individualist som är mer ensam i sin frihet än någonsin.
När Pippi Långstrump först kom till världen i november 1945 mottogs hon med skräckblandad förtjusning. Vissa fann henne “frisk, originell och genomrolig”, medan andra tyckte att hon var “okultiverad, världsfrämmande, onaturlig, osmaklig och obehaglig”. Hon hörde inte hemma i Elsa Beskows beskedliga sagovärld, idealet för svensk barnlitteratur.
Pippi var en anarkist som sprängde alla gränser och konventioner, med övermänsklig styrka besegrade hon polisen, skolan och hela samhällsordningen. Framför allt påminde hon läsarna i totalitarismens tidevarv om att de levde i ett fritt land där man får sova med fötterna på huvudkudden och gå baklänges på gatorna, om det faller en in.
Astrid Lindgrens uppnosiga flickan har blivit världsberömd, men var inte riktigt det unikum hon gav sken av.
Redan på 1930-talet skrev danskan Karin Michaëlis om “pojkflickan” Bibi. Denna lever ett fritt och självständigt liv där hon klättrar i flaggstänger, går på lina och reser som en dotter till en stins på egen hand runt på järnvägen i Europa. Hon är precis som Pippi moderlös och har inte heller något till övers för skolan. Bibi klär sig till och med på ett sätt som gör att andra har svårt att avgöra om hon är en pojke eller flicka. Hon är samtidigt filosofiskt lagd och fördjupar sig i sin morfars bibliotek.
På närmare håll hade Ester Blenda Nordström skrivit böckerna om “rackarungen” Ann-Mari Lindelöf, den första kom ut så tidigt som 1919. Vi för följa hur Ann-Mari bryter mark för svenska kvinnor när hon beger sig till Oxford för att studera, köper ett torp för egna pengar, läser lantbruksutbildning som ensam flicka bland bondpojkar, kör motorcykel, svär friskt och lever som hon vill.
Astrid Lindgren laddade sin karaktär med en mer filosofisk tyngd. Pippi har med sin kappsäck full av pengar karaktäriseras som en anarkokapitalist, men hon är snarare en variant Friedrich Nietzsches övermänniska, någon som stiftar sina egna lagar efter eget huvud.
Pippi befinner sig i Sverige där mycket riktigt de traditionella auktoriteterna och normerna håller på att brytas ned till förmån för en ny modernistisk radikal individualism med var och ens frihet som mål. Det nihilistiska tomrum som uppstår mellan det gamla och nya Sverige fyller Lindgrens “übermädchen” med sina egna normer och ideal.
Pippi visar ingen respekt för auktoriteter, de tafatta poliserna Kling och Klang kan inte få pli på henne och den matriarkala moraltanten Prussiluskan (som först introduceras i tv-serien 1969) lyckas inte heller med sitt uppfostringsprojekt. I skolan applicerar Pippi Nietzsches perspektivism, idén om att all kunskap och verklighetsperspektiv beror på hur man väljer att tolka verkligheten. Med sin kritiska hållning genomskådar hon de “maktstrukturer” som gömmer sig bakom det fröken vill lära henne.
Pippi har markattan Herr Nilsson och den prickiga hästen Lilla Gubben som sällskap och hon blir vän med syskonen Tommy och Annika, men på kvällarna hemma i Villa Villekulla kryper ångesten sig på. Pappa kapten Efraim Långstrump är ytterst frånvarande. Han är sjöfarare på de sju haven och “negerkung” över kurrekurredutterna i Söderhavet. Pippis mor finns uppe i himmelen.
Här i ligger Lindgrens geni, hennes förmåga att lekfullt ringa in den moderne svenskens tillstånd. Berikad med den begynnande välfärdsstatens aldrig sinande välstånd (kappsäcken) är hon frigjord från alla gamla sociala normer och auktoriteters band, även från sin familj och sina föräldrar. Hon är fri att själv välja sitt liv, men i denna frihet är hon också utlämnad åt sig själv.
Pippi Långstrump är inte bara världens starkaste flicka, hon är också världens ensammaste 80-åring.
Toppbild. Ingrid Nilsson spelade Pippi Långstrump i tv-serien och filmerna på 1960- och 70-talet. Foto: TT
***
Läs även: Bullerbyn – ett förlorat svenskt paradis
