Svensk film älskas utomlands – men ratas på hemmaplan

En av Spaniens vackraste städer. Omtalat matmecka. Och så med en av Europas främsta filmfestivaler. I skuggan av Cannes, Venedig och Berlin, fortsätter baskiska San Sebastián utmärka sig som ett av sensommarens säkraste resmål för utmanande film.

I Sverige kämpar filmen, kanske mer än vanligt, för en status som trumfar det rena nöjet. Nyss blev det känt att Park vid Humlegården i Stockholm, länge den mest konstnärligt drivna biografen i huvudstaden, kommer byggas om till gym. Film blir mer och mer andrahandsvara, modellerad efter second screen-princip; man ska helst kunna hänga med i handlingen samtidigt som man gör något annat.

När regeringen i veckan presenterade en ny kulturbudget, var filmens länge oförändrade deal oförändrad – trots en löftesrik filmutredning och trots att ett par av våra grannländer kunnat filmfrodas på senare år, till följd av stadigt ökad budget (läs om Norges framgång i The Guardian 20/9).

Det motsägelsefulla i det hela: medan svensk film har rekordlågt förtroende på hemmaplan står sig svensk talang fortsatt väl på utländska festivaler, både framför och bakom kameran. Senast beviset ges, just det, i San Sebastián.

Under festivalens första helg var två av de mest omtalade regissörerna svenska. Två andragångsfilmare med vitt olika uttryck, båda i sektionen för nya regissörer och båda med utländska världsstjärnor i huvudrollerna. Jonatan Etzler med irländskan Saoirse Ronan, som vid blott 31 redan nominerats till fyra Oscar, varav Lady Bird är signaturrollen. John Skoog med Denis Lavant, Frankrikes fysiska vidunder, förevigad genom sina insatser i Leos Carax De älskande på Pont-Neuf och Holy Motors, för att inte tala om Claire Denis Beau Travail.

Etzlers Bad Apples är först ut på fredagskvällen och får oväntat dramatisk kontur. Utanför det vackra Kursaal-komplexet – två överdådiga filmkuber blott ett stenkast från en av Europas mest välbesökta surfstränder – råder trettiogradig hetta och eftertryckliga Gaza-demonstrationer. Inne i biografen: en nästan lika passionerad skara som under filmen brister ut i jubel och applåder. Så är också Etzlers film, löst baserad på Rasmus Lindgrens skolroman De Oönskade, en rejäl provokation och en perfekt invigningsfilm.

Upptakten är effektiv. På en äppelciderfabrik låter Danny, en av flera elever på studiebesök, sin gymnastiksko falla ner på bryggeriets löpande band. Självklart hålls läraren ansvarig, hon som länge hindrats från att bedriva någon anständig undervisning på grund av Dannys omöjliga beteende.

När problembarnet begår ännu ett av sina hyss, långt värre, tar läraren lagen i egna händer. Av en händelse låser hon in honom i sin egen källare, för att faktiskt bryta ner honom, uppfostra honom en smula. Men främst för att kunna ge de andra barnen vad de verkligen förtjänar – tid och uppmärksamhet. Medan polisen och pappan söker vidare efter Danny, utvecklar sig Bad Apples till ett källardrama, med ständiga utflykter till den skruvade verkligheten ovan jord, där klassen helt plötsligt framstår som en mönsterklass.

Vad vi gör med människor som inte passar in? Och hur ska samhället få tillbaka det handlingsutrymme som kompromissats bort? Bad Apples springer ur en svensk satirisk anda men filmen är inspelad i Bristol och är tveklöst mer anglosaxisk i sitt utförande. Etzler lär inte ha gjort sin bästa film än, men han visar att han har en plats på filmscenen både hemma och borta.

I en helt annan ände fortsätter John Skoog gräva i egen mylla, runt hemtrakterna på Söderåsen i Skåne. Hans nya svartvita långfilm, med foto av genialiska Ita Zbroniec-Zajt, kan påminna om bilder av ungraren Béla Tarr, om scenerier av Roy Andersson eller Aki Kaurismäki, men Skoog odlar främst sin egen jordmån i det att han tar kortfilmen Värn och bygger ut den till en långfilm med samma namn. Specialskriven för rollen ger Denis Lavant – fysisk, fåordig och här på knappt hörbar svenska – liv åt den pensionerade lantarbetaren Karl-Göran Persson, som under efterkrigstiden låter bygga sitt eget fort, inspirerad av beredskapsbroschyren ”När kriget kommer”.

Det blir fort ett Sisyfos-arbete. Han tar allt material han kommer över för att tjocka på skyddsrummet, tänkt för sig själv, sina grannar och kungen (!) – medan bygden betraktar honom till olika förundran. Barnen är de som kommer honom närmast, i det att de också lockar honom till lek, vilket visar en annan sida av solitären – fri, solig och öppen – innan tanken på apokalypsen plötsligt kickar in igen och nyårets fyrverkerier blir till flyglarm.

Berättelsen är inspirerad av den verklige Karl-Göran Persson som i trakterna av Hörby lät resa sin fästning, en berättelse som traderats och vars fundament regissören själv med familj regelbundet besökte under sin uppväxt. Med Lina Wolffs senaste roman Liken vi begravde färsk i minnet är det svårt att inte förundras över hur mycket fiktivt stoff denna bygd ändå genererar. Här går det dock inte våldsamt till som hos Wolff, även om det är minst lika olycksbådande.

Lavant är som klippt och skuren för rollen. Ettrig, avig och komplex. Michael Koutsogiannakis spelar en verkstadsägare som tröttnar på att ha honom springande i jakt på material; Livia Millhagen en god vän som hjälper honom att köpa virke för pensionen; Agnieszka Podsiadlik gör en främling som mot filmens slut och cementerar huvudpersonens utanförskap.

Efter visningen säger Lavant att det var länge sen han gjorde en roll som känts så på riktigt – Söderåsens landskap, lokalinvånarna (som syns i de flesta rollerna), regissörens konsekventa vision.

Man kan bara hoppas att mottagandet på hemmaplan blir lika starkt som i San Sebastián. Och att publiken såväl som kulturpolitikerna ger sig själva en chans att bättra på sitt förhållande till svensk film.

Toppbild. Den franske stjärnan Denis Lavant spelar bonden Karl-Göran Persson i John Skoogs nya film Värn. Foto: Ita Zbroniec Zajt / Plattform Produktion

***

Läs även: En av de sista stora stjärnorna har slocknat

Läs även: Stellan Skarsgård: ”Jag har ju aldrig vunnit någon”