Vinporr, action och verbala övertramp

I ett konstnärligt svagt tv-utbud just nu sticker detta språkligt fransk-japansk-engelska vinäventyr ut med substans. Baserat på den japanska mangan Les Gouttes de Dieu, som blev en internationell succé, och en närmast sensorisk upplevelse och ett familjedrama förpackat i en spännande tävling om att ärva världens främsta vinkällare. Camille Léger (Fleur Geffrier), så traumatiserad av en barndomsupplevelse att hon inte ens tål vin, hamnar i en intellektuell duell mot oenologen Issei Tomine (Tomohisa Yamashita) i de läckraste av japanska och franska restaurang- och vingårdsmiljöer.

Säsong 1 är enastående – man lyckas förmedla avancerad vinkunskap och samtidigt, med stor charm, berätta om mänsklig stolthet och kämpiga föräldrarelationer (kulturellt förlagda i både öst och väst), samtidigt som även varje biroll blir mer än en karikatyr. Nya säsong 2 förefaller tillverkad bara för att följa upp succén, bygger inte på en litterär fortsättning och har mest det vinpornografiska ytskiktet kvar, men fungerar fint som extranummer. 

Förra årets, och kanske 2020-talets, bästa serie håller klassen i andra säsongen. Sjukhusdramatiken är lika nedskalad från glans till förmån för en bister skildring av ett system under press. Noah Wyle glänser med en erfarenhet mättad av cynism som ger sidokaraktärer perfekt spelrum. Så enkelt, så läckert, så roligt och så väldigt professionellt att man känner tacksamhet för att man får följa med.

Handlingen följer en CIA-analytiker (Simu Liu) vars perception hackas, vilket tvingar honom in i en tillvaro där varje upplevelse delas med okända fiender – samtidigt som han manipuleras av de egna. Smart upplagd, kliniskt effektivt berättad och en moraliskt ambivalent skildring av underrättelseverksamhet som tar hänsynslöst rationella beslut. Serien undviker thrillergenrens vanligaste klichéer när man fokuserar på det psykologiska priset för infiltration och svek, men främst bara: underbart spionraffel!

Jonatan Unge och Sissela Benn i en serie komiska vardagsbetraktelser om utmaningen att upprätthålla en relation efter en separation med barn. Förhöjt träffsäker, ofta gapskrattskul och ibland Monty Python-sjuk när verbala aggressioner får blottlägga mänskligt förbittrad småsinthet. För att sedan, plötsligt och väldigt fint, bada karaktärerna i ömhet för varandra och lojalitet visavi omvärlden. Varning för att språkbruket riskerar att genera även döva.

Är har vi klassiskt brittiskt politikraffel av inte högsta men hög standard, ständigt underhållande och utan realistiska ambitioner. Vi befinner oss i det samtida London där den amerikanska ambassaden utsätts för attack. Det är mord, det är bombhot, det är konspirationer, det är popcorn.

Naturalistiskt svenskt advokatdrama som skildrar lojalitetskonflikter och nutidsaktualiteter med gängkriminalitet i fokus, centrerat kring en firma med två advokatstjärnor (Arvin Kananian och Björn Bengtsson) i täten. Nivån på firman gör att den beskrivningen skaver, liksom seriens banala etiska resonemang som riktiga advokater avklarade långt innan de ens sökte juristlinjen. Men de småsakerna är enda invändningarna – serien är så välskriven, välspelad och välgjord att den nästan kunnat vara dansk.

Judd Apatow har sammanställt detta hyllningsporträtt av ”Det våras för”-legendaren Mel Brooks, vilket därmed blir en veritabel historielektion över 1900-talets hollywoodkomik. En ytterst charmerande redogörelse med roliga klipp och skarpa analyser från judisk-amerikanska tronföljare som Jerry Seinfeld, Ben Stiller, Adam Sandler och Sarah Silverman.

Mickey Hallers juridiska turer är effektiva och lättsmälta. Serien blir bara svagare och svagare men är ändå ett välsmort maskineri av rättegångstaktik och karaktärsdriven underhållning. I den fjärde säsongen är Haller (Manuel Garcia-Rulfo) klient i sin egen mordrättegång. Gissa hur det går?

Efter framgångarna på Golden Globe, med vinst för både Paul Thomas Andersons regi och Leonardo DiCaprios huvudroll, och liknande Bafta-succé, så får denna ambitiösa skildring av ideologiskt sönderfall – förpackad i ett härligt visuellt hantverk – en sista rekommendation. DiCaprios prestation som comeback-revolutionär är gedigen och filmens politiska teser är öppna för vilka tolkningar man vill. Nästan.

Mycket sevärd, men den efterlängtade säsongen saknar den eleganta och intrikata skärpa som John le Carrés förlaga skänkte originalet. Utan den litterära tyngden blir resultatet en mer konventionell thriller. Tom Hiddleston är fortsatt stabil som Jonathan Pine i kampen mot en ny vapenhandlare i Colombia, spelad av en sensationell Diego Calva, men seriens sofistikerade atmosfär är ersatt av en mer ordinär och bister ton.

Bort från listan: Pluribus, Steal, His & Hers, Landman, Lowdown och All her fault.

***

Läs även: Spioner, legendarer och otippat raffel

Läs även: Mordgåtor, Mr. Beans återkomst och hypad DiCaprio-film