Så blev Köpenhamn bäst på pop
Varför har Danmarks huvudstad blivit en oproportionerligt stor producent av framgångsrika kvinnliga popmusiker? Kollektivism och framåtlutande kulturpolitik är svaret.
Några dagar före jul ligger publiken utspridd på yogamattor i Eric Ericsonhallen i Stockholm. Vid flygeln i mitten av salen sitter Clarissa Connelly och sjunger, samplar ljudet av porslin som krossas, och låter stillsam ambient glida över i metal-gitarrsolon. I den vackra kyrkobyggnaden på Skeppsholmen blir hennes skeva, atmosfäriska pop ett eko från det senaste årets mest hajpade musikstad: Köpenhamn.
En våg av innovativ dansk musik nådde sin kulmen under 2025, då huvudstaden producerade oproportionerligt många kritikerhyllade artister sett till sin storlek. Den Köpenhamnsbaserade duon Smerz – där Jens Stoltenbergs dotter utgör en av medlemmarna – syntes nyligen på de flesta betydande årsbästalistor. Deras album Big city life hörde till de mest hyllade 2025 och fick epitetet ”Best New Music” av Pitchfork, som också utsåg spåret ”You got time and I got money” till årets näst bästa låt. Samma låt skapade omfattande allsång i publiken när Smerz uppträdde i Stockholm i september.
Under året har även drömpopduon Snuggle blivit en internationell undergroundfavorit med debutalbumet Goodbyehouse. Kritikerrosade alternativ-R&B-sångaren Erika de Casier fortsatte bygga sitt artisteri med både 2024 års album Still och 2025 års Lifetime. ML Buch har fått stor uppmärksamhet för det nyskapande gitarrsoundet på albumet Suntub, medan eklektiska singer-songwriters som Fine, Astrid Sonne och Molina också bidragit till att sätta det nya Köpenhamn på musikkartan. Gruppen är brokig, eklektisk och svårdefinierad, men delar en tydlig gemensam estetik – en sorts drömsk skevhet som löper som en röd tråd mellan artisterna.
I forumtrådar, memes och på musiknördiga internetradiostationer försöker fans sätta ord på fenomenet. ”Det känns som att det är en rörelse på gång”, skriver en Reddit-användare i en tråd om scenen. ”Esoteriska singer-songwriters från Danmark måste vara en av mina favoritgenrer”, skämtar någon i en meme som spridits på Instagram. Musikplattformen Nina Protocol anspelar på hiphopscenen “cloud rap” och myntar begreppet “cloud rock”: ett post-pandemiskt musiklandskap vars artister “utforskar rock med en medvetet förvriden produktion, och pekar mot möjliga nya vägar för indiemusik”.
Den gränsöverskridande spretigheten är en del av poängen. Flera av de danska artisterna har bakgrund inom klassisk musik eller experimentell ambient, medan andra inspireras av trance och trap. Både Erika de Casier och Fine har dessutom arbetat som låtskrivare för k-popgruppen NewJeans, vars största hits har omkring 800 miljoner streams på Spotify. Samtidigt har flera av musikerna rötter i Portugal, Chile och Skottland, vilket också präglar deras musik.
– Köpenhamn har varit mer eklektiskt den senaste tiden än det brukade vara. Det är mycket som händer i en liten stad, säger Fine i en intervju med Paste Magazine.
Nästan alla artisterna har också någon form av bakgrund på Copenhagen’s Rhythmic Music Conservatory (RMC). Skolan grundades 1986, och 2009 startades kursen KUA – konstnärligt utvecklingsarbete – som lyfts fram som betydelsefull. Musikutbildningens kombination av populärmusik och konstmusik saknar tydlig motsvarighet i Sverige. Den öppensinnade blandningen av musikaliska perspektiv hörs i det experimentella pop-soundet hos alla dessa danska artister.
”Det finns inget snobberi med det – alla behandlas lika, oavsett om man är en tekniskt skolad jazzpianist eller självlärd Youtube-beatskapare”, berättar en nuvarande elev för musikplattformen Earfeeder.
Skolans uppenbara inflytande på dagens alternativa musikscen har fått The Guardian att ställa frågan ”Varför producerar en dansk skola nästan varenda cool alternativ popstjärna?”. I samma artikel konstaterar tidningen att ”det är svårt att komma på någon annan institution den senaste tiden som skapat så många intressanta artister på samma gång.”
På RMC hittade många av de här artisterna både varandra och sina musikaliska uttryck. Genom att arbeta tillsammans i studion och på konserter har de byggt upp ett eget litet ekosystem – en tydlig kontrast till streamingtjänsternas kontextlösa algoritmer. I samma veva har det Köpenhamnsbaserade skivbolaget Escho, där flera av dem ger ut sin musik, fått rykte om sig som en kvalitetsstämpel.
Artisten Astrid Sonne har också pekat på betydelsen av Danmarks offentligt finansierade musikutbildning, liksom möjligheten att gå på billiga konserter med allt från frijazz till ”konstig elektronisk musik”. I intervjuer har hon, numera bosatt i London, beskrivit hur tiden utanför Danmark gett henne perspektiv på kulturens starka ställning i hemlandet.
Kan Köpenhamn till och med räknas som en musikgenre nu? 2025 lanserade Spotify den officiella spellistan “cph+”, med beskrivningen “explore the alt-sounds of Copenhagen and beyond”. I listan syns alla de stora namnen från dagens Köpenhamnsscen tillsammans med liknande artister från USA och Storbritannien – såväl som de svenska akterna Horse Vision och Becky and the Birds. Spellistan illustrerar hur soundet rört sig utanför Danmarks gränser, och hur Köpenhamn börjat fungera som samlingspunkt för konstnärligt driven popmusik. Inom musikbranschen används nu allt oftare begreppet “cph+” som en vedertagen genre-term.
En annan utmärkande aspekt av scenen är vilka som står i centrum. Alla de centrala namnen på scenen är kvinnor. Astrid Sonne, som har bakgrund som klassisk violinist, har beskrivit friheten i att lämna den klassiska musikhistoriens ”döda vita män” bakom sig under tiden på RMC. Med sin kollektivism utmanar gruppen i praktiken också myten om “det manliga ensamma geniet”.
I en intervju med Crack Magazine säger Clarissa Connelly något som kanske sammanfattar Köpenhamnsandan allra bäst:
– Jag tror att många fortfarande har en bild av att enskilda artister bara dyker upp från ingenstans, vilket helt enkelt inte stämmer. Konst och musik föds alltid i det kollektiva.
***
