Välkommen till Stephen Kings Maine
Genom sina ruskiga historier om småstadslivet i Maine har Stephen King i över 50 år skildrat det amerikanska samhällets våldsamma förändring.
USA är fortfarande småstädernas land, över tre fjärdedelar av alla orter har färre än 5 000 invånare och i dem bor över hälften av befolkningen. Samtidigt krymper de stadigt, åtminstone i Mellanvästern och de nordöstliga delstaterna, medan storstäderna växer. Det är småstadens döende livsform som Stephen King ömt skildrat i sina fantastiska och otäcka historier.
It –Welcome to Derry heter den nya tv-serie som har premiär HBO Max 26 oktober. Den utspelar sig i en av de många påhittade småstäder King förlagt till sitt Maine.
Derry är baserad på Kings hemstad Bangor och deras historia är närapå identiska. De bägge har uppförts på penobscot-fokets gamla bosättningar, som funnits där i minst 11 000 år innan européerna kom dit. Bangor delar sitt namn med Wales äldsta stad och Derry för förstås tankarna till dess uråldriga namne på Nordirland.
Liksom Bangor har livet i Derry historiskt sett kretsat kring skeppsvarv, timmer och pappersbruk. De gamla träbaronernas slottslika gotisk-viktorianska villor (King bor själv i en sådan) kastar sina skuggor över en stad som tronar på äldre tiders välstånd. Både Bangor och Derry har under efterkrigstiden fått se sina verk och fabriker slå igen och lämna människor i hopplöshet.
Derry nämndes i flera berättelser innan King förlade en roman dit och det inte i vilken historia som helst utan ien av hans mest omhuldade, den över tusen sidor långa Det (1986). Det är kanske Kings mest gåtfulla verk.
Efter ett ruskigt oväder 1957 påträffas den sexårige George Denbrough svårt lemlästade kvarlevor i rännstenen. Han blir det första av en rad försvunna och brutalt mördade barn i Derry, innan våldsamheterna plötsligt mystiskt upphör. Den blott tolvårige psykopaten Henry Bowers misstänks för morden och spärras in på mentalsjukhus. Knappt 30 år senare grips tre unga män, misstänka för att i ett hatbrott ha slagit ihjäl en homosexuell man, men hans död sammanfaller också med en rad nya mord och försvinnanden i den lilla staden.
Händelserna påminner bibliotekarien Mike Hanlon om det han själv var med om som pojke, men han inser också snart att hela Derry förträngt traumat. Han ringer upp sina gamla barndomsvänner för att påminna dem om det som hände dem när de var små. De har alla flyttat från Derry, byggt helt nya liv och tycks alla ha glömt den skräck som hemsökte barndomen. Förutom revisorn Stan Uris, som mycket väl minns, och som efter samtalet helt sonika tar sitt liv.
Som så många King-historier kretsar Det kring förlusten av barndomens oskuld. Karaktärerna ställs inför avgörande val när de tvingas konfrontera det mörker som ruvar i Derry eller snarare inom dem själva. Den arvsynd som tynger staden och dess invånare är av social karaktär, de små och svagas utsatthet, rasismen och fördomarna, klasstriderna och miljöförstörelsen (något som också drabbat Bangor svårt) som präglar efterkrigstidens USA.
För det är inte de ruggiga dödsfallen som är det riktigt skakande, utan snarare de villkor som Derrys ungdomar växer upp under. Våldet och de sexuella kränkningarna, missbruket och fattigdomen som gör dem till paria i samhällets ögon.
Vännen och kollegan Peter Straub har hävdat att King bäst kan beskrivas som en modern Charles Dickens. En enormt populär och läst författare med smak för det morbida och groteska som har en genuin sympati för samhällets minska, utstötta och hunsade. Kings karaktärer tar striden mot den överväldigande ondskan. Det är som om världen sammansvärjer sig emot dem, men ändå för de en sista existentiell kamp.
Joyce Carol Oates har pekat på hur King ofta kretsar kring barnens utsatthet i de små samhällena i sina berättelser, hur de vuxna bär på en kollektiv glömska och vill förtränga de orättvisor de känner skuld och skam över. Själva står de hjälplösa inför den ondska som hemsöker dem. För den verkliga striden visar sig pågå inom dem själva, i deras hjärtan.
Oates har framhållit Kings förmåga att levandegöra livet och atmosfären i Maine, hur han frammanar poesin ur landskapet, historien och människorna. Hon hävdar att Kings spänningsberättelser ter sig enkla och genremässiga på ytan, men i själva verket utgörs de av en komplex väv av metaforer och språkliga nivåer som utgör ett ifrågasättande av vår vardagliga och enkla verklighetsuppfattning.
Snåljåp, ”den dansande clownen”, som i Det hemsöker barnens dag- och mardrömmar, för tankarna till gamla tiders karnevaler där alla gränser tillåts överskridas. Hanlons efterforskningar visar att Snåljåp tycks dansa genom tiden, clownen dyker upp i olika bilder och berättelser ur Derrys förträngda historia. Han tycks ha varit där när i början av 1740-talet då 300 bosättare spårlöst försvann i de mörka skogarna och likaså när det gamla järnverket exploderade i början av 1900-talet (vilket påminner om den stora stadsbrand som närapå ödelade Bangor 1911).
Snåljåp är i någon mening förkroppsligandet av all den synd som staden bär på, byggd som den är på stulet land. Våldet och likgiltigheten mot barnen i Derry reflekteras i Snåljåps ondska, det övernaturliga och verkliga flyter samman. Han är en metafor för den samtid King skildrar. Framför allt är clownen en representation av ungdomarnas egna rädslor som de måste konfrontera för att kunna växa upp och blir fria.
I dag har både läsare och kritiker svårt för Kings direkta sätt att skildra barns sexualitet i Det. Det är inte bara de erotiskt laddade relationerna mellan barnen själva, utan också hur den outgrundliga ondskan närvaro i form av det mystiska ”Det” utgör en grym penetrerande kraft med närmast sexualaggressiv hunger. King för oss till ett gränsland mellan barndom och vuxenhet, oskuldsfullhet och synd.
En bild för detta inre mörker är Derrys jättelika kloaksystem (förstås baserat på det som finns under Bangor). Det är här nere som stadens underjordiska ondska ruvar, likt Minotauren, det människoätande odjur som vi finner i slutet av labyrinten i den grekiska mytologin.
Ordet ”Det” för förstås tankarna till psykoanalysens och Sigmund Freuds begrepp ”detet” som betecknar det undermedvetna i vårt psyke där vårt driftsliv hör hemma, vår sexualitet och aggression. Detet saknar logik och verklighetsanknytning, det är amoraliskt och fylt av begär, impulser och önskningar som inte är socialt lämpliga.
Att konfrontera och tygla ”detet” är en viktig del i att skapa en vuxen och harmonisk person. Kings berättelse kan därför tolkas som just en allegorisk passagerit där ungdomarna i Derry utforskar sin egen inre labyrint och bekämpar och fjättrar monstret inom dem.
När ateisten Stanley Kubrick i samband med att han filmatiserade Kings roman Varsel (1977) självklart antog att författaren skrev psykoanalytiska metaforer, slog denne bak ut. Den troende King förklarade för Kubrick att han uppfattade både himmelriket och helvetet som faktiska platser och att demoniska krafter verkligen härjar i världen.
King uppfattar sina berättelser som en slags oupptäckta fossiler som ligger där och väntar på oss. Det är författarens uppgift att gräva fram och blottlägga dem med sina ord. Det är en närmast mirakulös process. King skriver på gehör och har ingen aning om var historien för honom, hur få eller hur många sidor den blir. På samma vis är det med karaktärerna, King skapar dem inte, han utforskar dem och låter dem följa sin egen psykologi och logik.
I själva verket har King också under långa perioder lidit av svårt alkohol- och narkotikamissbruk och Det kan han trots dess längd inte komma ihåg att han skrivit. Under rusen har han låtit sig tas i besittning av krafter bortom hans kontroll.
Litterärt sett baserar inte sällan King sina berättelser på tidigare verk. Den egna favoritromanen Staden som försvann (1975) är exempelvis öppet baserad på Bram Stokers klassiker Dracula (1897) och Derry-romanen Benrangel (1998) påminner mycket om Daphne du Mauriers psykologiska spöhistoria Rebecca (1938).
King har själv valt att bygga vidare på det skrämmande universum som förebilden H. P. Lovecraft skapade i sina berättelser. Redan hos Lovecraft finner vi att en onämnbar ondska ruvar i New Englands småstäder och djupa skogar och att verkligheten är större än vad vi människor har ord till att beskriva.
En annan viktig inspiration är William Carlos Williams, som med sin vardagsnära poesi skildrade det amerikanska samhällets utveckling genom de vanligt hårt arbetande människorna i industristaden Paterson i New Jersey. På samma vis som Williams har King ett öra och sinne för hur mannen på gatan talar och tänker.
Den svenske översättaren Jon-Henri Holmberg hävdar samtidigt att Kings centrala grepp är att den övernaturliga ondskan framstår, när den väl konfronteras, som ett banalt och fånigt fantasifoster. Huvudpersonerna får liksom vi läsare i stället upp ögonen för världens verkliga fasor, nämligen dess högst mänskliga orättvisor.
Här anar vi Kings metodistiska bakgrund och lågkyrklighetens kulturella inflytande över Maine. Metodismen växte först fram som väckelserörelse inom den anglikanska kyrkan under industrialismens i England på 1700-talet. Den fokuserade på Bibelläsning och att hjälpa människor som hade det svårt. Metodismen samlade inledningsvis gruv- och fabriksarbetare och blev också grunden för de första fackföreningarna i Storbritannien.
Enlig metodisterna har människan både den fria viljan och inre styrkan att välja det goda när hon ställs inför och lockas av det onda. Denna metodisternas människosyn är helt central Kings författarskap. Präster och andra förkunnare talar i Kings berättelser ofta med kluvna tungor eller flyr in i fantasikampen mot det översinnliga i stället för att möta ondskan i den sociala orättvisa som finns precis omkring dem.
Det är synnerligen tydligt i romanen Staden som försvann , en uttalad allegori om småstadsamerikas utplåning. Vi förs till lilla Jerusalems Lott, på 1700-talet grundad av en högst avvikande sekt puritaner, som själva försvann under mystiska omständigheter. Här sitter den katolske prästen fader Callahan och drömmer om att sätta sin tro på spel i en stor uppgörelse med demoner och den stora metafysiska ondskan. Han är så upptagen av denna självrättfärdighet att han inte ser det mänskliga lidande med relationsvåld och missbruk som redan plågar staden. Samtidigt försvinner invånarna, en för en, till dess att alla 1 319 är spårlöst borta.
King följer den formel för den fantastiska berättelsen som Lars Gustafsson beskrivit, man för in ett verklighetsfrämmande element i världen och ser hur den skulle vara ifall något sådant existerande. Vad händer om man isolerar en alkoholiserad och våldsam man med sin familj i et hemsökt hotell som i Varsel (1977) eller om en man har möjlighet att se in i framtiden som i Död zon (1979).
Ett centralt tema för King är hur det oväntade och obegripliga tränger sig på i det vanliga vardagslivet. Det berövar oss den sociala fernissas och visar oss plötsligt människors sanna jag, hur våra relationer och förhållanden egentligen är och hur vi faktiskt lever tillsammans i våra samhällen.
Ironiskt nog är King mer hyllad för sin realism och detaljrikedom än sina fantasterier. Trots att han varit ekonomiskt oberoende sedan debutromanen Carrie (1974) har han trovärdigt skildrar vanliga småstadsamerikaners liv och har inte minst öra för hur människor faktiskt talar.
King har i sina otaliga berättelser skapat ett helt eget Maine av småstäder, som Castle Rock, Haven, Chester’s Mill och Little Tall Island, den lilla ön utanför kusten. Derry har sedan Det varit spelplatsen för romanerna Sömnlös (1994), Benrangel och Drömfångare (2001).
Den finlandssvenske sociologen Johan Asplund har framhållit just hur skickligt King gestaltar Ferdinand Tönnies teori om den moderna konflikten mellan samhällstyperna ”gemeinschaft” och ”gesellschaft”. Kings småstäder i Maine är alltid goda exempel på gemeinschaft, de hålls samman av vanliga människors personliga band och relationer och en stark känsla av gemenskap. Det som hotar och splittrar dem är hur vår tids gesellschaft med dess individualism, konkurrens, arbetsfördelning, utbildning och byråkratisering.
Oates hävdar att Kings skräckgotiska fantasier snarare gör bilden av verkligheten skarpare och klarare. För det är vanliga hårt arbetande amerikaner som är Stephen Kings hjältar, det är de som finner tillit i sig själva och överskrider sina förutfattade meningar. Striden är redan från början förlorad, men ändå värd att utkämpa.
***
