Vem skriver om Richard Hoberts filmskapande?

Filmregissören Richard Hobert dog i augusti i år. Erik Jersenius skrev en text i Fokus då och intervjuade också regissören efter galapremiären på hans sista film Kärleksbevis (2022). Själv tänker jag fokusera på perioden 1988-2000 som jag uppfattar som höjdpunkten i hans filmografi. Det innebär inte att andra tidsperioder är ointressanta. De två episoderna av Skånska Mord som Hobert regisserade 1986 med Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen är ett exempel på det.

1988 gjorde Hobert Sommarens tolv månader för SVT. Historien kretsar runt ett experiment där forskare vill skapa en evig sommar. Efter ett mystiskt tillbud där en av försökspersonerna tappar förmågan att kommunicera skickas två byggjobbare till platsen. De lockas av tio årslöner för ett års jobb och obegränsade resurser för nöjen. Snart märker de att allt inte står rätt till och plågas av drömmar och illusioner. De möter en elektriker som har en sensitivablomma som han påstår kommer att varna dem vid fara.

Tematiken är bekant men det finns specifika personliga drag i filmen som lett till jämförelser med Solaris (1972). Även om det känns överdrivet så är det ett intressant verk, inte minst för att det inte är alltför uppenbart vad ämnet är. Den kan läsas som en appell mot miljöförstöring men den pekar lika mycket på vad isolering gör med människor oavsett materiella resurser. Filmen är också välspelad med en rad starka skådespelare även i mindre roller. Hoberts handlag med skådespelare skulle visa sig genomgående framöver. Filmen vann priser vid festivaler i Kanada och Italien.

Tre år senare var det dags för miniserien Ålder okänd, återigen med vetenskapliga experiment i centrum. Den här gången handlar det om en forskare som vill uppnå evig ungdom. Geriatrikern Peter Wall (Sven-Bertil Taube) blir uppringd av sin tidigare kollega Kurt Retke, som driver en egen hälsoklinik och ber om hans hjälp. Retke har försökt bromsa åldersprocessen men det hela har spårat ur. De två är konkurrenter snarare än vänner och Wall har varit skeptisk till Retke av etiska skäl men väljer ändå att försöka hjälpa till då han förstår hur allvarlig situationen är.

Väl på plats visar det sig att flera av Sveriges mest kända personer från politiker till artister är klienter på Retkes klinik och att ett avslöjande av vad som pågått där skulle få konsekvenser i flera samhällssektorer. Apropå kända artister så är det återigen en rad starka skådespelare i rollerna. Jämte tidigare Hobertaktörer som Sven Lindberg och Jan Tiselius återfinns nu också Harriet Andersson och inte minst Sven-Bertil Taube i sin första svenska roll på flera år. Alla inblandade är formidabla i sina roller, vilket också gäller Lars Passgård som en patient.

Hoberts manus är välskrivet och han konsulterade ett stort antal läkare under processens gång. Det gäller inte bara dramaturgin som tar ut svängarna med drömsekvenser, utan även i scener när karaktärer plötsligt kommer till insikter som inte kan reduceras till en enskild idé. Ett speciellt minnesvärt sådant ögonblick är ett meningsutbyte mellan Taube och Ewabritt Strandberg.

Även filmiskt är Ålder okänd imponerande. Lars Crépin var seriens fotograf och det högst fruktbara samarbetet med Hobert skulle pågå fram till 2004.Även om Crépins stil ofta är nedtonad med betoning på att lyfta fram skådespelarna så är fotot ofta uttrycksfullt utan att någonsin vara självuppfyllande. I vissa avseenden känns båda serierna tidstypiska drag men de är genomarbetade på ett sätt där det känns som att alla inblandade drar åt samma håll.

Hobert är kanske mest känd för sin filmsvit om de sju dödssynderna som kom ut 1993-2000. Den första i serien, Glädjekällan (1993), satte tonen direkt. Ragnar Perssons (Sven Lindberg) fru dör under en semester och vi följer honom på resan till sommarstället där han vill begrava urnan med hennes stoft. Hans son Mikael (Göran Stangertz) är en medelålders sångare som verkar ha framtiden bakom sig. Hans unga flickvän Catti (Camilla Lundén) är också med på resan. Alla tre rollfigurerna figurerar på olika sätt i svitens filmer.

Mottagandet av filmen var positivt. Ingmar Bergman utnämnde filmen till ett mästerverk och Hobert skulle senare få Ingmar Bergman-priset. Sven Lindberg vann en Guldbagge för sin roll och filmen var som vanligt när det gäller Hobert oerhört välspelad ända ner till minsta biroll.

Året efter kom Händerna (1994) som utspelar sig före Glädjekällan. Här möter vi Catti i ett minst sagt destruktivt förhållande med bensinmacksägaren Ralph (Sven-Bertil Taube) på en liten ö. När nykomlingen Tomas (Boman Oscarsson) dyker upp som påstår sig ha speciella förmågor blir saker och ting snabbt komplicerade. Om den första filmen i serien var idyllisk så är Händerna ”en ruggig sak” för att citera regissörens introduktion. Den fick inte ett lika bra mottagande även om Sven-Bertil Taube vann en välförtjänt Guldbagge för sin roll.

Hobert ville aldrig peka ut vilken film som skildrar vilken dödssynd. Han ville inte att filmerna skulle uppfattas som skolplanscher på ämnet. Han gjorde ett undantag med Höst i Paradiset som med äpplen som fond är en uppenbar beskrivning av lust i olika former. Solbjørg Højfeldt spelar Susanne som är barndomsvän till Mikael och när de möts så blossar gamla känslor upp igen.

Det är värt att påpeka att otrohet här inte bara är någonting som driver intrigen på ett schablonartat sätt utan Hobert vill beskriva vad alla inblandade går igenom. En höjdpunkt i filmen är när Susanne skrikande beskriver hur hennes liv med och utan Mikael varit. Højfeldt och Stangertz hade också spelat mot varandra förut. En rolig detalj är att Mikael i filmen komponerar en låt som med Hoberts ord ”inte riktigt når fram”. Han försökte förgäves få någon låtskrivare att ta sig an uppgiften, men ingen ville bli associerad med en halvdålig sång. Det slutade med att Hobert skrev sången själv precis som han gjorde med Mikaels populära sång i Glädjekällan.

Bland Hoberts belackare, och de är inte få, brukar det rutinmässigt sägas att han alltid fick pengar från Filminstitutet. Det gäller inte de fyra första filmerna i sviten som istället fortsatte samarbetet med SVT. Den femte filmen Ögat fick dock förhandsstöd från SFI. Det är inte därför det är min favorit i serien utan snarare för att det är en ytterst ovanlig fågel i det svenska filmlandskapet. Mikaels och Cattis vän Ingrid (Lena Endre) har hastigt blivit tillsammans med Fredrik (Samuel Fröler). De verkar stormande förälskade vilket visas i en tidig virtuos scen i en lång tagning med en ytterst rörlig kamera, där de bland annat jagar varandra i en trappa.

Det visar sig snabbt att Fredrik är extremt svartsjuk. Han fejkar sitt självmord för att kunna studera Ingrids sorgeprocess. Som titeln antyder så behandlar Ögat inte bara svartsjuka utan även perception i olika avseenden. Det är inte orimligt att jämföra filmen med Peeping Tom.(1960). Återigen är skådespeleriet formidabelt. Fröler berättade efter Hoberts bortgång hur ödmjuk och professionell han var. Man ska komma ihåg att vid tiden var Fröler känd som den mysiga skärgårdsdoktorn i serien med samma namn. Här är han istället en iskall psykopat. Crépins foto är det filmiskt mest avancerade i sviten och Björn Hallmans musik är kongenial med filmens tema.

Generellt var Hobert intresserad av filmernas formspråk. I den tidigare nämnda texten av Erik Jersenius så antyder regissören att han kände sig motarbetad av SFI. Oavsett hur det var med det kan man konstatera att Hobert är bland de mest intressanta svenska regissörerna under de senaste decennierna. Han skulle vara värd en monografi men frågan är vem som känner sig manad

​​***

Läs även: Han var Ingmar Bergmans favorit

Läs även: Hobert och hans värld