”Skulle jag överleva ensam? – Sen började mitt livs julafton”

Mikael Timm satt ensam i en lägenhet på 14 kvadrat på Manhattan… skulle han klara sig till juldagen? Ni anar inte vad som hände sedan.

Text: Mikael Timm

En julafton behöver kanske inte innehålla barn, tända ljus, ritualer, svenska tv-program och lugnande smaklös mat. Men någon form av gemenskap, låt vara bräcklig, behövs för att det ska bli jul.

Dock satt jag klockan 19 på kvällen den 23 december 2004 ensam i en forskarsal i New York. På skärmen framför mig blinkade filer med filmhistoria. Bibliotekarien vid den avlägsna disken såg drömmande ut över den stora salen. För någon minut sedan hade en brasiliansk forskare givit upp och önskat mig god jul. Tonfallet var vänligt men jag noterade att han faktiskt skakade lätt på huvudet när han sa det. Han insåg att hans önskan till mig inte skulle gå i uppfyllelse.

Utanför de stora fönstren föll blöta snöflingor. Jag gick ut i den kalla luften och insåg att jag inte hade något att göra. Intet. Noll. Nada.

Mina vänner i staden hade antingen flytt till avlägsna hemstäder eller lämnat landet. Jag undrade om jag skulle få se dem igen. Kanske skulle mitt liv vara över när juldagen kom? I filmarkivet hade jag sett filmer om hur folk frös ihjäl på julafton.

Jag tog en buss till Meatpacking District, ett kvarter jag valt därför att jag gillade deckare som utspelas där. På bussen slog det mig att väl beskrivna lik kanske inte var det bästa kriteriet för att välja plats att tillbringa julen på. Jag granskade kritiskt mina medresenärer. Ingen såg mordisk ut. De hade för många paket för att tänka på att ta livet av någon.

Kanske var människosläktet godhjärtat men det verkade inte ha plats för mig. Det var knappt jag fick plats i min lägenhet på West 14th Street. Rummet var så litet att när sängen var utfälld gick det inte att ta sig från dörren till fönstret. Å andra sidan fanns kokplattorna vid sängens fotsida så jag kunde sitta och laga mat. Men varför skulle jag göra det? Jag skulle förmodligen inte överleva julen. Och om nu någon vacker ambulanssköterska skulle ta hand om mig ville jag hellre vara ett smärt lik än ett lönnfett.

Jag somnade med kläderna på och vaknade först på småtimmarna. Nu var det faktiskt julafton. Jag hade överlevt tre timmar av denna magiska dag. Men hur länge skulle min lycka vara? Alla tv-kanaler verkade excellera i Dracula-filmer.

Jag stannade i den lilla lägenheten så länge det bara gick. Hade tänkt mejla hem, men avstod. En ensam medelålders man i en lägenhet på 14 kvadratmeter. Mina julhälsningar skulle med all rätt tas som nödrop.

Det slutade snöa, temperaturen gick upp, det blev dimmigt och blött. Tv:n spelade frenetiskt julsånger. Det ringde på dörren. Var det liemannen? Nej, bara en granne som ville ha en underskrift. Hon protesterade mot något i kvarteret, oklart vad. Jag låtsades att kulspetspennan inte fungerade. Det var trots allt julaftonens enda kontakt med en levande person. Men kvinnan halade fram en egen penna och avvisade alla försök till samtal. Hennes släkt väntade. Men på väg nedför trappan vände hon sig om och ropade »Prova stället på avenyn. Det med många lampor«.

Vid åttatiden på julaftons afton begav jag mig motvilligt ut. De trendiga klädbutikerna var stängda. Till och med den irländska baren i bottenvåningen var mörk. New York var så nära epitetet »öde« som det kan komma. Jag gick längs den dimmiga gatan och kunde konstatera att det uppenbarligen fanns fler som inte tänkte fira jul hemma. Tre personer närmare bestämt. De satt på bänkarna vid busshållplatsen dit inga bussar kom. De var fattiga, men inte ensamma. Inte ens den gemenskapen var jag del av  …

Jag svängde runt hörnet och fortsatte uptown. Kanske fanns något hotell jag kunde ta in på, för nöjet att få prata med portieren. Men innan jag kom så långt drogs mina ögon till ett skyltfönster med massor av färgglada lampor. Där fanns ingen tomte, inga renar – men liv! Fönstren immade igen så jag såg inte mycket men kroppar rörde sig därinne. En restaurang!

Den nederländske författaren Marnix Gijsen (1899–1984) som levde många år i New York som anställd belgisk diplomat har skrivit en bok som heter De olyckligas krog. I den skildras en bar där människor i yttre och inre exil träffas för att överleva sin ensamhet.

När jag öppnade dörren till den immiga krogen undrade jag hur Gijsen skulle ha reagerat. Där var fullt av människor. En orkester spelade New Orleansjazz, men i någon sorts egendomlig baktakt. Det doftade underbart av sydstatsmat.

– Vad roligt att ni kom trots allt. Vi har reserverat ett bord, sa kyparen och innan jag hann protestera föste han in mig i lokalen till ett bord, nr 13.

Så började mitt livs julafton.

Hur ska jag beskriva den? Den var ett tillstånd mer än handlingar. Den var en färg. Jag bestämde mig för att bara äta röd mat och dricka röda drycker. En Bloody Mary fick ansiktet så svettigt att glasögonen åkte av. Pepparfrukter och gratinerade ostron höjde pulsen. Orkestern måste ha intagit detsamma, för efter pausen ersattes tradjazzen av vildsinta improvisationer.

Folk från andra bord kom över och pratade, alla tog mig för någon de tyckte om. En bättre version av mig. Ett gift par från grannbordet flyttade över till mitt. Servitrisen bjöd upp mig till dans. Huvudrätten, en sotad catfish med sotad bakad brödfrukt och massor med tabasco gav mig styrka att dansa mer, tala mer, skratta mer.

Klockan fyra på juldagens morgon stängde krogen. Alla gäster fick någon form av avskedsgåva: ett askfat, en kyss, en flaska vin. Jag fick både en kyss och en flaska kryddsås. På osäkra ben vacklade en gynnad medelålders man ner till fjortonde gatan, fylld av tacksamhet. På vägen slank jag in i kyrkan Our Lady of Guadalupe där en gudstjänst pågick. Utanför satt människor på trapporna och ropade »Happy Christmas!« till alla som gick förbi.

Året efter ville jag fira jul där igen. Krogen var borta. Jag gick in i en kemtvätt på samma gata.

– Ni som är så gammal borde inte ta droger. Något har ni väl lärt av livet? muttrade ägaren.

Men när jag gick ut genom dörren smög hans kinesiska hustru fram och log:

– Fast flera har varit här och talat om den. Kanske öppnas krogen nästa jul  … Det som hänt en julafton kan man drömma fram till nästa!

Mikael Timm är författare, filmare, naturhatare, kulturskribent, kattvakt och vinkännare.