Att vara skärmpolis är ett orimligt uppdrag
Skärmtystnaden är ljuvlig. Innan den laddas med dåligt samvete.
Stöket och surret bortsvept – plötsligt kan man få nåt gjort. Jobben, disken, telefonsamtalet. Men så går tiden och man måste storma skärmnästet: ”nu får ni göra nåt annat!” Ansikten upplysta av blått flimmer. Blickarna slöa och maniska.
När jag fick barn kunde jag inte föreställa mig att föräldraskapet i så hög grad skulle kretsa kring en skärm. Vi växte upp i stort sett utan uppkoppling. Ringde varandra på sladdtelefon, drev omkring utomhus om kvällarna, tog våra selfies i fotoautomater. Min generation befinner sig precis i skarven – vi visste inte vad wifi var, men uppfostrar barn med skärmcentrerade liv.
Mobilen är en förlängning av dem. I appar som Tiktok och Snapchat byggs identitet, relationer och trender. Föräldrauppdraget – att reglera skärmtid – är inte bara omöjligt, utan en källa till lågintensiv stress och skam. När skärmtystnaden pågått för länge måste vi tassa in och kolla läget. Framför filmen, i bilen med vacker utsikt, och andra speciella vardagsögonblick, måste vi skärm-skälla. Och på kvällen finns bara ett sätt att säkerställa barnets sömn: att beslagta.
Folkhälsomyndighetens skärm-pekpinne mot tonåringar ligger på högst tre timmar om dagen. Men då utgår man från att skärmens aktiviteter går att avgränsa. I verkligheten är den digitala miljön sömlös. Läxan glider in i kompischatten, musiken i videoklippen, trenderna i swishandet. Samtidigt utvecklas plattformarna hela tiden mot svårare avbrott och ännu smidigare flöden.
Föräldrar förväntas alltså agera mobilpoliser i ett system designat att inte kunna polisas. Även de unga själva kämpar med ambivalensen. Den senaste Ungdomsbarometern visar att många vill bort från skärmen samtidigt som de lever sina liv i den.
Proffstyckarna säger att man som vuxen ska föregå med gott exempel: läsa en bok i stället för att scrolla. Jag vet inte hur många storläsande kompisar jag har, vars närvaro med en fysisk bok, betyder noll för barnens skärmberoende. Tonåringens sociala liv utspelar sig till stor del i skärmen. Föreställ er uppgiften att reglera det som inte går att isolera. Den trista stämningen som följer – skrik, utbrott – är inte direkt belönande.
I takt med att allt fler länder, däribland Sverige, diskuterar åldersgränser och förbud mot sociala medier för barn, kan det framstå som att problemet flyttas upp. Men oavsett ansvarsfördelning mellan stat och individ kommer huvudvärken landa där den varit hela tiden: hos föräldrarna. Förbud och gränser utgår från att tillgång går att kontrollera, men ett konto kan registreras med ett annat födelsedatum, via ett äldre syskon eller en kompis. Appar delas, mobiler lånas. Socialt tryck vinner alltid över regler, och barn är experter på kryphål.
Jag visste det inte när jag blev förälder i början av 10-talet, att skärmtid skulle bli vår tids klassfråga. Inte som tillgång – skärmar finns i alla hem. Inte heller som utbildning – många högutbildade föräldrar står lika handfallna. Den verkliga skillnaden går mellan de barn som omges av närvarande, uthålliga vuxna, och de som inte gör det. När ansvaret för något oreglerbart läggs på familjen, blir det också ojämnt fördelat. Och därmed även konsekvenserna gällande sömn, koncentration, psykisk hälsa. Vilka föräldrar orkar ta ansvaret – och vad händer med de familjer där den möjligheten inte finns?
Att vara mobilpolis är ett i grunden orimligt uppdrag. Ändå fortsätter många av oss. Alternativet är ju att ge upp. Och det är precis den kalkylen som hela systemet vilar på.
***
