Pontus Hultén gör succé i Paris
Den svenske demoncuratorn Pontus Hultén är föremål för en stor utställning i den franska konsthuvudstaden.
Livet i Paris kan vara en fest. Det visste Pontus Hultén, som efter en succéartad karriär som konstpromotor på Moderna Museet i Stockholm på 1960-talet drog till Paris 1974 och byggde upp en fransk motsvarighet: Centre Pompidou. 101 år efter sin födelse står han nu i blickpunkten för en spänstig, rolig och välbesökt utställning i nyrenoverade jugenddrömmen Grand Palais: Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely, Pontus Hultén: Förenade av kärlek till konsten.
Utställningen har till och med 22 juli attraherat nästan 40 000 besökare, motsvarande 2 050 besök per dag. Den pågår till 4 januari och ger en återblick med extra allt på skulptörerna Niki de Saint Phalles och Jean Tinguelys verk sedda som Pontus Hulténs ögon uppfattade dem. Tack vare honom tillerkändes de båda en hög profil i den internationella konstvärlden. Privat var de också ett par, efter att ha träffats på 1950-talet i de legendariska studios, som låg på Impasse Ronsin i Montparnasse – Brancusis ateljé en av dem.
Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely, Pontus Hulten
Utställning på Grand Palais, Paris
Pågår till 4/1 2026.
Hultén, själv habil konstnär i modest omfattning, studerade konsthistoria i Stockholm och arbetade tidvis för Nationalmuseum. 1954, vid ett av sina återkommande besök i Paris, träffade han Tinguely, som då presenterade sin första separatutställning på ett galleri.
Hulténs fascination för Tinguelys arbete, som bygger på integration av rörelse, ledde gradvis till att han gav upp tanken på att själv bli konstnär, menar Sophie Duplaix, utställningens curator och chefsintendent vid avdelningen för samtida konst på Centre Pompidou.
I stället, säger hon, valde Hultén att främja Tinguelys skapelser, som han beundrade.
Tinguely, schweizare och gift med konstnären Eva Aeppli, träffade de Saint Phalle 1956 i Ronsinateljéerna. 1960 inledde de en kärleksaffär. Tinguely presenterade sin nya partner för Hultén, som genast fattade tycke även för hennes verk, berättar Sophie Duplaix:
– Hulten, som inspirerades av Rimbauds idé om att ”förändra livet” och drevs av ett radikalt och innovativt förhållningssätt till museer, erbjöd sitt ovillkorliga stöd till konstnärsparet.
Han delade deras anarkistiska vision om konst för alla, multidisciplinär och deltagande, som skakar om konventioner och flyttar gränser.
För den som minns Moderna Muséets succéutställningar Rörelse i konsten 1961 och Hon – en katedral 1966 – eller har läst om dem, kollat på bilder och filmer – blir det ett mycket kärt återseende att vandra omkring i Grand Palais i sommar eller framöver under höst och vinter.
Att döma av publiktillströmningen redan nu (många tar med sina barn, inklusive storögt stirrande bebisar) torde besökssiffrorna kunna trumfas till Paris fördel. Då, 1966, vandrade 80 000 besökare in genom ”Hennes” vagina mellan de utspärrade papier mâché-låren (även om dessa inte är återskapade här men finns i ett av de många filmklipp som visas längs utställningssalarna).
Och de rörelserika, skramlande, blinkande och överraskande maskinkonstruktionerna 1961 (det ljuvliga fotot på den förtjust skrikande damen på Cyclograveuren) återuppstår nu i full skala, med tillägg av dem Tinguely byggde ända fram till sin bortgång 1991 – inklusive den 35 kvadratmeter och magnifika L’Enfer, un petit début (1984; Helvetet, en stilla början) med sina blinkande lyktor, snurrande traktorhjul, trummande slagverk och cymbaler.
Utställningen sveper upp dig i en historisk och lekfull resa. Konst, kärlek, vänskap och engagemang vävs samman, de utopiska och konstnärligt provokativa aspekter som delas av de tre huvudpersonerna lyfts högt för en nutida generation intresserade. Och alldeles uppenbart roade, av ansiktsuttrycken att döma vid min rundvandring.
Tinguelys mobila lustifikationer samsas med livskamraten Saint Phalles Tirs (Skott, vita reliefer med färgfickor som hon sköt med salongsgevär på för att ”få färgen att blöda”), och färgstarka, gladlynta skulpturer Nanas (möjligen i en omfattning som något kunde ha begränsats).
Och över dem den beskyddande Hultén, demoncuratorn från det fjärran och vid mitten av förra seklet tämligen kulturellt isolerade Sverige, mannen med ögat, hjärtat och visionerna. Claes Brittons maffiga biografi över hans liv hittar du i engelsk översättning i presentshopen jämte alla lockande trycksaker med konstverkspresentationer.
***
Livet i Paris kan vara en fest. Det visste Pontus Hultén, som efter en succéartad karriär som konstpromotor på Moderna Museet i Stockholm på 1960-talet drog till Paris 1974 och byggde upp en fransk motsvarighet: Centre Pompidou. 101 år efter sin födelse står han nu i blickpunkten för en spänstig, rolig och välbesökt utställning i nyrenoverade jugenddrömmen Grand Palais: Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely, Pontus Hultén: Förenade av kärlek till konsten.
Utställningen har till och med 22 juli attraherat nästan 40 000 besökare, motsvarande 2 050 besök per dag. Den pågår till 4 januari och ger en återblick med extra allt på skulptörerna Niki de Saint Phalles och Jean Tinguelys verk sedda som Pontus Hulténs ögon uppfattade dem. Tack vare honom tillerkändes de båda en hög profil i den internationella konstvärlden. Privat var de också ett par, efter att ha träffats på 1950-talet i de legendariska studios, som låg på Impasse Ronsin i Montparnasse – Brancusis ateljé en av dem.
Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely, Pontus Hulten
Utställning på Grand Palais, Paris
Pågår till 4/1 2026.
Hultén, själv habil konstnär i modest omfattning, studerade konsthistoria i Stockholm och arbetade tidvis för Nationalmuseum. 1954, vid ett av sina återkommande besök i Paris, träffade han Tinguely, som då presenterade sin första separatutställning på ett galleri.
Hulténs fascination för Tinguelys arbete, som bygger på integration av rörelse, ledde gradvis till att han gav upp tanken på att själv bli konstnär, menar Sophie Duplaix, utställningens curator och chefsintendent vid avdelningen för samtida konst på Centre Pompidou.
I stället, säger hon, valde Hultén att främja Tinguelys skapelser, som han beundrade.
Tinguely, schweizare och gift med konstnären Eva Aeppli, träffade de Saint Phalle 1956 i Ronsinateljéerna. 1960 inledde de en kärleksaffär. Tinguely presenterade sin nya partner för Hultén, som genast fattade tycke även för hennes verk, berättar Sophie Duplaix:
– Hulten, som inspirerades av Rimbauds idé om att ”förändra livet” och drevs av ett radikalt och innovativt förhållningssätt till museer, erbjöd sitt ovillkorliga stöd till konstnärsparet.
Han delade deras anarkistiska vision om konst för alla, multidisciplinär och deltagande, som skakar om konventioner och flyttar gränser.
För den som minns Moderna Muséets succéutställningar Rörelse i konsten 1961 och Hon – en katedral 1966 – eller har läst om dem, kollat på bilder och filmer – blir det ett mycket kärt återseende att vandra omkring i Grand Palais i sommar eller framöver under höst och vinter.
Att döma av publiktillströmningen redan nu (många tar med sina barn, inklusive storögt stirrande bebisar) torde besökssiffrorna kunna trumfas till Paris fördel. Då, 1966, vandrade 80 000 besökare in genom ”Hennes” vagina mellan de utspärrade papier mâché-låren (även om dessa inte är återskapade här men finns i ett av de många filmklipp som visas längs utställningssalarna).
Och de rörelserika, skramlande, blinkande och överraskande maskinkonstruktionerna 1961 (det ljuvliga fotot på den förtjust skrikande damen på Cyclograveuren) återuppstår nu i full skala, med tillägg av dem Tinguely byggde ända fram till sin bortgång 1991 – inklusive den 35 kvadratmeter och magnifika L’Enfer, un petit début (1984; Helvetet, en stilla början) med sina blinkande lyktor, snurrande traktorhjul, trummande slagverk och cymbaler.
Utställningen sveper upp dig i en historisk och lekfull resa. Konst, kärlek, vänskap och engagemang vävs samman, de utopiska och konstnärligt provokativa aspekter som delas av de tre huvudpersonerna lyfts högt för en nutida generation intresserade. Och alldeles uppenbart roade, av ansiktsuttrycken att döma vid min rundvandring.
Tinguelys mobila lustifikationer samsas med livskamraten Saint Phalles Tirs (Skott, vita reliefer med färgfickor som hon sköt med salongsgevär på för att ”få färgen att blöda”), och färgstarka, gladlynta skulpturer Nanas (möjligen i en omfattning som något kunde ha begränsats).
Och över dem den beskyddande Hultén, demoncuratorn från det fjärran och vid mitten av förra seklet tämligen kulturellt isolerade Sverige, mannen med ögat, hjärtat och visionerna. Claes Brittons maffiga biografi över hans liv hittar du i engelsk översättning i presentshopen jämte alla lockande trycksaker med konstverkspresentationer.
***
