Shanti Roney bär Jävla karlar rätt igenom

Över Scalateaterns scen sträcker sig en grön vägg som liksom skevar iväg, med åtta dörrar som alla har olika mått där den åttonde består av tre mindre dörrar i olika storlek. Det är genom denna som Shanti Roney gör entré … och så småningom sorti. Det är nog pojkens egen dörr – och hans två syskons. De andra sju dörrarna kan representera de styvpappor som passerade revy under sju år i Andrev Waldens barndom, liksom hans egen frånvarande pappa. Dessa dörrar öppnas aldrig under den drygt två timmar långa föreställningen. Kanske som en bild för att papporna aldrig blev det trygga hem att slå bo i som pojken hoppades på, snarare tvärtom.

Berättelsen börjar med Växtmagikern, julen 1983, då pojken under ett stort och blodigt bråk får veta att denna hippie inte alls är hans biologiska pappa. Hans egen pappa har svart, långt hår och bor i ett avlägset land. En indian, tänker pojken. Mamman lämnar Växtmagikern, sedan drar cirkusen igång.

I pojkens väntan på att få träffa sin riktiga pappa gör andra män, en efter en, entré. Vi får möta Konstnären, Tjuven, Prästen, Mördaren, Kanotisten …  Det är farliga, våldsbenägna män, kontrollerande, svartsjuka, ibland med missbruksproblem, eller så är de bara hopplösa och tråkiga … Vi får även möta mamman, hennes väninna Lilla molnet, pojkens bästa vän Cyklopen, Tjejen i glasskiosken … Men framför allt får vi möta pojken och följa hans utveckling från sju år upp i puberteten fram tills han som fjortonåring förlorar sin oskuld.

Föreställningen pendlar mellan komik och allvar och lyfter fram bokens svarta humor, men första akten med allt sitt våld är betydligt mörkare än den andra där humorn tar över när pojkens fantasier om tjejer och sex lyfts fram.

Eva Dahlmans dramatisering är effektiv, snabbfotad, och följer romanen troget när det gäller bärande scener och viktiga vändpunkter. Berättelsen koncentreras kring pojkens blick på den skruvade vuxenvärlden, att försöka navigera i den, hans längtan efter sin riktiga pappa, i viss mån även sin mamma, att få ha henne för sig själv, och så småningom kring hans drömmar om tjejer och sex. Han beskriver sig själv som ”pojken utan egenskaper”, som feg, strykrädd och ser sig som svår att älska, för alla utom mamman. Det är lätt att ifrågasätta hennes val av män, men pojken dömer henne inte.

Även Dahlmans regi har ett rappt tempo med snabba växlingar mellan scenerna. På slutet går det kanske till och med lite väl fort fram i berättelsen, inför det efterlängtade mötet mellan pojken och pappan.

Shanti Roney bär denna föreställning rakt igenom. Han växlar sömlöst mellan sina 15 roller, byter flinkt kroppsspråk och tonläge, lyfter fram det komplexa hos rollerna och gestaltar både det utsatta barnet och de som utsätter barnet. Hans skådespeleri känns ledigt, tonsäkert, självklart – det går inte att motstå hans charm. Han har publiken i sin hand.

Det är ingen tvekan om att denna uppsättning tar barnets perspektiv och lyfter fram fantasins kraft, även om här också ryms lite av en samhälls- och klasskildring: att behöva fly från våldet, gå till Socialen, till pantbanken, hyra tredjehandskontrakt … Man kan se det som en hyllning till barndomen och barns förmåga att lite naivt och klarsynt betrakta vuxnas ibland usla livsval vars konsekvenser även drabbar barnen. Och att man som vuxen kan blicka tillbaka på allt detta med humor och kärlek – både gentemot sig själv och andra. Andrev Walden är nog nöjd.

***

Läs även: En pompös och uddlös satir

Läs även: Husmorsporren trendar på sexfixerade teatrar