Terapeutisk höst

Stig Dagerman skrev pjäsen »Streber«1947, samma år som USA:s utrikesminister George Marshall lade fram riktlinjerna för Marshallplanen och de första nylonstrumporna anlände till Sverige. Förmodligen hade Dagerman lika bra koll på båda händelserna. Han sög i sig politiska och sociala strömningar som en svamp, och gjorde sedan journalistik, prosa, lyrik och dramatik av det. Han värjde sig inte för det banala, och utgick ofta ifrån sig själv för att förstå tiden han levde i.

Stig Dagerman blev något av den litterära världens egen husterapeut. På så sätt var han en rätt festlig typ. Ändå symboliserar han fortfarande det svenska svårmodet. För att han skrev novellen om att döda ett barn vilken sånär varenda svartklädd gymnasist kan recitera långa stycken ifrån. För att han, plågad av skrivkramp och prestationsångest, gasade ihjäl sig själv hemma i garaget då han bara var trettioett år. För att han blivit så stor i Frankrike. Det vet vi ju vad det betyder: Inget trams!

När »Streber« nu får premiär på Dramaten för andra gången, första gången var 1949, är det exakt nittio år sedan Stig Dagerman föddes. Ändå talar regissören Olle Jansson om pjäsen i termer av »moralisk thriller« och »proletär ›Mad Men‹ i fyrtiotalsmiljö«.

Allt utspelar sig kring fyra vänner – arbetarna John, Åke, Pelle och Blom. De har köpt en bilverkstad ihop, som de driver som ett socialistiskt kooperativ. Alla delar lika på vinsten, alla är jämbördiga. Eller, så var det i alla fall tänkt. Men Blom, spelad av Mattias Silvell, börjar vackla i sin politiska övertygelse, i den mån han någonsin haft någon. Hans sug på att komma upp sig i livet leder till fiffel med räkenskaperna; han roffar åt sig av gemensam kassa. Med lögner, intrigmakande och fult spel ska hans kamrater snärjas, så de går med på att sälja verkstaden till en stor kapitalist. Vilket skulle göra Blom själv till föreståndare.

Blom är en skrupelfri psykopat. Han drar sig inte för att förföra Johns dotter Inga. Och hon, vill slippa stå i köttaffären …

Stig Dagerman gick med i syndikalistiska ungdomsförbundet i tidiga år, och livet igenom var han en trogen anhängare av den frihetliga socialismens idéer: fackföreningarna skulle styra samhället, inte staten. Ändå pepprade han inte sina alster med politiska utropstecken. Som tur är. Då hade »Streber« känts hopplöst daterad. Nu fungerar den i stället som ett slags supermodern Fråga-Stig-spalt där frågorna studsar tillbaka till iakttagaren. Hur mycket är en karriär värd? En vänskap? Ett ideal? En klassresa? Hur mycket Pelle, Åke, John, och till och med Blom är vi, i en skala på ett till fem? Hur mycket Inga? Stig Dagerman skulle nog råda oss att svara ärligt. Enligt honom är det först när vi erkänner existensens kärna, ångesten, vi kan förstå något om oss själva. Den unge idealisten Åke med drömmar om att bli trapetskonstnär sitter på uppsättningens mest dräpande replik: »Varenda jävel som utvecklas slutar att tro.«

Vad känns väl mer 2013 än det.

»Streber« i regi av Olle Jansson hade premiär den 5 oktober på Dramaten i Stockholm, samma dag Stig Dagerman skulle fyllt 90 år.