Barnen leker inte längre
Fri lek socialiserar, skärmberoende isolerar. Överbeskyddande föräldrar och ökad skärmtid. Leksakstillverkarna går i konkurs när barnen inte leker längre.
Torghandeln i gamla stan i Rimini skapade trängsel. Inte för att spekulanterna var iögonfallande många på Piazza Cavour, utan för att säljarna tog upp all plats. På stora utbredda filtar låg i prydliga rader färgglada pinaler, möjliga att förvärva för billig peng. Just denna varma sommarkväll såldes enkom leksaker. Vi var långväga gäster, men kände igen upplägget. Leksaksloppisar har vi ju hemma också. Ändå grep scenen tag i mig.
Gosedjuren, dockorna, dinosaurierna, småbilarna och figurer såg alla sprillans nya ut. Så till den grad att Barbies hårsvall låg i perfekta, blanka vågor. Sällskapsspel och pussel hade emballaget kvar, inklusive yttre plasthölje. Invid varje provisorisk miniaffär stod ett barn, alla uppskattningsvis under tio år.
Några av försäljarna var i skarven mellan förskola och skola. Mammorna och papporna övervakade ruljangsen på några meters avstånd. Men varför stod ungarna redo att ta avsked av sina till synes oprövade saker långt innan barndomen övergått i pubertet och tonår? Bortskämdhet och allmän överkonsumtion? Ja, säkert delvis. Föräldrar som betalat för köpfesten finner bot i prat om återbruk och cirkulär ekonomi. Jag har själv tröstat mig med tanken när jag sorterat det rika beståndet hemma. Men det ger inte hela svaret. Fenomenet leksaksloppis, där barnen står bak bordet och säljer sina nya saker, sammanhänger med en annan förändring som griper över nationsgränser: barn leker inte längre.
När Top-Toy, moderbolaget till leksaksjättarna BR och Toys R Us, gick i konkurs för några år sedan angavs ”ändrade lekvanor” vara ett av skälen till att alla butiker fick bomma igen. Förklaringen har stöd i senaste Ungdomsbarometern. Flickors intresse för sociala medier och pojkars dito för gaming tränger tidigt ut såväl kojor som lek med dockor och bilar och allehanda attiraljer. På en förskola i Linköping berättar personalen att de numera jobbar aktivt med ”lekträning”, eftersom de yngsta inte strålar samman i rollekar. I stället ”driver barnen mest runt, utan att leka eller kommunicera med varandra”. Därför leder lärarna systematisk övning i klassiker såsom ”leka affär”. Förskollärarna tror att digitaliseringen är anledning till att insatsen behövs.
Den amerikanska socialpsykologen Jonathan Haidt är en av dem som ihärdigt kritiserat två centrala kulturförändringar, vilka ställt sig i vägen för barns möjligheter att via fri lek utmanas, utvecklas och erövra självständighet. Den ena skiftet knyter Haidt till överdriven rädsla för att barn på ett eller annat sätt ska komma till skada när de leker eller rör sig oövervakat. Därför cyklar färre barn på egen hand till skolan idag och därför har lekplatser säkerhetsanpassats så till den grad att de tappat i attraktivitet. När Ronja Rövardotter första gången får gå ensam i Mattisskogen ropar hon efter farligheter. Det gör hon rätt i, eftersom lite lagom riskfyllda farligheter är nödvändiga för att senare i livet klara motgångar och hinder. Sådan träning berövas överbeskyddade barn.
Föräldrar som är angelägna om att ständigt ha barnet i sitt blickfång, har funnit ett bedrägligt verktyg i skärmen. Den andra genomgripande förändring av barndomen som Haidt har beforskat är just konsekvensen av att smarta telefoner sätts i handen på små barn och tillåts tränga ut andra aktiviteter. Bildflödet levererar dopaminkickar, men skapar likgiltighet och passivitet inför allt sådant ett barn egentligen behöver ägna sig åt.
Det är nämligen ingen obetydlig sak att fri, oövervakad och äventyrlig lek upptar allt mindre av barnets tid och tankar. Skiftet griper in i grundläggande utvecklingsprocesser och stör dem, menar Haidt. Ett pedagogiskt spel på paddan kan aldrig uppväga hur barnet i den analoga leken snabbt måste tolka regler och förstå turtagning, eller klara av konflikt och kompromissa med kompisarna. Det sortens interaktion ger motorisk, språklig och kognitiv utveckling. Fri lek socialiserar, medan skärmberoende isolerar. Föräldrar som ängslas över allt som finns utanför bostaden, driver i sin tur på ångest och oro hos barnet. Lösningen är vuxna som lägger sig väsentligt mer i vad barnen gör på nätet, i den mån barn alls ska vara där och väsentligt mindre i vad ungarna får göra när de är ute. Skydda och vakta online, men betro dem rörelsefrihet i lek och liv.
I Sverige var man från utbildningspolitiskt håll länge orolig för att riktigt små barn inte skulle få tillräckligt mycket skärmtid. Därför skulle även förskolan ha en digital strategi och programmering introduceras tidigast möjligt. I och med Tidöregeringen har en kursändring skett, men den sågas bland annat av forskare i pedagogik som håller hårt i rätten till padda. Initiativ för att begränsa skärmtid har avfärdats som moralpanik. Nej, problemet ligger inte alls i att barnen ”umgås” i en digital värld, utan i en gammaldags uppfattning om lek som något som sker utomhus eller i en koja. Det förklarar forskare som tagit del av siffror på att barn slutar leka allt tidigare. Samtidigt har det paradoxalt nog varit väldigt viktigt att små barn, när de väl leker, gör det på ”rätt” sätt. I svensk förskola har utrymmet för fri lek inte varit lika viktigt att värna som att barnen bryter traditionella könsmönster. Standard är att pedagogerna sätter i gång, håller ihop, övervakar och styr aktiviteten. Ungefär som när lärarna i Linköping försöker förmå småttingarna att leka affär.
Solen var på väg att gå ner över Piazza Cavour. Efter middagen släntrade vi över torget igen. Där pågick ännu aktivitet, men en annan än sist vi passerade. De unga torghandlarna hade flyttat på sig. I stället för att stillastående vakta sin egen butik, satt barnen på filtarna hos varandra i små grupper om tre-fyra barn. Huvuden tätt ihop, nedsänkta över pinalerna som nu låg huller om buller. Skratt blandades med prat.
De lekte.
***
Torghandeln i gamla stan i Rimini skapade trängsel. Inte för att spekulanterna var iögonfallande många på Piazza Cavour, utan för att säljarna tog upp all plats. På stora utbredda filtar låg i prydliga rader färgglada pinaler, möjliga att förvärva för billig peng. Just denna varma sommarkväll såldes enkom leksaker. Vi var långväga gäster, men kände igen upplägget. Leksaksloppisar har vi ju hemma också. Ändå grep scenen tag i mig.
Gosedjuren, dockorna, dinosaurierna, småbilarna och figurer såg alla sprillans nya ut. Så till den grad att Barbies hårsvall låg i perfekta, blanka vågor. Sällskapsspel och pussel hade emballaget kvar, inklusive yttre plasthölje. Invid varje provisorisk miniaffär stod ett barn, alla uppskattningsvis under tio år.
Några av försäljarna var i skarven mellan förskola och skola. Mammorna och papporna övervakade ruljangsen på några meters avstånd. Men varför stod ungarna redo att ta avsked av sina till synes oprövade saker långt innan barndomen övergått i pubertet och tonår? Bortskämdhet och allmän överkonsumtion? Ja, säkert delvis. Föräldrar som betalat för köpfesten finner bot i prat om återbruk och cirkulär ekonomi. Jag har själv tröstat mig med tanken när jag sorterat det rika beståndet hemma. Men det ger inte hela svaret. Fenomenet leksaksloppis, där barnen står bak bordet och säljer sina nya saker, sammanhänger med en annan förändring som griper över nationsgränser: barn leker inte längre.
När Top-Toy, moderbolaget till leksaksjättarna BR och Toys R Us, gick i konkurs för några år sedan angavs ”ändrade lekvanor” vara ett av skälen till att alla butiker fick bomma igen. Förklaringen har stöd i senaste Ungdomsbarometern. Flickors intresse för sociala medier och pojkars dito för gaming tränger tidigt ut såväl kojor som lek med dockor och bilar och allehanda attiraljer. På en förskola i Linköping berättar personalen att de numera jobbar aktivt med ”lekträning”, eftersom de yngsta inte strålar samman i rollekar. I stället ”driver barnen mest runt, utan att leka eller kommunicera med varandra”. Därför leder lärarna systematisk övning i klassiker såsom ”leka affär”. Förskollärarna tror att digitaliseringen är anledning till att insatsen behövs.
Den amerikanska socialpsykologen Jonathan Haidt är en av dem som ihärdigt kritiserat två centrala kulturförändringar, vilka ställt sig i vägen för barns möjligheter att via fri lek utmanas, utvecklas och erövra självständighet. Den ena skiftet knyter Haidt till överdriven rädsla för att barn på ett eller annat sätt ska komma till skada när de leker eller rör sig oövervakat. Därför cyklar färre barn på egen hand till skolan idag och därför har lekplatser säkerhetsanpassats så till den grad att de tappat i attraktivitet. När Ronja Rövardotter första gången får gå ensam i Mattisskogen ropar hon efter farligheter. Det gör hon rätt i, eftersom lite lagom riskfyllda farligheter är nödvändiga för att senare i livet klara motgångar och hinder. Sådan träning berövas överbeskyddade barn.
Föräldrar som är angelägna om att ständigt ha barnet i sitt blickfång, har funnit ett bedrägligt verktyg i skärmen. Den andra genomgripande förändring av barndomen som Haidt har beforskat är just konsekvensen av att smarta telefoner sätts i handen på små barn och tillåts tränga ut andra aktiviteter. Bildflödet levererar dopaminkickar, men skapar likgiltighet och passivitet inför allt sådant ett barn egentligen behöver ägna sig åt.
Det är nämligen ingen obetydlig sak att fri, oövervakad och äventyrlig lek upptar allt mindre av barnets tid och tankar. Skiftet griper in i grundläggande utvecklingsprocesser och stör dem, menar Haidt. Ett pedagogiskt spel på paddan kan aldrig uppväga hur barnet i den analoga leken snabbt måste tolka regler och förstå turtagning, eller klara av konflikt och kompromissa med kompisarna. Det sortens interaktion ger motorisk, språklig och kognitiv utveckling. Fri lek socialiserar, medan skärmberoende isolerar. Föräldrar som ängslas över allt som finns utanför bostaden, driver i sin tur på ångest och oro hos barnet. Lösningen är vuxna som lägger sig väsentligt mer i vad barnen gör på nätet, i den mån barn alls ska vara där och väsentligt mindre i vad ungarna får göra när de är ute. Skydda och vakta online, men betro dem rörelsefrihet i lek och liv.
I Sverige var man från utbildningspolitiskt håll länge orolig för att riktigt små barn inte skulle få tillräckligt mycket skärmtid. Därför skulle även förskolan ha en digital strategi och programmering introduceras tidigast möjligt. I och med Tidöregeringen har en kursändring skett, men den sågas bland annat av forskare i pedagogik som håller hårt i rätten till padda. Initiativ för att begränsa skärmtid har avfärdats som moralpanik. Nej, problemet ligger inte alls i att barnen ”umgås” i en digital värld, utan i en gammaldags uppfattning om lek som något som sker utomhus eller i en koja. Det förklarar forskare som tagit del av siffror på att barn slutar leka allt tidigare. Samtidigt har det paradoxalt nog varit väldigt viktigt att små barn, när de väl leker, gör det på ”rätt” sätt. I svensk förskola har utrymmet för fri lek inte varit lika viktigt att värna som att barnen bryter traditionella könsmönster. Standard är att pedagogerna sätter i gång, håller ihop, övervakar och styr aktiviteten. Ungefär som när lärarna i Linköping försöker förmå småttingarna att leka affär.
Solen var på väg att gå ner över Piazza Cavour. Efter middagen släntrade vi över torget igen. Där pågick ännu aktivitet, men en annan än sist vi passerade. De unga torghandlarna hade flyttat på sig. I stället för att stillastående vakta sin egen butik, satt barnen på filtarna hos varandra i små grupper om tre-fyra barn. Huvuden tätt ihop, nedsänkta över pinalerna som nu låg huller om buller. Skratt blandades med prat.
De lekte.
***
