David Lindén: Regeringens billiga bibliotekspopulism hjälper ingen
Idén om ett bibliotek för förbjuden litteratur innehåller så mycket snömos att det skulle räcka för en hel lavin.
Regeringen tycks tro att en storslagen vision täcker över en stramare budget. Det är det enda sättet att tolka utspelet om att Kungliga biblioteket (KB) i Stockholm ska få uppdraget att kartlägga världens förbjudna litteratur.
Det är en fin tanke ”att bevara och tillhandahålla förbjuden och censurerad litteratur för forskning”, som utbildningsminister Simona Mohamsson uttryckte det och även att Sverige ska vara en ”litterär fristad”. Det finns dock ett par invändningar som varken hon eller högskoleminister Lotta Edholm, som i samma pressmeddelande vill ”stärka forskningens möjligheter att studera censur och förbud av litteratur”, inte verkar ha tänkt på.
I Malmö finns redan Dawit Isaak-biblioteket, vilket sedan invigningen 2020 kartlägger internationell förbjuden litteratur. Enligt regeringens förslag ska KB komplettera deras verksamhet. Svenska PEN bedriver dock redan ett samarbete med Dawit Isaak-biblioteket och Göteborgs samt Lunds universitetsbibliotek kring dessa frågor. Gemensamt har de skapat en databas över censur som inkluderar litteratur, journalistik, musik och film och allt har finansierats av Svenska Akademien, vilket gör det gratis för skattebetalarna.
Motivet att ge KB uppdraget verkar emellertid handla mer om politik än viljan att bredda forskningen. Snarare handlar det om Liberalernas allt mer desperata försök att återta sin position som ett bildnings- och skolparti. Det är förståeligt om man riskerar att åka ur riksdagen, men det hjälper inte yttrandefriheten eller ”Sveriges långa historia av att vara en litterär fristad” för att återigen citera Mohamsson.
Kungliga biblioteket har alltid varit en del vad som kallas för den nationella forskningsstrukturen, och där ingår litteratur – samt våra universitetsbibliotek, vilka bedriver nära samarbeten med exempelvis Bibliothèque nationale de France, Library of Congress i USA eller Deutsche Nationalbibliothek och andra institutioner med bredare språkkunskaper och större budgetar.
Visserligen går KB:s verksamhet tillbaka till Gustav Vasas boksamling. Pliktleveransförordningen från 1661 gör att man har majoriteten av all svensk litteratur som har publicerats. Till detta ska läggas en imponerande samling äldre utländsk litteratur som ofta består av krigsbyten från trettioåriga kriget. Som nationalbibliotek är KB unikt, och delar sin långa historia med Nobelpriset i litteratur. Att åtta svenskar har fått priset gör oss dock inte till världens mest litterära folk, precis som att vi inte är bäst i världen på litteraturforskning.
I regeringens budget har man inte heller underlättat uppdraget för Sveriges nationalbibliotek. KB får ofta tillfälliga regeringsuppdrag utan finansiering. Detta är ett sådant – vilket skapar stress och försämrar det långsiktiga arbete som man faktiskt bedriver, med konsekvensen att en rad projekt har fått skjutas upp och vitala arbetsuppgifter avskaffats. Exempelvis kan man inte längre beställa fjärrlån, vilket inte underlättar den nya uppgiften. Om utbildningsministern verkligen ville kartlägga censur skulle man till exempel kunna utreda hur sekretessen börjat urholka offentlighetsprincipen. Kort sagt är detta utspel ett utslag av billig bibliotekspopulism som varken hjälper yttrandefriheten eller Kungliga biblioteket.
***
