Den svenska gitarrpopen är tillbaka

Nektar, Agitator, Kallsup, Svart Ridå, Diset, Staf, Dödskällan, Crescenterna och Duschpalatset. Den nya svenskspråkiga indiemusiken med mycket gitarrer, den väller fram och den gör det i bandform. Som Per och Olof. 

Per-Olof Sjödin växte upp långt bortom allmän väg, i Härjedalen. Nu bor han, som är konsthögskoleutbildad (Bergen, Norge), i Malmö och han har sitt band, som heter som han själv, Per och Olof. Kreativiteten flödar, när det kommer till musiken. Med teckningarna, konsten, har han inte alls haft samma flow de senaste åren. 

Per och Olof är indie som i självständiga och alternativa och de är inte ensamma. Gitarrerna är tillbaka på allvar. Lyssna bara på Svart Ridå. Tillbaka är också de lyskraftiga frontfigurerna. Som sångare Sebastian Staf i bandet Staf från Göteborg (Partille), Han kan alla poser och levererar oneliners som ”Vi ska alla en gång spela schack” i återhållna Liv och död. Som Agitators Felix Lindström som med nervig självklarhet kan explodera och vara avslappnat nonchalant, på en och samma gång. Eller som Agaton Gadds Diset som har blivit mer och mer Kent och mindre och mindre Manchester anno 1995, sedan de bytte namn från Nangijala. 

Kallsup från Örebro är skramligare, hårdare, mer shoegaziga än de andra, nyss nämnda, med drömmig sång av Eline Gustafsson. De är musikaliska kusiner till Tomma Intet som är storslagna och vet hur man gör melodier som liksom bara växer och växer. Tomma Intet bor i Göteborg men har medlemmar från lite varstans. Nektar är en göteborgsk urladdning som liksom de andra banden lånar och inspireras hejvilt av punk, indie, postpunk, new wave, som en enda torktumlare av rock från 1980- och 90-talet. Ändå känns det vitalt, som ett tyket oberoende långfinger till den samtid där 14 låtskrivare samtidigt, samarbetar för att få fram perfekt producerade hits. 

Flera av banden är unga, runt Systembolagsåldern. Det är inte de båda Malmö-baserade banden Dödskällan och Per och Olof. 

Per-Olofs bräckliga, sårbara och desperata men varma sångröst låter som om Ulf Stureson fått ett kärleksbarn med Pascals Isak Sundström (som också är både konstnär och musiker). Eller som Olle Ljungström med ett betydligt sämre självförtroende. Texterna är naiva, ofta repetitiva och enkla, tidlöst kärlekslängtande. 

Och så är det låtarna, som är aviga men ändå catchy, vemodiga och sorgsna, men samtidigt hoppfulla, innerliga och barnsliga.

– Vad jag vill göra med musiken? Ja, det funderar jag också på ibland, varför jag gör låtar. Jag har hållit på med musik sedan jag gick i sjuan och startade mina första band. Konsten och musiken har alltid varit mina kanaler, där har jag känt mig hemma, säger Per-Olof Sjödin. 

Han pratar långsamt, eftertänksamt, försiktigt. Känner sig fram när han uttrycker sig. Per-Olof konstaterar att han alltid har gjort många låtar fast han inte är så ”jättemusikalisk”. Att göra låtarna, riffen, det är något han alltid har tyckt om. 

– Jag har ofta varit den som har sjungit eller skrikit. Det har varit mycket punk tidigare. Punken har jag alltid kvar i hjärtat, med värderingar och åsikter, men man har ju ändrats som person ganska mycket. I alla fall från allt det här destruktiva. Man vill ha det mer lugnt, tryggt och stilla, lite mer ro. I livet bara. Alltså, jag dricker inte ens längre. 

Sedan poängterar Per-Olof Sjödin att han när han fortfarande spelade punk också lyssnade på mycket annan musik, allt som har berört honom. Så punken finns där, inspirationskällorna är de samma som då, men det han gör blir annorlunda. Under sina år utomlands började han göra låtar själv, bara till sig själv. Så har han fortsatt. Skapandet är ett sätt att bearbeta allt han är med om. Förhållanden, relationer, känslor. 

Han har också bott i Östersund och har kvar många vänner där, som en som har en studio där Per-Olof spelade in ”lite punkigare grejer”. 

– Men när jag flyttade till Malmö kände jag att jag ville göra något som var lite fint, lite lugnt. Då startade jag Per och Olof som ett soloprojekt. Det skulle vara precis vad jag ville göra. Då tog jag in musiker i bandet men de var ju helt fantastiska så de blev kvar och nu är vi skitbra kompisar. Nu är det ett band på riktigt. De är helt otroliga musiker. 

Per-Olof Sjödin gör låtskisserna och texterna och sedan formar bandet låtarna tillsammans. Han berättar om texterna, att de är tankar och meningar som han har i hjärnan. Han skrattar till, ett kort kluckande skratt. 

– Jag gör typ låtarna i hjärnan. Det är som ett slags pussel. Jag tänker ungefär som när jag tecknar, att jag bara ska sätta ihop det här. Låten är egentligen klar innan någon har hört någonting alls. Jag nynnar på den här meningen som jag går omkring och tänker på. Sedan när jag öppnar munnen och pratsjunger, jag är inte värsta sångaren, så letar jag efter hur man kan säga meningen, säger Per-Olof Sjödin. 

Melodin skapas av orden. Det är oftast bara en mening som behövs och sedan är ”låten nästan färdig. Kanske kommer det till någon mer liten del”. Sedan spelar Per-Olof Sjödin gitarr och sjunger till, och så är det klart. Så enkelt är det enligt honom, att göra låtar. 

Han har massor med låtar, både färdiga och ofärdiga sådana. Han älskar själva skapandet och en ny skiva är redan på gång trots att den senaste, Om du var vaken, kom ut så sent som i slutet av april. Han har gjort en lista med tjugo låtar som han tycker är helt perfekta. De låtarna tar han med till replokalen och så går bandet igenom två låtar per gång. Sedan spelar Per och Olof in en demo. 

– Vi har verkligen roligt och det vi gör görs med glimten i ögat. Det är lite flirt med både dansband och gammal pop. Men det kan vara väldigt svåra ämnen och känslor, jobbiga saker som man går igenom. Om man gör en väldigt poppig och fin melodi, som är väldigt glad, och texten är väldigt sorgsen, då blir det en speciell kontrast, slår Per-Olof Sjödin fast. 

När han säger att låtarna är helt perfekta, lyckas han med konststycket att låta allt annat än kaxig och självsäker. Det är liksom bara självklart även om allt annat darrar och är ovisst. 

Den sextiotalsdoftande och medryckande, roliga men sorgliga, Mucho Complicado Amore, komplett med hittepå-spanska, sätter sig som ett spett i hjärnbalken och är en bra inkörsport till Per och Olof. Den är både skitig och vacker, enkel och märklig, allt på en och samma gång. Jag vill ge dig en kram från Rädd häst-skivan som kom 2022, är ännu mer naiv, envetet upprepande och nästan otäck i sin desperation. Vid en första anblick/lyssning kan man tro att det är på skoj, den där glimten i ögat gör att man blir lurad. För Per-Olof Sjödin kommer nära, så nära i det enkla, i sina poetiska men minimalistiska rader om kärlek, om längtan och trängtan. 

– Jag läser väldigt mycket poesi. Jag samlar på böcker faktiskt och jag gillar när man beskriver grejer så enkelt som möjligt. Nu har jag provat en del nya, för mig nya, som jag bara har köpt på chans. 

Per-Olof Sjödin tittar igenom bokhögen bredvid sig och nämner Asta Olivia Nordenhof, Bella Batistini och ”så klart Kristina Lugn, Friederike Mayröcker och Clarice Lispector”. Han poängterar att det också finns många unga, bra poeter, som Naomi Urruti Opazo. 

Att hålla koll på den nya svenska musiken, det är svårt, tycker Per-Olof Sjödin som passar på att lyfta skivbolagskollegor från Rama Lama Records, skivbolaget som Per och Olof ligger på, med band som Melby, Guds pengar och Gula Blend. 

– Men för mig hör allt ihop. En dikt kan vara som att se ett väldigt bra konstverk. Det är samma grej, precis som musiken. Jag hittar ny musik på Bandcamp och Soundcloud. Och i skivbutiker. I dag har jag lyssnat på Serge Gainsbourg hela morgonen, hans reggaeskiva, Aux Armes Et Cætera. Det är så fina melodier.