Spioner, legendarer och otippat raffel

Ja! Komedilegendaren, i Sverige mest känd från Det våras för-filmerna, lever faktiskt. Judd Apatows tvådelade dokumentär är välfylld: en adepts kärleksförklaring till en mästare, en masterclass i komisk tajming och en historielektion i judisk humor och Hollywoodsatir. Dessutom ryms sorgkanter när Mel Brooks talar om den livslångt djupa vänskapen med Carl Reiner (nyligen knivmördad av sin son) och saknaden efter hustrun Anne Bancroft. Porträttet blir en charmerande redogörelse för en epok som snart är borta, med roliga klipp och skarpa analyser från judisk-amerikanska tronföljare som Jerry Seinfeld, Ben Stiller, Adam Sandler och Sarah Silverman.

Oj, tiden flyger förbi, efter tio år i exil är John le Carrés MI6-agent Jonathan Pine (Tom Hiddleston) tillbaka, dock utan att tv-producenterna hade någon uppföljande roman att filmatisera. En del intrikat plot-elegans och solblekt lyx saknas, tonen här är mer enkelt thrillerbister, men ännu litar serien på tystnaden och den långsamma blicken snarare än på explosiva klichéer. Kan Hugh Laurie rent av återuppstå från de döda?

Där första – mästerliga! – säsongen var en febrig introduktion till kaoset på en akutavdelning i Pittsburgh så verkar (jag har inte sett hela ännu) säsong två vara en kyligare studie av samtiden och mänskliga relationer. Men, det är den 4 juli och Noah Wyles luttrade Dr Robinavitch ska på semester när arbetsdagen är slut så självfallet kommer the shit hit the fan.

Paul Thomas Andersons skildring av en förhöjd dystopisk nutid är ett visuellt kraftprov efter den inledande longören. Leonardo DiCaprio gör sin mest fysiska roll på åratal i en film som handlar lika mycket om ideologiernas död som om en far som försöker rädda sin dotter. Benicio del Toro är magnifikt kul. Men hur kan någon stå ut med Sean Penns triviala rolltolkning?

Vince Gilligan (Breaking bad) skapade en dystopi som snarare är en filosofisk meditationsövning än en thriller – science fiction för den som föredrar existentiella frågor framför lasersvärd. En hur bra serie som helst. Men, nu kan det väl sägas: sista avsnittet föll platt. Det dunkelt sagda underströk tesen att tv, ehuru kul, är mer besläktat med reklam än med konst.

Ett deppigt kidnappningsdrama som bärs upp av Sarah Snooks intensitet, och det är för henne (Shiv i årtiondets bästa tv-serie Succession) man tittar. Om du bara står ut med hur budskapet formuleras – en övertydligt långsam ram av amerikanskt eftersatt medelklassfeminism – lyckas serien leverera en nervig skildring av föräldraskap under extrem press.

En oväntat lyckad bagatell i genren ”stora rån”. B-filmstjärnan Sophie Turner glänser i en realistisk roll som lyfter den enkla premissen om en hackad pensionsfond och en mystisk poliskonspiration till härlig popcorn-tv i ett tempo som sällan tillåter tittaren att fundera över logiska luckor.

En pusseldeckare i nutidsform som placerar noir-genren i skogen och tyvärr tar sig psykologiskt vatten över huvudet och råkar bli pretentiös ibland. Men i seriens enklaste beståndsdelar är relationen mellan tv-journalisten Tessa Thompson och polischefen Jon Bernthal medan morden begås i en turisthåla i Georgia kompetent, snyggt och underhållande.

Alltså, den här serien är bara för härlig in i minsta lilla biroll. Gamla Dallas kan se sig besegrad.

Ethan Hawke är magnetisk i rollen, kanske lite väl överspels-Nick Nolte, som den självutnämnde sanningsexperten och antikhandlaren i Tulsa. En både skruvad och realistisk historia som mixar sydstatsrock med action, komedi, drama, mysterier och seriösa relationsskildringar.

Bort från listan: Dexter: Resurrection, Man vs. Baby, Wake Up Dead Man: A Knives Out Mystery, Mr. Scorsese, Mayor of Kingstown och The Rainmaker.