Så länge judar mördas saknar våra minnen och löften betydelse

En regnig lördag trycker jag på dörrklockan på Judiska museet i Köpenhamn. Efter en stund blir jag insläppt och en vakt frågar mig vem jag är innan han ber mig att lägga alla mina saker i ett skåp. Säkerheten är hög på alla judiska institutioner nuförtiden och museet är inte något undantag. Kameror, vakter och slussar är vardag för Europas judiska befolkning.

En person jag pratar med konstaterar att det finns ett före och ett efter sjunde oktober. Jag kan inte låta bli att tänka på Danmark och de främmande som jag läste 2009. Var tredje person som tillfrågades i studien tyckte att det finns för många judar i Danmark. Vi konstaterar att Köpenhamn, precis som München, Washington och Manchester har haft terrordåd där judar mördats för att de är judar. Nu kan vi även lägga till Sydney.

I entrén finns en tavla som påminner om oktober 1943 då cirka 7 000 judar flydde till Sverige för att undkomma de tyska nazisterna som tänkte deportera dem till koncentrationslägren. Med hjälp av motståndsrörelsen och modiga fiskare räddades de från en säker död. I dag, 82 år senare planerar svenska judar att flytta till Israel på grund av den kraftigt ökade antisemitismen. Dåtid och nutid länkas samman. Idéerna som ledde fram till sex miljoner döda judar finns fortfarande kvar. De tar sig bara olika uttryck under olika årtionden.

En ljusglimt den här gråa dagen är utställningen om Janina Katz som är anledningen till besöket på museet. Jag bekantade mig med henne när jag läste Vindrose för femton år sedan.

“Who am I? I’m a delayed Jew.
Where do I live? In a place that welcomed me after I left the place that no longer wanted me. It’s always been like that for us. We have a country and a life, until we create a new life in a new country. I live my everyday life in Denmark. It forms the basis of my world. Often it returns to my old country, my old city, my childhood and my youth. And to a country that will never be mine”

– Longing on demand, Vindrose 2018.

Janina Katz föddes år 1939 i Kraków, sex mil från Oświęcim, där förintelselägret Auschwitz är beläget. Hon levde sitt liv i skuggan av förintelsen. Hennes mamma smugglade ut henne från koncentrationslägret Plaszow och hon fick skydd av en katolsk familj. Hatet mot judarna och traumat över att hennes familj tvingades gå igenom krig och förföljelse präglade hennes liv. Janinas mamma överlevde själv flera koncentrationsläger, däribland Auschwitz. I familjen Katz var det bara Janina, modern och en kusin som överlevde. När modern återvände efter kriget för att hämta Janina var de främlingar. Distansen mellan mor och dotter präglade hennes författarskap. Det skulle dröja till 1969 innan de lämnade Polen på turistpass på grund av kommunisternas antisemitiska kampanjer. Modern flydde via Tyskland och Frankrike för att slutligen förenas med Janina i Danmark.

Den polska regeringen startade en antisemitisk hetskampanj som ledde till att judar förlorade jobben och sina platser på universiteten. Janina var en av de cirka 30 000 judar som flydde Polen och hon kom att leva resten av sitt liv i Danmark där hon arbetade som bibliotekarie på Det Kongelige Bibliotek. Det dröjde inte länge innan hon började arbeta som översättare och vid 52 års ålder debuterade hon som författare. Hon blev snabbt en central del av det judiska community i Danmark som blev den familj hon aldrig fick.

Janina Katz skriver med en underbar blandning av humor, mörker och ljus. För henne var det naturligt att ha minst tre synvinklar på varje händelse. I den nyutkomna antologin Efterladt. Janina Katz og de polske jøder i Danmark beskriver Soren E. Jensen Janina Katz genom texten: priset.

“The price that other races did not have to pay to be typical in one way or another.
The price we paid.
Time after time.
The price that not so long ago we paid once too much”

Hon skriver utan överord om hatet mot judar som ledde fram till att stora delar av hennes familj mördades. Det hon inte berättar säger mer än det hon uttrycker. Trots att förintelsen präglade relationen till modern skriver hon med ett avskalat språk som kryddas med humor. Hon skriver om frågor om vad som egentligen hände i koncentrationslägren, frågor som hon inte ställde till sin mamma. De få frågor som ställdes förblev obesvarade.

“Time after time, I asked my mother to write a book about all the miracles that happened in her life during the war. She refused point blank. She, who never denied me anything, refused to give me her memory. I’m still angry with her”
– Den glade jødinde og andre historier.

I de mörkaste av stunder fann hon hopp i judendomen. Hon skriver om lägren och de mirakel som skedde där. Människor överlevde genom att finnas där för varandra. De gav varandra hopp när de i hemlighet firade shabbat och chanukka. Genom firandet gjorde de motstånd. Janina Katz påminner oss om den styrka som krävs för att orka leva med ett pris som inget annat folk har betalat och att trots sorg och förtvivlan finna glädje.

Janina Katz författarskap har nog aldrig varit lika aktuellt som det är i dag. Hennes liv är intressant men det som gör hennes författarskap betydelsefullt är att det ingjuter allvaret i den ökande antisemitismen i Europa. Det finns ett pris som judarna betalar. De betalade under förintelsen och de betalar i dag.

Om drygt en månad är det förintelsens minnesdag. Det är den dag på året då alla stannar upp för ett ögonblick för att pliktskyldigt säga “aldrig igen” och att “vi minns” för att sedan fortsätta med sina liv.

Vi kommer att fortsätta säga att vi minns och att förintelsen aldrig får upprepas. Men så länge judar mördas för att de är judar och så länge den judiska minoriteten inte kan leva i säkerhet är minnet ihåligt, löftena brutna och orden utan betydelse.

Toppbild. Fotografi från utställningen Left behind. Janina Katz and the Polish Jews in Denmark som visas på Judiska museet i Köpenhamn. Foto: Dansk Jødisk Museum

***

Läs även: Judehatet i Sverige tog bara en kort paus

Läs även: Nina Solomin: Det finns en tendens att sudda bort judarna från Förintelsen