Var det Britney Spears som fick amerikanerna att bli blasé?
"Vocal fry" – att yngre amerikaner talar knarrigt och uttråkat – är en kulturförändring som upprör. Men vill vi ha estetiska kriterier för det talade språket?
I en scen i komediserien Loudermilk från 2018 kommer en man in på ett kafé. Kassörskan tar emot hans beställning med en avmätt min och knarrig röst:
”What can I get you?”
Det är rösten hos någon som sett hela världen och gäspar. Knappt ett frågetecken efter repliken. Hon låter uttråkad, blasé, bedagad.
Mannen börjar härma henne.
”Varför talar du sådär?” frågar hon knarrigt.
”Varför talar DU sådär”, härmar han, och så börjar de tjafsa.
”Det här är min naturliga röst!”, protesterar hon.
”Nej det är det inte!”, säger han.
”Det är en tillgjordhet som tonåringar och rika människor använder för att låta som om de inte bryr sig.”
”Varför är du så taskig!”, utropar hon.
När hon kommer av sig har hon en ljusare röst.
Klippet, som har fått fyra miljoner frustrerade visningar på Youtube, har titeln ”Vocal Fry”.
Vocal fry innebär att talaren lägger ner rösten och talar mer tonlöst med en större påfrestning på stämbanden. Det är en kulturförändring, inte biologiskt betingat. I USA har man iakttagit fenomenet länge. Kanske var det Britney Spears som började, som när européer började att tala med skorre-r för att franska kungen hade talfel. Eller om det är en myt – en bra historia är det i alla fall.
”Vocal fry är så konstigt”, skriver någon på nätet. ”Som att låtsas halta eller göra en spasm”.
Många hatar det, men fenomenet har spritt sig och i dag får man tog anse slaget förlorat åtminstone för enskilda individer. För den som antar detta sätt att tala påverkar i längden sitt röstorgan fysiskt.
Den amerikanska poddaren Kara Swisher, till exempel, är inte lite hes. Knarret i rösten låter mer som häxan i Sagan om Hans och Greta. Vem är det som knackar på min dörr? Moa-ha-ha-ha!”
Jessica Tarlov, en annan amerikansk kommentator som jobbar både i podd och tv, är ung men låter som en gammal tant, dessutom med någon sorts tjocka som pågår i munnen, som om tungan är svullen.
”Jag förstår inte”, kommenterar någon. ”Varför startar man en podd och gör inte ens ett försök att tala klart?”
En nedåttumme som reaktion på kommentaren. Men varför är det tabu att bedöma röster?
Rösten är ju det viktigaste professionella verktyg som en poddare har.
Min teori är att kombination av förlusten av tidigare uppställda kvalitetskriterier för konst och att podden som medium ännu är nytt har gjort att området känns privat och därför oartigt att ha en åsikt om. Vi har inte utvecklat estetiska kriterier för podden, men kanske vi borde.
När radion kom på 1920-talet skulle språket vara absolut fritt från dialekter och personliga egenskaper. Det behöver inte sägas att man förstås heller inte fick svära eller slarva med svensk grammatik. Program hette program och inte ”pogram”, intervju hette intervju och inte ”interjuv”.
Sedan kom nya tider och till och med kvinnor fick tala i radio.
Varje vecka undrar jag om poddarna jag lyssnar på: varför lyssnar jag på den här podden? Analyserna kan vara nog så irriterande, men det är rösterna som får mig att stänga av. Eller är det det?
Det är ju samtidigt det personliga man lyssnar efter, både i betydelsen intellektuellt tilltal och fysiologiskt. Hur skulle det vara om alla återgick till radiosvenska? Året då jag föddes, 1976, var första gången som en skåning läste nyheterna i riksradio. När fortfarande kvinnors röster låg en ters högre än i dag och samma utslätade dialekt gällde för alla i etermedierna. När en Hasse Alfredson eller en Slas utgjorde något specifikt enbart med hänseende till sättet de talade. När man tänker på den tidens röster nu, så är det dem vi minns.
***
