Piratens Österlen – en förlorad värld
Med sina tragikomiska och grymma skrönor avslöjade Fritiof Nilsson Piraten det tillgjorda och underdåniga. Anna-Karin Wyndhamn reser till Österlens förlorade värld.
Med sina tragikomiska och grymma skrönor avslöjade Fritiof Nilsson Piraten det tillgjorda och underdåniga. Anna-Karin Wyndhamn reser till Österlens förlorade värld.
Vi hade rest ner till Österlen på ferie. Jag ville visa barnen Piraten-land.
Fritiof Nilsson Piraten (1895–1972) var advokaten som 1932 debuterade med en äventyrsroman i Mark Twains anda. Bombi Bitt och jag blev en dundersuccé och vid 37 års ålder bytte Nilsson kvickt karriär. Han blev författare och vivör på heltid, älskad av folket för en berättarkonst där tragedi blandas med vild komik. Vi känner honom främst genom skrönorna, med aforismer byggde Piraten en mur mot omvärlden. Om sig själv talade han sällan.
Födelseorten Vollsjö fick ett givet stopp på vår tur. Jag visade vad som återstår av kulturarvet i byn, efter att ett centerpartistiskt kommunalråd lät en grävskopa tugga sönder stationshuset som en gång var Piratens barndomshem. Vi kryssade genom kuststräckans fiskelägen och byarna som utgör spelplatser i romanerna. Provisoriska, handskrivna skyltar frestade oss med nyrökt ål. I Kivik spanade vi på det gula trähus där författaren bodde med sin Tora. På Ravlunda kyrkogård letade vi upp gravstenen medan vårregnet föll. Inskriptionen saknar namn, men kunde varit slutord i en av Piratens anekdoter.
Under bilfärden lyssnade vi på Hasse Alfredsons uppläsning av Bombi Bitt och jag. Jag fattar ingenting, deklarerade sonen uppgivet. Han, som fått sitt förnamn efter berättarjaget i romanen vi lyssnade på. Story och flöde bröts i staccato, eftersom jag måste avbryta och förklara. Alfredson hjälpte mig inte heller. Tvärtom. De många mustiga karaktärerna ändrar röster lite hipp som happ och namnen skiftar i uttal. Riomio uttalas först på skånska, lite senare får namnet en kraftig italiensk accent. Brösarps backar låg insvepta i tjock dimma när vi klev över gärdet och jag kände mig vilse. Där, bland gullvivorna, började piedestalen som jag satt Piraten på att gunga. Detta gick inte riktigt som jag tänkt.
Väl hemma bestämmer jag mig för att göra ny besiktning: för första gången på mycket länge läser jag om de romaner och novellsamlingar som funnits i min ägo sedan tonåren.
Det första jag får göra upp med är min föreställning att Piraten är lättillgänglig. Vindlingarna mellan tidsplan och lagren av händelsenivåer, fodrar en läsare som accepterar att skånsk saga vävs i många varp. Samtida har Piraten aldrig varit, inser jag. Världen som Fritiof Nilsson berättade om var på väg att försvinna redan när han gjorde dikt av den. Han skildrade inte sin egen tid, utan det redan då förgångna. Här är han i gott sällskap. Astrid Lindgren försökte kalla barndomen åter under hela sin författargärning. Debutåret 1932 delar Piraten med modernisten Gunnar Ekelöf. Den senare, inte den förre, blev akademiledamot. Piraten var och förblev outsider i den svenska finlitteraturen. Han rörde sig i periferin i dubbel bemärkelse: skrev om provinsen och befann sig i utkanten av de stora litterära rörelser som snabbt lyftes upp till norm och kanon. På parnassen är det märkligt nog en belastning att vara rolig.
Mängden grymheter och groteskerier hade jag också glömt. Inte undra på att barnen tappade hakan redan några stycken in i Bombi Bitt, då barnlek i godsfinkan på bangården i Tosterup slutar illa för gossen Otto. En tung skjutdörr i järn slår igen med en smäll: kroppen föll in i vagnen, huvudet föll utanför, får vi raskt veta. ”Vid begravningen grät vi strida tårar samtidigt som vi gladde oss över de nya, svarta kläder vi fått.” I nästa mening går berättelsen vidare till nya pojkstreck i skogen. Det drastiska hoppet är typiskt stildrag, men för noviser är det stark tobak.
Men det är människokännaren Piraten som drabbar mig mest i omläsningen. Här ser jag sådant som man behöver ett visst antal levda år för att begripa. Som när han beskriver den stadiga kärlekens väsen. I ett sidospår i Bock i örtagård följer vi Elisa och Vricklund som länge levt i stilla familjelycka, utan prästens välsignelse. Som en del i en vadslagning nödgas de växla ringar och formalisera existensen. Tvånget och kyrkans inblandning förvandlar de två till främlingar inför varandra. De som alltid delat allt slutar plötsligt att sova ihop. Först när den nyblivne maken slänger ringen i sjön, lyckas han bryta ceremonins trollmakt över lusten.
Det är vidare i skildringar av snarstuckenhet och mänsklig ynkedom, som Piraten häver sig över tid och rum. Detsamma gäller gestaltningen av människans försök att kamouflera sina brister, dölja felsteg och missräkningar. Tittar vi omkring oss ser vi sådana karaktärer gå igen överallt i historien. Kommunalrådet Sven-Olle Olsson som med grävskopa försökte sudda ut spåren av författaren i Vollsjö, försvarade sig med att Piraten nog gjort mer skada än nytta med sina historier. Folk i bygden, ja bekanta till honom, kände sig träffade utav porträtt och nidbilder! Han bekräftade på så vis skildringarnas giltighet.
Piratens sympatier och medkänsla ligger hos dem som lyckas demaskera det tillgjorda och underdåniga inför såväl världslig som kyrklig makt. Hans blick är genomskådande och pennan sylvass när det kom till att avslöja prål och skryt. Fritiof Nilsson Piraten är, slår det mig, vuxenvarianten av gossen i H. C. Andersens Kejsarens nya kläder.
När vi lämnar musteriet i Kivik passerar vi Björn Ranelids hus. Det vet jag eftersom en helkroppsbild av författaren fanns i ett av de avlånga fönstren som vetter mot grusvägen. På de dubbla garageportarna står stora sirliga citat ur husägarens böcker. Ranelid har många gånger gett offentligt uttryck för sin vrede över att han inte har tilldelats Piraten-priset. Han gör själv bedömningen att han borde fått det för länge sedan.
”Den som tittar i kulissen, ser komedien också i det tragiska,” skrev en gång Piraten.
Jag kommer inte ge tappt i att föra verken vidare till barnen, men djupet och halten i Piratens berättelser kommer de kanske först fullt begripa när livet bjudit erfarenheter att väga dem mot. Liksom resan jag nu fullbordat.
Toppbild. Stellan Skarsgård spelade Bombi Bitt i tv-serien Bombi Bitt och jag 1967. Frition Nilsson Piraten skrev den klassiska skrönan. Foto: TT
***
Läs även: Skönheten finner vi i lidandet
Vi hade rest ner till Österlen på ferie. Jag ville visa barnen Piraten-land.
Fritiof Nilsson Piraten (1895–1972) var advokaten som 1932 debuterade med en äventyrsroman i Mark Twains anda. Bombi Bitt och jag blev en dundersuccé och vid 37 års ålder bytte Nilsson kvickt karriär. Han blev författare och vivör på heltid, älskad av folket för en berättarkonst där tragedi blandas med vild komik. Vi känner honom främst genom skrönorna, med aforismer byggde Piraten en mur mot omvärlden. Om sig själv talade han sällan.
Födelseorten Vollsjö fick ett givet stopp på vår tur. Jag visade vad som återstår av kulturarvet i byn, efter att ett centerpartistiskt kommunalråd lät en grävskopa tugga sönder stationshuset som en gång var Piratens barndomshem. Vi kryssade genom kuststräckans fiskelägen och byarna som utgör spelplatser i romanerna. Provisoriska, handskrivna skyltar frestade oss med nyrökt ål. I Kivik spanade vi på det gula trähus där författaren bodde med sin Tora. På Ravlunda kyrkogård letade vi upp gravstenen medan vårregnet föll. Inskriptionen saknar namn, men kunde varit slutord i en av Piratens anekdoter.
Under bilfärden lyssnade vi på Hasse Alfredsons uppläsning av Bombi Bitt och jag. Jag fattar ingenting, deklarerade sonen uppgivet. Han, som fått sitt förnamn efter berättarjaget i romanen vi lyssnade på. Story och flöde bröts i staccato, eftersom jag måste avbryta och förklara. Alfredson hjälpte mig inte heller. Tvärtom. De många mustiga karaktärerna ändrar röster lite hipp som happ och namnen skiftar i uttal. Riomio uttalas först på skånska, lite senare får namnet en kraftig italiensk accent. Brösarps backar låg insvepta i tjock dimma när vi klev över gärdet och jag kände mig vilse. Där, bland gullvivorna, började piedestalen som jag satt Piraten på att gunga. Detta gick inte riktigt som jag tänkt.
Väl hemma bestämmer jag mig för att göra ny besiktning: för första gången på mycket länge läser jag om de romaner och novellsamlingar som funnits i min ägo sedan tonåren.
Det första jag får göra upp med är min föreställning att Piraten är lättillgänglig. Vindlingarna mellan tidsplan och lagren av händelsenivåer, fodrar en läsare som accepterar att skånsk saga vävs i många varp. Samtida har Piraten aldrig varit, inser jag. Världen som Fritiof Nilsson berättade om var på väg att försvinna redan när han gjorde dikt av den. Han skildrade inte sin egen tid, utan det redan då förgångna. Här är han i gott sällskap. Astrid Lindgren försökte kalla barndomen åter under hela sin författargärning. Debutåret 1932 delar Piraten med modernisten Gunnar Ekelöf. Den senare, inte den förre, blev akademiledamot. Piraten var och förblev outsider i den svenska finlitteraturen. Han rörde sig i periferin i dubbel bemärkelse: skrev om provinsen och befann sig i utkanten av de stora litterära rörelser som snabbt lyftes upp till norm och kanon. På parnassen är det märkligt nog en belastning att vara rolig.
Mängden grymheter och groteskerier hade jag också glömt. Inte undra på att barnen tappade hakan redan några stycken in i Bombi Bitt, då barnlek i godsfinkan på bangården i Tosterup slutar illa för gossen Otto. En tung skjutdörr i järn slår igen med en smäll: kroppen föll in i vagnen, huvudet föll utanför, får vi raskt veta. ”Vid begravningen grät vi strida tårar samtidigt som vi gladde oss över de nya, svarta kläder vi fått.” I nästa mening går berättelsen vidare till nya pojkstreck i skogen. Det drastiska hoppet är typiskt stildrag, men för noviser är det stark tobak.
Men det är människokännaren Piraten som drabbar mig mest i omläsningen. Här ser jag sådant som man behöver ett visst antal levda år för att begripa. Som när han beskriver den stadiga kärlekens väsen. I ett sidospår i Bock i örtagård följer vi Elisa och Vricklund som länge levt i stilla familjelycka, utan prästens välsignelse. Som en del i en vadslagning nödgas de växla ringar och formalisera existensen. Tvånget och kyrkans inblandning förvandlar de två till främlingar inför varandra. De som alltid delat allt slutar plötsligt att sova ihop. Först när den nyblivne maken slänger ringen i sjön, lyckas han bryta ceremonins trollmakt över lusten.
Det är vidare i skildringar av snarstuckenhet och mänsklig ynkedom, som Piraten häver sig över tid och rum. Detsamma gäller gestaltningen av människans försök att kamouflera sina brister, dölja felsteg och missräkningar. Tittar vi omkring oss ser vi sådana karaktärer gå igen överallt i historien. Kommunalrådet Sven-Olle Olsson som med grävskopa försökte sudda ut spåren av författaren i Vollsjö, försvarade sig med att Piraten nog gjort mer skada än nytta med sina historier. Folk i bygden, ja bekanta till honom, kände sig träffade utav porträtt och nidbilder! Han bekräftade på så vis skildringarnas giltighet.
Piratens sympatier och medkänsla ligger hos dem som lyckas demaskera det tillgjorda och underdåniga inför såväl världslig som kyrklig makt. Hans blick är genomskådande och pennan sylvass när det kom till att avslöja prål och skryt. Fritiof Nilsson Piraten är, slår det mig, vuxenvarianten av gossen i H. C. Andersens Kejsarens nya kläder.
När vi lämnar musteriet i Kivik passerar vi Björn Ranelids hus. Det vet jag eftersom en helkroppsbild av författaren fanns i ett av de avlånga fönstren som vetter mot grusvägen. På de dubbla garageportarna står stora sirliga citat ur husägarens böcker. Ranelid har många gånger gett offentligt uttryck för sin vrede över att han inte har tilldelats Piraten-priset. Han gör själv bedömningen att han borde fått det för länge sedan.
”Den som tittar i kulissen, ser komedien också i det tragiska,” skrev en gång Piraten.
Jag kommer inte ge tappt i att föra verken vidare till barnen, men djupet och halten i Piratens berättelser kommer de kanske först fullt begripa när livet bjudit erfarenheter att väga dem mot. Liksom resan jag nu fullbordat.
Toppbild. Stellan Skarsgård spelade Bombi Bitt i tv-serien Bombi Bitt och jag 1967. Frition Nilsson Piraten skrev den klassiska skrönan. Foto: TT
***
Läs även: Skönheten finner vi i lidandet