Biltutan – en känslig historia

Det kan ha sina risker att bli arg på fel bilförare. Fråga bara den kvinnliga bilist (Caren Pistorius) som i den amerikanska thrillern Unhinged från 2020 tutar irriterat på en stillastående pickup. Fullblodspsykopaten (Russell Crowe) som sitter bakom ratten uppskattar inte tutsignalen, och inleder en våldsam hämnd som räcker för en och en halv timmes action.

Biltutan är nästan lika gammal som bilarna. Redan 1916 klubbade riksdagen i Sverige en proposition som under rubriken ”Om automobils beskaffenhet” slog fast att bilar skulle vara försedda med ett signalhorn med dov ton. Något förbud mot att även installera andra och roligare tutor fanns dock inte.

I USA användes till en början allsköns tekniker, ju mer bullrande desto bättre, för att signalera i trafiken. Mer avancerade sorter påminde i konstruktionen om ett valthorn.

Gatorna i de stora amerikanska städerna fylldes snart av ett konstant brölande som gjorde att varningseffekten uteblev. I New York bildades 1907 en proteströrelse, ”New York Society for the Suppression of Unnecessary Noise”, av Julia Barnett Rice, som omnämndes som ”Queen of Silence”. Hon fick med sig stadens polischef som förbjöd tutande utanför sjukhus och kyrkor.

Det var dock en tillfällig seger för signalhornsmotståndarna. För i slutet av samma år lanserades The Klaxon, ett elektriskt nyskapelse som skulle dominera bilbranschen kommande decennier. En klaxon lät inte bara högre än alla andra signalhorn, den hade också ett distinkt ljud som utan pardon skar igenom allt trafikbrus. ”Ahooga” kallades tutan ibland, eftersom det var så den lät.

The Klaxon uppfanns av ingenjören Miller Reese Hutchinson som senare blev en av glödlampeuppfinnaren Thomas Edisons närmaste medarbetare. Författaren Mark Twain sägs ha berömt Hutchinson för att han lyckats skapa en uppfinning som gör människor döva – så att de blir tvungna att köpa uppfinningen.

Matthew F. Jordan, medieforskare vid Pennsylvania State University, skrev för några år sedan en hel bok om ”Ahooga” och hur den marknadsfördes. Tutsignalen hördes flera hundra meter framåt och räckte enligt annonserna för att ”väcka de döda” (Danger Sound Klaxon! The Horn That Changed History, 2023).

En motreaktion mot högljudda signalhorn kom, även i Sverige. Redan 1921 tyckte vissa att tutandet i Stockholm nått en oacceptabel nivå. En doktor Einar Rodhe skrev ett klagande inlägg i tidskriften Hygienisk revy (jo, den hette så och var Kommunförbundets organ för ”hygieniskt upplysningsarbete”) där han hävdade att signalerna innebar ”en ingalunda obetydlig retning av vårt nervsystem”. 

Inlägget uppmärksammades av Dagens Nyheter där en anonym skribent några dagar senare replikerade:

”Jag skulle vilja råda honom till ett försök att med en bil, försedd med ett dåligt signalhorn, företaga en färd å Drottninggatan en kväll då julskyltningen pågår. Lika gärna kan man ta bort ena bakhjulet, resultatet blir det samma. Bilen blir stående.”

Men när antalet bilar på gatorna flerdubblades växte motståndet i många länder mot det tilltagande trafikbullret. En av de första att reagera var Benito Mussolini som 1933 totalförbjöd The Klaxon på bilar i Italien. Hans handlingskraft ansågs föredömlig av Klaxon-motståndare världen över. Det tog lite längre tid för de länder som behövde bekymra sig om demokratiska beslutsvägar, men snart kom liknande förbud i London, Madrid, Berlin med flera europeiska städer. Även Sveriges riksdag antog 1935 ett lagförslag om ”tyst trafik” där okynnestutande förbjöds.

Med andra ord: både dålig bilkörning och överdrivet tutande kan reta upp folk. Men hur undviker man att bli arg i trafiken? Sonja Forward som är psykolog och forskningsledare på Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) tycker att man ska försöka undvika att ta trafikincidenter personligt. 

− I vissa delar av världen tutas det mycket och man kan då säga att det blivit en del av deras körstil. Ett sätt att komma fram. Detta beteende behöver inte vara kopplat till vare sig stress eller irritation. I Sverige där det är ovanligare är chansen större att det är ett sätt att utrycka sin ilska på. Att visa att någon gör fel.

Borde vi tuta oftare i trafiken i Sverige?

− Nej, det tycker jag inte. Speciellt i tätorten så behöver vi inte mer oljud.

Har du någon uppfattning om ifall vår användning av signalhornet förändrats jämfört med för några decennier sedan?

− Ja, det kan jag tänka mig. Jag har inga bevis, men vi har nu en annan trafiksäkerhetskultur eftersom det finns många förare från olika kulturer i vår trafikmiljö, säger Sonja Forward.

Medan lagstiftarens avsikt är att tutsignalen i Sverige ska fungera som en varning, är förarnas syfte nog ofta snarare att kommunicera en betygssättning på medtrafikantens körstil. 

I Indien är det en annan sak. I Mikael Bergstrands humoristiska roman Delhis vackraste händer (2011) gör svenske Göran en tålamodsprövande bilfärd i Delhi med sin indiske vän Yogi. När bilen stannar vid rödljus börjar Yogi genast att tuta intensivt, liksom förarna runt omkring. Göran undrar irriterat vad som är poängen med att väsnas när ändå ingen kan flytta på sig. Yogi svarar lugnt:

”Nej, inte just nu i denna direkta sekund. Men så fort det blir grönt ljus så kan allt möjligt börja hända och då är det bra att vi börjat tuta på varandra, för då vet vi också på ett ypperligt sätt var vi har varandra. [—] Här i Indien är vi glada för våra fina tutor och lika glada för att folk tutar tillbaka på oss.”

Kanske en inställning att omfamna för västerländska förare. Eller inte. I slutet av filmen Unhinged hamnar den kvinnliga bilisten i en ny trafiksituation. I sista sekund hejdar hon sig från att tuta. ”Bra val”, säger sonen lättat från baksätet.

Toppbild. En av Stockholms första automobiler, en Brush Runabout, med förare på Apelbergsgatan, 1907–1910. Foto: Nordiska museet

​​***

Läs även: Blir det Bubs till lördagsgodis? Då är du inte ensam

Läs även: ”Sveriges mest utskällde man” – en gång var Emil Norlander rikets revykung