Sirát – en hårdhänt massage som gör gott på sikt
Ingen av Olivér Laxes filmer liknar den tidigare. "Sirát" är en dörr till det osynliga, de rättfärdigas bro över helvetet till paradiset.
Sirát utspelar sig i öknarna i södra Marocko. Luis (Sergi López) och hans unge son Esteban (Bruno Núñez Arjona) anländer till ett illegalt rave, på jakt efter Luis försvunna dotter Marina.
I den kaotiska stämningen med den pulserande elektroniska musiken delar de ut flyers med hennes foto, i hopp om att hitta någon som känner igen henne. När marockanska myndigheter stänger ner raves på grund av ett globalt undantagstillstånd, ansluter sig Luis och Esteban till en grupp frihetsälskande nomader – Jade, Tonin, Bigoey, Steffi och Josh – och beger sig djupare in i öknen för att hitta en annan fest där Marina kanske befinner sig.
Filmen inleds med en förklaring av titeln. Sirát sägs betyda ”väg” eller ”stig”, men i islamisk eskatologi syftar det på en bro som spänner över helvetet och som de rättfärdiga måste korsa för att nå paradiset. Den beskrivs ofta som tunnare än ett hår och skarpare än ett svärd. Ordet nämns fler än 40 gånger i Koranen, framför allt i början.
Precis som i Laxes tidigare filmer, inte minst den mästerliga Fire Will Come (2019), bygger filmen mycket på stämningar. Under filmens första halva som suger in åskådaren i ravemiljön. Regissören har stor hjälp av Mauro Herces foto, men även av ljudteamet. Sirát är Oscarsnominerad för bästa ljud jämte nomineringen för bästa internationella film, och borde vinna det förstnämnda.
Jämte Koranen har Laxe också nämnt den tjeckiska psykiatern Stanislav Grof som en inspirationskälla, särskilt hans forskning om den botande potentialen hos psykedeliska droger och förändrade medvetandetillstånd. Regissörens syfte är att göra filmen till en dörr till det osynliga snarare än en platt återspegling av verkligheten. Under första halvan av filmen var jag oavbrutet fascinerad, men undrade ändå hur länge filmen skulle kunna leva enbart på atmosfären. I andra halvan tar filmen en vändning som dels sätter första delen i ett nytt ljus, men samtidigt förklarar behovet av den inledande texten vars syfte fram till dess kändes oklart.
Laxe har jämfört filmen med en hårdhänt massage som gör ont medan man får den och även dagen efter, men som gör gott på lång sikt. Under pressvisningen i Cannes var det fler än en som valde att lämna massagebänken, varav flera var tämligen högljudda på vägen ut. Polariseringen till trots blev SIrát mestadels positivt mottagen och det är ingen slump att det är den första av Laxes filmer som får svensk distribution.
För oss som följt regissören kontinuerligt sedan debuten You All Are Captains (2010) är inte Sirát alltigenom överraskande. Den franskfödde spanjoren Laxe har länge framstått som en av Europas mest intressanta filmskapare, inte minst för att man aldrig vet hur nästa film kommer att se ut. Jag har svårt att hålla med dem som säger att filmen spårar ur under den andra halvan, utan ser den som en alltigenom genomtänkt film. Under processens gång var distributörer och inköpare oroliga, men Laxe lyckades genomföra sin vision. Resultatet blev en av förra årets bästa filmer.
***
