Svindlande världsbild av vårt icke-fysiska medvetande

I den stjärnspäckade filmen ”The men who stare at goats” från 2009 driver Hollywood med ett tidigare projekt inom den amerikanska underrättelsetjänsten – Stargate. Det gick ut på att utforska diverse parapsykologiska fenomen – eller psi-fenomen, som de numera kallas. I filmen får man se George Clooney stirra ihjäl en get och Kevin Spacey göra sig lustig över andekontakt.

Stargate är avstamp för intrigen i Dan Browns nya, tegelstenstjocka thriller ”Den yttersta hemligheten”. Brown blev megastor med romanen ”Da Vinci-koden” 2003, där han spinner en andlöst snabb berättelse kring religiös mystik och symboler – teman som återkommer i hans uppföljare. I sitt senaste verk tar Brown ytterligare ett kliv inåt, skulle man kunna säga. Man kan ha synpunkter på de litterära kvaliteterna, men tematiskt är ambitionen skyhög. Han förmedlar inget mindre än en ny världsbild för den stora majoriteten av oss. Och han har på fötterna.

Stargate startades av den militära underrättelsetjänsten DIA och forskningsinstitutet Stanford Research Institute 1977. Flera delprojekt skapades, varav några styrdes från den civila underrättelseorganisationen CIA. De hade inte varit underrättelseorganisationer om inte en underliggande tanke hade varit att utröna hur psi-förmågor kan användas i militärt syfte. Man visste att den sovjetiska staten gjorde liknande experiment. Därför fanns ett fokus på fenomenet fjärrskådning – förmågan att för sin inre syn frammana vad som finns på en annan plats, oavsett hur långt bort.

Begåvade fjärrskådare rekryterades till Stargate. En av de mest kända var Ingo Swann, som tillsammans med Stanfordfysikern Hal Puthoff finslipade tekniken att med sinnet plocka upp information om fjärran platser. Swann ska ha ”sett” Jupiters atmosfär innan astronomer upptäckte den. Joe McMoneagle uppges ha frammanat bilder av en ny sovjetisk super-ubåt innan satellitbilder kunde bekräfta att ”Typhoon”-ubåtar faktiskt höll på att byggas. Det beskrivs hur Rosemary Smith från ett rum i Kalifornien kunde lokalisera ett sovjetiskt spionplan som störtat i djungeln i centrala Afrika. Man undersökte också prekognition – förmågan att känna av framtida händelser. En sådan kapacitet skulle förstås kunna ha enorma säkerhetspolitiska och militära implikationer.

År 1991 sammanfördes alla delprojekt under CIA. Bara fyra år senare tillkännagavs att projektet skulle skrotas. Man hänvisade till en rapport som sade att man inte funnit några praktiskt användbara resultat. Det var den officiella förklaringen till nedstängningen. Somliga är dock övertygade om att forskningen fortsatte, men under radarn. Det är vad Dan Brown bygger sin historia på.

Teorin är inte så långsökt. Ungefär samtidigt som Stargate lades ner började forskningen på medvetandet, framför allt inom neurovetenskap och psykologi, tas på allvar igen efter ett halvsekel i den vetenskapliga frysboxen. Under de 30 år som gått sedan dess har kunskapen och teorierna om medvetandet vidgats. Det mest intressanta i det som börjar avteckna sig är precis det som så länge gjorde ämnet tabu, nämligen en spirande insikt att medvetandet inte är lokalt. Detta leder till – här ligger den kontroversiella kärnan – att den moderna världens högst vördade organ, hjärnan, oundvikligen detroniseras. Vävnaden innanför skallbenet producerar i så fall inga tankar och lagrar inga minnen utan är mer att likna vid en sändare-mottagare som bearbetar information.

Fenomen som telepati, fjärrskådning, psykokinesi, tidigare liv-minnen, nära döden-upplevelser, dissociativ identitetsstörning, plötslig klarhet före döden, förvärvat savantsyndrom och blindsyn är omöjliga att förklara med en materialistisk modell, eftersom den säger att all information och alla upplevelser måste vara produkter av hjärnan. Den har också svårt att hantera de besynnerliga fallen med personer som fungerar normalt, eller rentav är högintelligenta, trots att de saknar större delen av hjärnan. Om medvetandet är icke-lokalt blir däremot alla dessa märkliga fenomen plötsligt begripliga, eller åtminstone möjliga att förklara.

Dan Brown känner till detta, och det gör hans senaste bok till en överraskande tillgång för frontforskningen om livets inre natur. De vetenskapliga rönen droppas portionsvis i berättelsen, främst genom konversationer mellan huvudkaraktärerna Robert Langdon och Katherine Solomon. I ett av de första kapitlen beskrivs de fascinerande experiment på prekognition, eller föraning, som gjorts vid de amerikanska forskningsinstituten IONS och HeartMath och som visar att hjärnan (och även hjärtat) tar emot information om en slumpmässigt vald bild innan bilden visas på en skärm. 

Ett väldokumenterat fenomen som också tas upp är nära döden-upplevelser. En del personer som varit kliniskt döda i flera minuter, ibland upp emot en timme, berättar efter återupplivning hur de upplevt sig vara utanför kroppen, och de kan beskriva händelser eller föremål långt från det intensivvårdsrum där de ligger, som de inte haft någon fysisk möjlighet att känna till.

Barn som under sina första levnadsår säger sig minnas tidigare liv är kanske ännu mer mystiskt. De kan ange konkreta detaljer som inte har något att göra med det liv de lever nu. Ofta berättar de om ett liv i ett annat land. Vid universitetet i Virginia har runt 2 500 fall studerats, och i sex procent av fallen har man funnit belägg för att en person vars omständigheter motsvarar barnets beskrivning har levt precis där barnet sagt att de levde.

Telepati och prekognition är psi-fenomen de flesta i någon mån kan relatera till. En vardaglig klassiker är att få ett samtal från en person kort efter det att man tänkt på personen för första gången på många år. Intresset för telepati har fått ett uppsving genom podcasten Telepathy Tapes, där man får följa ett antal icke-talande autistiska barn som visar tydlig telepatisk förmåga. Hårdföra skeptiker påstår att det handlar om ”faciliterad kommunikation”, av det enkla skälet att något annat inte är möjligt. Podcastens skapare, filmaren Ky Dickens och neuropsykiatrikern Diane Hennacy Powell, producerar nu en dokumentär där de telepatiska förmågorna ska dokumenteras med rigorösa metoder.

Etzel Cardeña, professor vid Lunds universitet och Sveriges ledande parapsykologiska forskare, har publicerat en kvalitativ genomgång av psi-experiment genom historien. Hans slutsats är att bevisen från mängder av studier ”ger kumulativt stöd för att psi är verkligt, vilket inte lätt kan förklaras bort med studiernas kvalitet, fusk, selektiv rapportering, experimentell eller analytisk inkompetens eller annan vanlig kritik”. ”Beläggen för psi”, sammanfattar Cardeña, ”är jämförbara med de för etablerade fenomen inom psykologi och andra discipliner.”

Om medvetandet är icke-fysiskt och existerar oberoende av hjärnan är det logiskt – men också svindlande – att det är primärt, det vill säga att det kommer före materien. Att den fysiska världen så att säga uppstår ur en idévärld. Platon skulle nicka instämmande. Kanske är vi alla en del av ett allomfattande fält av medvetande.

Det tycks som om vi har större tillgång till det här fältet när hjärnan på olika vis sätts ur spel. En central tes i Browns bok är att tillträdet underlättas när den hämmande signalsubstansen GABA är på låga nivåer. Det här är författarens egen spekulation. GABA-resonemanget i boken har mött kritik i psykologkretsar. Låga GABA-nivåer brukar i konventionell vetenskap beskrivas som ett tillstånd som skapar oro och stress.

Annars är Brown väl påläst. Dean Radin, vetenskaplig chef på IONS, ett amerikanskt institut som forskar om medvetandets natur och som får mycket gratis-pr i boken, konstaterar under ett seminarium att den psi-forskning som redovisas i huvudsak beskrivs rättvist. Men Brown är onödigt snål mot en viktig typ av telepatiexperiment kallad ganzfeld, där försökspersoner försätts i ett förändrat medvetandetillstånd och försöker fånga upp information från personer som befinner sig på en annan plats. Enligt boken har dessa experiment inte klarat kraven på replikerbarhet. 
– Jag vet inte varför Brown påstår det. De är de mest replikerade experimenten på telepati, säger Radin.

Att CIA tar ganzfeldexperiment på allvar, eller åtminstone gjorde det för några decennier sedan, framgår av dokument i myndighetens arkiv som säger att de både visar effekt och replikerbarhet. Det ska sägas – utan att avslöja för mycket av intrigen – att de spektakulära experiment som beskrivs mot slutet av boken är påhittade av Brown själv. Sådana genomförs inte, såvitt känt i den öppna forskningsvärlden.

Om och när icke-lokalt medvetande blir en vedertagen modell kommer det som Thomas Kuhn kallade ett paradigmskifte att ske. Vi kommer att träda in i en postmaterialistisk värld. Det betyder inte att de fysiska förklaringarna inte stämmer, men det betyder att de bara utgör en del av verkligheten. Sådana skiften har skett förr. Einstein visade att Newton inte förstått hela verkligheten, och kvantfysiken visade att inte heller Einstein gjort det. (Kvantfysiken är för övrigt den del av vetenskapen där materialismen och postmaterialismen mest naturligt möts.) Det sitter dock långt inne. Miljontals forskare har byggt sina karriärer på en materialistisk världsbild, och de är gissningsvis inte särskilt intresserade av att få lära sig att de haft fel hela tiden.

I en intervju i Los Angeles Times säger Dan Brown att det tog honom åtta år av research innan han kunde skriva ”Den yttersta hemligheten” (en stor del lär även ha handlat om staden Prag, där storyn utspelar sig). 
– Jag upptäckte att vi har en modell av medvetandet som är föråldrad på samma sätt som den geocentriska modellen av universum var föråldrad, säger Brown till tidningen och fortsätter:
– Den här forskningen kommer att förändra vårt sätt att se på världen.

Den insikten reflekteras hos Browns protagonist i boken. Robert Langdon intar till en början skeptikerns roll, men i takt med att Katherine Solomon berättar om den senaste forskningen blir han allt mer övertygad om att psi-fenomen och icke-lokalt medvetande är verkliga. Han inser att den här kunskapen, om den blir allmän, skulle kunna eliminera grunden för mycket av problemen i världen: vår rädsla för döden. Rädsla gör oss själviska. ”Om vi kunde befria oss från skräcken för döden skulle vi med ens leva i en dramatiskt förbättrad värld”, säger Langdon.

Frågan är om det är den visionen CIA har för ögonen.

***

Läs även: Makalös och omskakande – hennes läsäventyr hjälper oss att förstå Ukrainas lidande

Läs även: En vildsint skildring av Stockholmspunkens stjärnor och kalaspinglor