Taxi Driver – 50 år av politikermord och våldsamma incels
Isolering, piller, internetporr och sociala medier. Martin Scorseses mörka klassiker Taxi Driver firar 50 år och är mer aktuell än någonsin.
En ung, vit man, ensam och arg. Pendlande mellan hat och dyrkan av det kvinnosläkte som han känner sig ratad av. Sitter uppe om nätterna och kollar porr. En främling bland främlingar. Omgiven av miljontals människor men utan att få riktig kontakt med en enda. En tickande bomb som till slut exploderar i våld. I dag skulle vi kalla honom för en incel. För 50 år sedan hette han Travis Bickle.
Det är alltså filmen Taxi Driver vi talar om, regisserad av Martin Scorsese, skriven av Paul Schrader och med Robert De Niro i huvudrollen. En rulle som nu är given på listor över de bästa någonsin, men som ingen hade så stora förhoppningar om när den blev till.
Efter att Schrader skrivit manuset under ett par febriga veckor tog det några år för filmen att bli verklighet. Trion var först tvungna att göra sig namn i branschen – Scorsese med Mean Streets (Dödspolarna, 1973); De Niro med en Oscar för sin unge Vito Corleone i Gudfadern del II (1974); Schrader med ett annat manus som såldes till en saftig summa. Manegen låg krattad för att de skulle få genomföra sitt älsklingsprojekt, inspirerade av fransk och italiensk film, Sartre och Dostojevskij. Men även då vågade filmbolaget bara punga ut en mager budget på 1,5 miljon dollar.
I Taxi Driver följer vi Travis Bickle, en ung Vietnam-veteran från den amerikanska Mellanvästern som tar jobb som taxichaffis i ett mardrömslikt New York. Fritiden ägnar han åt att supa och gå på porrbiograf. I monologer får vi en inblick i Travis sjuka inre liv – det av ”Guds ensamme man” som äcklas av storstadens mörkare delar, de ”djur” som kommer ut om nätterna, som Travis hoppas ska svepas bort med ”ett riktigt regn”.
I detta hav av mänsklig smuts dyker Betsy (Cybill Shepherd) upp som en obefläckad blond ängel – en madonna-figur som Travis fixeras vid. Han lyckas få en dejt med henne, men sabbar det grundligt genom att ta henne på en (svensk!) p-rulle. Nobbad av madonnan dras han med freudiansk logik till horan – tolvåriga Iris (Jodie Foster, själv i samma ålder). Travis vill rädda Iris från hallicken Sport (Harvey Keitel), fastän hon är nöjd med det liv hon lever. Filmen slutar med ett blodbad där Travis skjuter ihjäl Sport, för att sedan rikta pistolen mot sig själv i ett försök till en ärbar död, som en amerikansk samuraj – men utan att ha några kulor kvar.
Eller – där kunde filmen ha slutat. I stället fortsätter den med ett efterord där Travis omskrivs i tidningarna som hjälte. Han verkar dessutom ha återfått Betsys gunst. Här har vissa spekulerat i att detta bara sker i Travis fantasi, men lyssnar man på Schrader och Scorsese råder det ingen tvekan om att slutet är ”på riktigt”.
För Schrader handlade det dels om att visa på mediernas osunda prioriteringar. Han hade reagerat på hur en kvinna hamnade på omslaget av Newsweek efter att ha försökt mörda presidenten Gerald Ford. Men tanken var också att filmen slutar som den börjar – Travis är långt ifrån ”botad”, han kommer att slå till igen, och nästa gång lär han inte ha turen att bli hjälte på kuppen.
Schrader skrev manuset efter att själv ha hamnat i en djup svacka i livet. Han lämnade sin fru för en kvinna som i sin tur lämnade honom, bodde i sin bil och använde alkohol och porrbio för att döva sig själv. När han sökte vård för ett blödande magsår, 27 år gammal med en knackig karriär som filmkritiker, insåg han att han inte hade pratat med någon på en månad. Det var då han kom på idén om en taxichaffis som driver runt i en plåtkista, med ständigt nya människor i baksätet som knappt är medvetna om hans existens.
Schrader skrev som en form av självterapi – antingen skulle han skildra Travis eller bli honom. Det blev för honom en berättelse om självvald ensamhet som försvarsmekanism – ett beteende som bara förstärker det tillstånd man säger sig vilja ta sig ur. Travis är puritansk, benägen att se moral i svart och vitt, samtidigt som han kollar på porr och käkar skräpmat och piller, och ser därmed till att han aldrig når dit han vill. Han är djupt kritisk till det mörker han själv är en del av. En vandrande motsägelse.
När filmen kom ut var det ironiskt nog många som såg sig själva i den labile enstöringen. Kanske är det inte så konstigt, när historien berättas nästan helt från Travis perspektiv. Hans alternativa verklighet är den enda vi får ta del av, och vi kan inte hjälpa att delvis sympatisera och identifiera med honom.
Schrader konstaterar att det finns en typ av ”Taxi Driver-människor”: unga, frustrerade män som känner sig ratade av det moderna samhället, och svarar med att rata det tillbaka. Ibland med våldsdåd som följd. John Hinckley Jr., mannen som sköt Ronald Reagan, var besatt av Taxi Driver och Jodie Foster. I dag har vi ett särskilt ord för sådana personer – incels – vilket väl visar att Taxi Driver beskrev en sjukdom som bara skulle bli mer utbredd och ofrånkomlig med tiden.
När filmen kom ut för ett halvsekel sedan pratade Schrader om massmediernas och reklamens effekter på vårt mående. Hur de gör att vi jämför oss med ett ouppnåeligt ideal – ett problem som då var nytt och kopplat till urbanisering och modern teknologi. Hur mycket mer relevant är det inte i vår tid av isolering, pillerknaprande, obegränsad internetporr och ständigt scrollande i sociala medier? Som Scorsese sade för ett par år sedan: varannan person är som Travis Bickle nu.
Även om Schrader var hjärnan (eller psyket) bakom filmen, var det De Niro som improviserade fram den mest kända repliken: You talkin’ to me? När Schrader oroade sig för hur det skulle gå för filmen, var De Niro också den som lugnade honom med orden: om folk tittar om 50 år är det inte så viktigt hur många som tittar om ett år.
Han skulle få mer rätt än han antagligen förstod.
***
Läs även: Metropolis fick rätt om 2026
