Tidslucka

Bra korsbefruktningar börjar i vänskap, tycker Johan Nordbeck. Det stämmer väl in på hans och Jockum Nordströms samarbete. De möttes för femton år sedan »i ett gemensamt försvar för countrysångerskan Patsy Cline på en efterfest«. Musiksmak, associationsbanor och arbetssätt förenade dem. Båda använde collageteknik och lade lager på varandra, Jockum i sina bilder och Johan i sina dikter.

Deras första gemensamma bok »Musiken ställer fram ett par skor« med musikporträtt i text och bild kom till efter många nätters musiklyssnande. Johan skrev dikter till Jockums illustrationer.
Bok nummer två, »Vi visste inte vilken tid det var« kom för fem år sedan. Redan då var Jockum Nordström en av landets mest kända konstnärer. Sedan dess har uppmärksamheten kring honom bara ökat. I höstas visades hans stora separatutställning »En pinne i skogen« på Moderna museet, Bengt Bok gjorde en tv-dokumentär om honom och frun Karin Mamma Andersson och han designade kalsonger åt Whyred. Numera är det inte lika enkelt för Jockum Nordström och Johan Nordbeck att gå hem till varandra mitt i natten och lyssna på musik.

– Förut kunde vi sitta och prata hela dagar. Vi lekte nästan. Den senaste boken har varit mer ett arbete, vi har båda varit så upptagna att den har tagit längre tid, konstaterar Jockum.

– Stressen har flyttat in i Jockums vardag. Numera måste vi organisera när vi ska träffas. Vi har båda på olika sätt kommit in i den förkastliga medelåldern. Ytligt sett har mycket förändrats, men i grunden inget, säger Johan.

Nu kommer den tredje boken »Gå till klacken, gå« och en trilogi är avslutad. Den här gången fanns dikterna före bilderna. I Jockums skissböcker hittade de blyertsteckningar som passade till texterna. Det blev en lågmäld, mer samman­hållen bok än de tidigare, som visar upp Jockum Nordström som naturtecknare.

– Jag har tecknat väldigt mycket blad, blommor, fjärilar som jag aldrig har ställt ut eller visat för någon. Det var naturligt att de bilderna blev grunden i boken, säger han.

– I den nya boken har vi tänkt mer på detaljerna. Vi ville ha mer vila. Den är lugnare, och har en tydligare eftersmak.

Tanken är inte att text och bild ska illu­strera varandra direkt.

– Det ska finnas ett avstånd. Ett glapp, ett frirum mellan text och bild där läsaren får plats, säger Johan.

– När det blir som bäst ska det uppstå en tredje klang, säger Jockum.

Tidskänslan är ett viktigt inslag i ­Jockum Nordström och Johan Nordbecks böcker. Om den förra boken, »Vi visste inte vilken tid det var«, var medvetet splittrad med tvära kast mellan då och nu handlar, »Gå till klacken, gå«, mer om att gå vilse. I maklig takt, med några déjà vu-upplevelser på vägen. Träden i Jockum Nordströms framsidescollage pekar åt fyra olika håll, som väderstrecken. Bladverket i en ­blyertsormbunke liknar stigar på en vägkarta.

Bokens centrala och längsta dikt »Gå till klacken, gå« handlar om att återvända. Till byn Klacken i barndomssomrarnas södra Östergötland. Eller till skoltidens euforiska känsla av att skolka och gå ensam på Moderna museet en hel dag.

– Min känsla av att tiden går i cirklar runt en medelpunkt har förstärkts i den här boken, säger Johan Nordbeck.

Han gillar att befinna sig i tidsluckor. Sådana som uppstår när man går vilse, eller ska byta tåg i en främmande stad och blir sittande på perrongen för att det är banarbete eller växlingsfel.

– Det kommer nya tankar. I mig uppstår ofta ett gränsland mellan dröm och vardag när jag inte har tider att passa. Jag står i köket och sätter på kaffet, men samtidigt pågår drömmen lite fortfarande. Ibland uppsöker jag sådana tillstånd. Jag vaknar alltid i vargtimmen klockan fyra på morgonen, oavsett vad jag har gjort kvällen innan. Då har jag ­ibland gjort en metod av att gå upp och sitta och skriva, kladda och skissa. Och jag går halvt medvetet vilse ­ibland för att hamna i det oförutsedda.

Även om trilogin nu är avslutad ute­sluter varken Jockum Nordström eller Johan Nordbeck att det kan bli andra sam­arbeten i framtiden, fast i annan form.

– Vi var vänner i sex, sju år innan vi ­började jobba tillsammans. Och det bara blev, det var inget projekt vi hade tänkt ut, säger Jockum.

Johan instämmer:

– Ordet projekt styr in tankarna på något tekniskt. Man tänker möten och diskussioner. Så har det inte varit för oss. Vårt samarbete har fortsatt av bara farten, fast långsamt. Som Jockum har sagt: det måste få mögla fram.