Demonregissören skämdes – Ingmar Bergman–thrillern som försvann
Ingmar Bergman skulle rädda Svensk Filmindustri med en tidstypisk spionthriller. Demonregissören gömde filmen under skämskudden, men nu visas den igen.
Ingmar Bergman skulle rädda Svensk Filmindustri med en tidstypisk spionthriller. Demonregissören gömde filmen under skämskudden, men nu visas den igen.
En av filmhistoriens mer eftersökta förlorade filmer blev nyligen åter känd för världen efter att den svenske mångsysslaren Hans Crispin, tidigare filmarbetare på produktionsbolaget Europafilm, i hemlighet kopierat och förvarat vhs-band av filmen i sin bostad i Stockholm i 45 år.
Jerry Lewis förintelsefilm Dagen när clownen grät spelades in i Stockholm 1972 – med prominenta svenska skådespelare som Harriet Andersson och Ulf Palme i rollistan – men fick aldrig premiär. Filmen troddes inte ens existera i färdig form och så sent som förra året kallade Martin Scorsese filmen för en myt. Men nu är den amerikanske regissören, liksom flera andra filmentusiaster, motbevisade och sannolikt ivriga på att äntligen se filmen.
Den påstått kontroversiella filmen, där Jerry Lewis spelar en tysk clown som i ett koncentrationsläger under andra världskriget får barnen att skratta hela vägen till gaskammaren, avvek väsentligt från de filmer som närt screwballregissörens stjärna under 1960-talet och även gett honom betydande auteurstatus, i Frankrike inte minst. Men Lewis var inte nöjd med resultatet och gömde helt enkelt undan filmen, erkände han långt flera decennier senare.
Lewis är emellertid inte den enda som försökt dölja inslag i sin filmografi. Något liknande hände med Ingmar Bergman under det svenska filmstoppet 1950, ett filmstopp som skedde i protest mot den höjda nöjesskatten. Svensk Filmindustri fick då bråttom att producera en internationell succé. Bergman hade visserligen redan spelat in Sommarlek, men trots åtta långfilmer på kontot hade han fortfarande inte slagit igenom ordentligt, vare sig hos publik eller kritiker, fastän han länge setts som ett stort löfte med personlig stil.
Av denna stil syns dock inte mycket i Sånt händer inte här från 1950, en antisovjetisk, helt tidstypisk spionthriller baserad på en norsk förlaga och ämnad för den amerikanska marknaden men som fort efter den svenska premiären – just det – gömdes undan.
Signe Hasso hade hämtats hem från Hollywood. Ulf Palme bröt på svenska i rollen som den krigshärjade spionen Atkä Natas! Men det hjälpte föga. Redan två veckor efter inspelningen förstod Bergman att han aldrig skulle kunna göra manuset rättvisa: "Jag träffade då de exilbaltiska skådespelare som skulle medverka. Det var ett chockartat möte. Jag insåg plötsligt vilken film vi borde ha gjort", skrev han. Bergman insåg hur missriktat lättsinnig filmens story var, och hur många andra historier det fanns att berätta. Men på grund av dålig privatekonomi fullföljde den familjelate regissören, redan med flera relationer bakom sig samt flera barn att försörja, beställningsjobbet från SF.
Sånt händer inte här är en politisk allegori och en thriller som innehåller slagsmål, tortyr, mord, biljakter och ett iögonfallande självmord. Den är knappast så dålig som sitt rykte. Men för Bergman var det illa nog, han tog fram skämskudden och konstaterade att han gjort "fel film". Filmen har sedan dess bara visats sporadiskt på Cinemateket – inga tv-visningar eller andra utgåvor.
Mer än aktören Ulf Palme delar alltså filmauteurerna Bergman och Lewis detta att ha prövat en genre långt utanför deras bekvämlighetszon, under eller i skuggan av andra världskriget, för att snart därpå inse sina begränsningar och därefter ångra utflykten.
Filmmediet är och förblir kollektivt, tidsdokumentet viktigare än den enskilda karriären. Inte ens en auteur bör bestämma allt. 75 år efter premiären är således Sånt händer inte här en av huvudakterna på Bergmanveckan på Fårö. Återstår att se om och när Jerry Lewis Dagen när clownen grät kan repareras och visas för omvärlden.
”Sånt händer inte här” visas 24 juni på Bergmanveckan på Fårö.
***
En av filmhistoriens mer eftersökta förlorade filmer blev nyligen åter känd för världen efter att den svenske mångsysslaren Hans Crispin, tidigare filmarbetare på produktionsbolaget Europafilm, i hemlighet kopierat och förvarat vhs-band av filmen i sin bostad i Stockholm i 45 år.
Jerry Lewis förintelsefilm Dagen när clownen grät spelades in i Stockholm 1972 – med prominenta svenska skådespelare som Harriet Andersson och Ulf Palme i rollistan – men fick aldrig premiär. Filmen troddes inte ens existera i färdig form och så sent som förra året kallade Martin Scorsese filmen för en myt. Men nu är den amerikanske regissören, liksom flera andra filmentusiaster, motbevisade och sannolikt ivriga på att äntligen se filmen.
Den påstått kontroversiella filmen, där Jerry Lewis spelar en tysk clown som i ett koncentrationsläger under andra världskriget får barnen att skratta hela vägen till gaskammaren, avvek väsentligt från de filmer som närt screwballregissörens stjärna under 1960-talet och även gett honom betydande auteurstatus, i Frankrike inte minst. Men Lewis var inte nöjd med resultatet och gömde helt enkelt undan filmen, erkände han långt flera decennier senare.
Lewis är emellertid inte den enda som försökt dölja inslag i sin filmografi. Något liknande hände med Ingmar Bergman under det svenska filmstoppet 1950, ett filmstopp som skedde i protest mot den höjda nöjesskatten. Svensk Filmindustri fick då bråttom att producera en internationell succé. Bergman hade visserligen redan spelat in Sommarlek, men trots åtta långfilmer på kontot hade han fortfarande inte slagit igenom ordentligt, vare sig hos publik eller kritiker, fastän han länge setts som ett stort löfte med personlig stil.
Av denna stil syns dock inte mycket i Sånt händer inte här från 1950, en antisovjetisk, helt tidstypisk spionthriller baserad på en norsk förlaga och ämnad för den amerikanska marknaden men som fort efter den svenska premiären – just det – gömdes undan.
Signe Hasso hade hämtats hem från Hollywood. Ulf Palme bröt på svenska i rollen som den krigshärjade spionen Atkä Natas! Men det hjälpte föga. Redan två veckor efter inspelningen förstod Bergman att han aldrig skulle kunna göra manuset rättvisa: ”Jag träffade då de exilbaltiska skådespelare som skulle medverka. Det var ett chockartat möte. Jag insåg plötsligt vilken film vi borde ha gjort”, skrev han. Bergman insåg hur missriktat lättsinnig filmens story var, och hur många andra historier det fanns att berätta. Men på grund av dålig privatekonomi fullföljde den familjelate regissören, redan med flera relationer bakom sig samt flera barn att försörja, beställningsjobbet från SF.
Sånt händer inte här är en politisk allegori och en thriller som innehåller slagsmål, tortyr, mord, biljakter och ett iögonfallande självmord. Den är knappast så dålig som sitt rykte. Men för Bergman var det illa nog, han tog fram skämskudden och konstaterade att han gjort ”fel film”. Filmen har sedan dess bara visats sporadiskt på Cinemateket – inga tv-visningar eller andra utgåvor.
Mer än aktören Ulf Palme delar alltså filmauteurerna Bergman och Lewis detta att ha prövat en genre långt utanför deras bekvämlighetszon, under eller i skuggan av andra världskriget, för att snart därpå inse sina begränsningar och därefter ångra utflykten.
Filmmediet är och förblir kollektivt, tidsdokumentet viktigare än den enskilda karriären. Inte ens en auteur bör bestämma allt. 75 år efter premiären är således Sånt händer inte här en av huvudakterna på Bergmanveckan på Fårö. Återstår att se om och när Jerry Lewis Dagen när clownen grät kan repareras och visas för omvärlden.
”Sånt händer inte här” visas 24 juni på Bergmanveckan på Fårö.
***