Ryska rebeller och dissidenter – i dödsdans med stat och tsar

Sedan februari 2022, och början på kriget mellan Ryska federationen och Ukraina, har det ryska styrets framtid blivit föremål för åtskilliga fantasifulla spekulationer och vidlyftig retorik. Dessa spekulationer har ofta kretsat kring olika dissidenter och rebeller – från Aleksej Navalnyj till Jevgenij Prigozjin – och vad som i praktisk handling ofta beskrivits som en potentiell, ny, rysk revolution.

Varför dessa spekulationer är så problematiska, kan den intresserade läsaren enkelt utläsa i en koncentrerad och välskriven ny bok av Anna Arutunyan – Rebel Russia: Dissent and Protest from the Tsars to Navalny (2025, Polity Books). Anna Arutunyan, född i Moskva, är en av de främsta ännu aktiva kännarna av rysk media och offentlighet. Hon är författare till flera tidigare böcker, av vilka The Media in Russia (2009, Open University Press) alltjämt är en av de främsta på området; The Putin Mystique utgavs 2013 på svenska som Tsar Putin (Ordfront Förlag).

Rebel Russia är den senaste i en rad böcker – bland annat Tamizdat av Yasha Klots, utgiven på engelska och i en särskild utgåva på ryska 2023, eller To the Success of Our Hopeless Cause, av Benjamin Nathans, 2024 – som beskriver olika delar av det ryska dissidentskapet och motståndet. I Rebel Russia skildras det interna motståndet som ett särskilt fenomen, över tid. Statens opponenter – oavsett om dessa varit dissidenter, rebeller, eller revolutionärer; Arutunyan gör en tydlig och välbehövlig åtskillnad mellan dem – beskrivs utifrån en längre historisk och politisk kontext.

Arutunyan började enligt egen utsago skriva på Rebel Russia 2021. En av drivkrafterna var att utmana ett antal förhärskande stereotyper om Rysslands historia; framförallt ”att berättelsen om Ryssland” måste vara ”en [berättelse] om annalkande mörker, stadd i återupprepning” (min övers.). Trots vissa smärre faktafel – Arutunyan verkar till exempel ha blandat ihop estniska Narva och ryska Ivangorod – är boken både högaktuell och intressant läsning.

Arutunyan visar att ryska oppositionella ofta framgångsrikt har utmanat och betvingat makten. Inte sällan har de själva varit en del av eliten, eller agerat med dess stöd. Det decentraliserade styret över stora landområden och folkmassor, kombinerat med svaga institutioner och ett personbaserat ledarskap, gör staten sårbar för utmaningar som angriper dess centrala auktoritet – och särskilt utmanare som med revolutionära eller reaktionära åtgärder lovar ersatta den rådande ordningen med en bättre.

Samma svaghet leder till att tidigare utmanare anser sig tvingade till repression för att säkra sitt nya maktinnehav, och så i praktiken konserverar tidigare praktik. Repressionen ökar sedan i intensitet innan den kollapsar under sin egen tyngd. Den följs under en period av politisk och kulturell öppenhet och uppgörelse med repressionens nya förövare, innan öppenheten, som av nya utmanare uppfattas som svaghet, utnyttjas för att försöka svepa bort det som nu blivit den gamla ordningen.

Läsaren bör komma ihåg att liknande instabilitet återkommer hos de flesta slaviska stater i Öst- och Centraleuropa; den ryska staten skiljer sig från andra framförallt genom vissa (ödesdigra) särdrag. Arutunyan pekar här särskilt på det beroendeförhållande som finns mellan makten och dess opponenter. Eliten och oppositionen glider, över århundradena, in i varandra; ersätter, inspirerar, koopterar och förtrycker varandra i en dödsdans vars styrka växlar, men sällan helt avtar.

En följd av statens institutionella svaghet är dess brutalitet. Instabiliteten blir den kraft som driver staten att eftersträva överväldigande makt och styrka i allt den gör, och att försöka krossa allt som den uppfattar som ett hot. Den institutionella svagheten möjliggör emellertid utmaningar, samtidigt som dessa – särskilt då de är framgångsrika – undergräver alla försök att korrigera de institutionella problem och den svaghet som är problemets grund. Dödsdansen fortsätter.

I sin genomgång av statens motståndare går Arutunyan hårt åt ögontjänarna i oppositionen – ofta korrupta politiker, som tidigare energiministern Michail Chodorkovskij, som innan staten vände sig mot honom inte direkt var känd som någon god vän av rättsstatlighet. Hon vänder sig också mot västvärldens valhänta och ofta självskadliga försök att blanda sig i rysk politik med stöd till olika oppositionsgrupper; både för att dessa försök riskerar bekräfta ryska föreställningar om att statens opponenter är ’utländska agenter’, och för att det ökar intensiteten i den revolutionära dödsdansen.

Arutunyan lyfter fram olika faktorer som präglat oppositionsgrupper genom åren, och gjort dem oförmögna att bryta med historien. De oppositionellas svaghet har genom århundradena bestått i ständiga splittringar, ideologisk extremism och, ofta, dito puritanism. Dessa faktorer har bidragit till Rysslands brutalisering och till att oppositionsgrupperna sällan lyckats erbjuda något trovärdigt alternativ till den rådande ordningen.

Det antirevolutionära budskapet är ett av bokens mest beaktansvärda. Arutunyan påpekar att dödsdansen inte behöver fortsätta. För att bryta mönstret krävs att såväl den ryska staten som dess opponenter, både inom och utom landet, ställer in sig på en längre period av spänningar och ofta frustrerande långsamma, gradvisa förändringar – i stället för intervention och statsomvälvning. Detta budskap kan säkert förefalla otillfredsställande, särskilt för de som önskar sig ett enkelt svar på frågan om hur Västvärlden bör förhålla sig till Ryska federationen, men det blir inte därför mindre intressant. Rebel Russia är läsvärd för alla som föredrar den ofta snåriga och hårda verkligheten, framför fria fantasier och revolutionsromantik.

Toppbild. En rysk oppositionell grips vid en demonstration i Moskva 2025. Än så länge sitter Vladimir Putin kvar som Rysslands president. Foto: TT

***

Läs även: Geniet Stig Larssons magiska berg av liv

Läs även: Den flitige borgaren som räddade Svenska Akademien