Sjöstedts färglösa självreklam utan verkshöjd
Jonas Sjöstedts memoarer skulle ha vunnit på större komplexitet och uppriktighet. Fokus recensent undrar om han blir manipulerad.

Bild: Janerik Henriksson/TT
Varför väljer man att skriva sina memoarer? Det enkla svaret skulle vara att man tror sig ha någonting att berätta som kan vara av intresse för fler än en själv. Samtidigt döljer det svaret det faktum att varje memoarförfattare sannolikt drivs av vad vi skulle kunna kalla en kierkegaardisk impuls, vi lever livet framlänges och förstår det enbart baklänges.
Jag tror att alla memoarförfattare drivs av en vilja att lägga till rätta och förklara, om inte annat inför sig själva, varför man levt det liv man levt. I dessa försök till tillrättaläggande mobiliseras ett knippe vitt skilda motiv – dunkla, ärbara, omedvetna, urskuldande, tveksamma, brutala, ärliga om vartannat.

Vissa väljer att nästan helt stanna på ytan och anlägger en saklig, formell ton i vilken läsaren knappt kan ana att det är en människa av kött och blod som hållit i pennan. Den sortens memoarer faller i kategorin curriculum vitae, en slags katalog över händelser och människor författaren kommit i kontakt med under sitt liv. Sådana behöver inte alls vara ointressanta, men det beror i hög grad på vem som hållit i pennan.
Den andra extremen är de memoarförfattare som tycks drivna av en slags bekännelseimpuls och som därför inte vill utelämna någonting av det vi normalt inte talar om – de första sexuella erfarenheterna, sina problem med alkohol eller otroheter. De skriver, i den gamle romaren Augustinus (354–430 e Kr) efterföljd, en bekännelselitteratur som förvisso inte nödvändigtvis behöver mynna ut i en önskan om syndernas förlåtelse.
Ytterligare en aspekt värd att ta i beaktande är memoarskrivandets möjlighet att få det sista ordet. Att få ge sin bild av ett händelseförlopp, en fiende, av sin egen person, en konflikt eller en vänskap. Många är exemplen på hur tjuvnyp och svinhugg delats ut, decennier efter att en oförrätt begåtts. Ett exempel på det uppstod när jag parallell-läste två memoarer skrivna av två svenska professorer, bittra fiender sedan ungdomen. Den ene utelämnade konsekvent den andre från situationer de båda deltagit i, och den andre lät läsaren förstå vad han ansåg genom att aldrig hänvisa till sin fiende med namns nämnande utan med ett löjeväckande epitet. För den som närmare känner till författarna kan den sortens smädelser vara hysteriskt roliga.
Viljan att få det sista ordet tycks vara som allra starkast hos politiker som skriver memoarer. Inte sällan polemiserar de med varandra. Nobelpristagaren i ekonomi Bertil Ohlin ägnade ett helt kapitel av sina memoarer, Ung man blir politiker (1972), åt att rikta skarp kritik mot en viss skildring i den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss memoarer, Minnen I-III (1950–54). I allmänhet skriver politiker rätt så redovisande curriculum vitae-verk. Med enstaka lysande undantag – som exempelvis Alexis de Tocquevilles Souvenirs (1893) – är, för att uttrycka det milt, den sortens självbiografier inga bladvändare.
Under läsningen av Allt kommer att bli bra, den bok som Vänsterpartiets nyligen avgångne partiledare Jonas Sjöstedt skrivit tillsammans med sin pressekreterare Jessica Nordh, återkommer jag gång på gång till den frågan: Varför? Varför har de valt att skriva den här boken? Läsaren får inledningsvis veta att Sjöstedt inte hade planerat att skriva sina memoarer men att detta kom att ändras när Nordh visade honom de detaljerade anteckningar hon hade fört under sin tid som hans pressekreterare.
De bestämmer sig för att skriva boken tillsammans. Ett originellt grepp, om vi ställer Sjöstedts memoarer bredvid andra i hans skrå, även om förre näringsministern Björn Rosengren också tog skrivhjälp. Här är det dock inte frågan om ett slags spökskrivare utan om ett partnerskap, i vilket Sjöstedt bidrar med inifrånperspektivet och Nordh med ett slags mer övergripande textavsnitt. Det hade kanske kunnat fungera, perspektivskiften kan bidra till att en och samma situation eller händelse ges den komplexitet som nästan alltid finns där.
Tyvärr fungerar deras grepp inte alls. Vilket jag tror beror på att Sjöstedts och Nordhs berättelse är alldeles för samstämmig, ingen dissonans tillåts uppstå, tolkningen är i stort sett en och densamma. Det är den officiella versionen.
I Allt kommer att bli bra är det uppenbart viktigt för Jonas Sjöstedt att skildra olika händelseförlopp, inte minst konflikter i partiet, ur sin synvinkel. Samtidigt handlar det, tror jag, om att generellt ge en inifrånbild av Vänsterpartiet, inklusive att formulera vilken betydelse han själv har haft för att förändra både kulturen inom partiet och bilden av det utåt.
I den berättelsen är Sjöstedt den självskrivne hjälten. Han var en av de möjliga efterträdarna till den kanske mest populära partiledaren Vänsterpartiet har haft, Gudrun Schyman, efter att hon avgått 2003. Den gången förlorade han partiledarposten till Lars Ohly i en kamp mellan vad han i boken beskriver som en reformerad ickekommunistisk vänster och en icke-reformerad kommunistisk vänster.
Sjöstedt gör en poäng av att han redan före murens och de kommunistiska enpartistaternas fall var en ivrig anhängare av att VPK borde släppa det historiskt belastade »Kommunisterna« ur partinamnet. Här placerar han sig som efterträdare till tidigare partiledaren C-H Hermansson som tog VPK i en mer eurokommunistisk riktning under sina år.