Vitt slödder – en träffsäker skildring

Var det zigenarna? Nej, den lösningen är för enkel. Det måste vara någonting annat. Men vad? Och då hade jag ändå läst boken två gånger. 

Så där satt jag med Carina Rydbergs Vitt slödder, en självbiografisk prolog till Den högsta kasten (1997) och Djävulsformeln (2000), som vore det fråga om en prequel till Stjärnornas krig, vilket i och för sig hade varit en passande samlingstitel på de där böckerna, i alla fall på bråken efteråt. Men varför hade jag fått Ivar Lo-Johansson på hjärnan?

Min första tanke var ändå rimlig. Rydberg skriver: ”Zigenarna var ett mytomspunnet folk och det var just under marknaden de dök upp. Vart de sedan tog vägen var det ingen som visste och det var ingen som brydde sig. Men att ha dem där under marknaden bidrog för mig till dess dragningskraft. Marknaden var ett äventyr och zigenarna var en gåta utan svar.”

Vi har varit där förr, hos författarens morföräldrar på Öland. Barndomens alla somrar, tills hon tröttnade och stannade i Stockholm, som snart blev ett ännu större äventyr. Beskrivningen av flickans förundran inför de främmande från vägarna påminner inte så lite om Ivar Lo-Johanssons minne av ett likande möte. Samma skräckblandade fascination från barnets perspektiv, i början av hans bok Zigenare (1930).

Men det var bara det ena. Det andra kom jag på först senare, och nu var det mer en sak för vuxna – som har krökat en del, vilket Carina Rydberg av allt att döma har: ”Inte sedan 1995 har jag skrivit en bok i nyktert tillstånd.” Det var i den vevan hon började med Prozac. Innan dess kunde hon inte skriva med alkohol i kroppen. Plötsligt var det tvärtom. Där var det! Ivar Lo skrev en gång något mycket insiktsfullt om drickande. Jag började leta i mina sällan sorterade bokhyllor.

Vitt slödder är en brutalt stark bok i all sin enkelhet. Rydberg höll redan för längesen sina läsare i ett fast grepp, dagar i sträck, men den här gången är formatet mindre och det är inte skvaller från krogarna som jagar mig vidare. Vi vet att hon erövrade Stockholm och trädde in i de fria författarnas högsta kast; här ligger fokus i stället på vad som hände innan, i någon mån även efter. Och alltsammans kokar ner till en klass- och tidsskildring, träffsäker som få.

Början av berättelsen utspelar sig i högstadiemiljö i en Stockholmsförort där hat och förakt är fullt legitima umgängesformer. Författaren in spe, tretton år gammal, bor i ett hyreshus långt från vattnet; hon upplever våldet på skolgården och ser att kamraterna från villakvarteren – ”överklasskräken vid Mälaren” – lever i en annan värld. De vackra parar ihop sig med varandra medan de fula (som hon) blir utan och får nöja sig med att skriva porrnoveller med Ingemar Stenmark som första älskare. Svenska är det enda ämne hon är bäst på och där finns hennes flyktväg. För hon vill bara bort.

Jag hade från tidig ålder velat bli författare och det var svagheten hos mig som fattat det beslutet. Jag var helt enkelt oförmögen till allt annat och skulle tillbringa resten av mitt liv i fullkomlig meningslöshet om inte skrivandet fanns.

Tonåringens blick på slödder av olika slag saknar inte dråpliga inslag mitt i all olycklig kärlek och längtan bort som ur en fälla. Hon har en bästa vän och de roar sig som bara småbrudar med storhetsvansinne kan, fastän de varken är hela eller särskilt rena. Fria i tanken men inte mer. ”Våra föräldrar var hederliga och någotsånär lyckliga. Brottslighet var inte att tänka på. Så vi tänkte inte på den. Vi levde i den där förorten, och det var den som bestämde.”

Föräldrarnas öden framträder senare i skarpare ljus, obarmhärtigt skarpt, för Vitt slödder är på sätt och vis ett sökande efter ”det där man måste gräva sig in i för att livet ska bli uthärdligt. Det där som kallas sorg. Bara man kan hitta fram till den.” 

Kronologin är inte rak, minnen från tidig ålder blandas med sentida bedrövelser och katastrofer, varav somliga bottnar i Rydbergs rädsla för att bli lämnad och övergiven, medan andra tycks vara alkoholrelaterade. Dårhus, vräkning, ensamhet.

Och jag fann det jag sökte till sist. I En bok om rus och inspiration, utgiven av Sveriges Författarförening 1948, skriver Ivar Lo-Johansson: ”Författaren är vanligen en romantisk individualist, liksom flertalet av hans läsare är romantiska genidyrkare. En fembent kalv, en ko med två huven är för dem allt. Författaren är katten som går och stryker för sig själv. Författarens rus är den ensamma kattens rus.”

Ivar Lo berättar förbehållslöst om sitt eget supande, att han periodvis även skrev sina romaner på fyllan. Fördelar och nackdelar. Jag tänker mig att man bad om hans medverkan i den där antologin och att han tackade ja eftersom han visste något som även Carina Rydberg vet. 

Hon skriver nu: ”Livet är en röra och det är först när man börjar berätta om den man förstår. Att det inte alls är en röra. Att allt var som förutbestämt.”

Ja, så är det: först när man skriver framträder det man söker. Därför vågar jag mig också till sist på en helt annan förklaring till varför Vitt slödder lämnade mig sittande med Ivar Lo-Johansson på hjärnan. Zigenarna på Öland var bara en ledtråd, alkoholens lycka och förbannelser likaså. Den egentliga orsaken var nog när allt kommer omkring att de liknar varandra, både som erövrare från ingenstans och som författare. 

Oddsen var jämförbara, liksom firandet på Prinsen och Gyldene Freden. Den sexuella frispråkigheten har de gemensamt, barnlösheten och självbiografierna, för att inte tala om förmågan att återberätta sin tid och sin klass. Ivar Lo och hans kamrater hade förstås även den strävsamma arbetarklassen i ryggen, som läsare. Sådär är det inte riktigt längre. Slödder bara – som läser bipacksedlar men inte mycket mer än så.

***

Läs även: Lea Ypi visar varför nostalgin kring kommunism lever

Läs även: Therese Bohman klär av sina figurer