Det ljuva livet
Kuststaden Santa Marinella norr om Rom lockade under sin glansperiod författare, filmstjärnor och kungligheter. I dag är glamouren borta, men inte tjuskraften.
Tågresan tar en knapp timme från Roms centralstation Roma Termini. Jag lutar pannan mot det lindrigt rena tågfönstret, ser folk gå av och på vid varje liten station, stoppen är många. Vi är bara i mars månad men det är vår i luften, Roms kullar är klädda i skir grönska och Medelhavet uppenbarar sig på min vänstra sida. Evigt och okuvligt. Stränderna är öde, sommarsäsongen flera månader bort, men på helgerna kommer romarna hit för att flanera längs havet och äta god fisk på restaurangerna som ligger strösslade utmed kusten.
Jag vet inte hur ofta jag fått frågan om bästa badort inom en timmes avstånd från Rom. Svaret har inte varit självklart. Den gamla klassikern Ostia är nedkörd, sliten efter decenniers styre av kriminella klaner. Fregene, där stortränare Sven-Göran Eriksson hade hus, är snobbigt och dyrt. Sperlonga är ljuvligt men halvvägs till Neapel och inget för en dagsutflykt.
Därför tackar jag alla Italiens helgon för att jag av en vän blev tipsad om Santa Marinella. En liten stad norr om Rom, med rent badvatten, fina sand- och klippstränder och en rik historia. Runt år 500 före Kristus låg här den etruskiska hamnstaden Pyrgi som senare togs över av romarna och här finns många fornlämningar att besöka och se. Det är dock stadens mer nutida historia som lockar mig mest.
Knappt har jag klivit av tåget förrän jag slinker in på närmsta café för en espresso och en spremuta, en färskpressad apelsinjuice. På väggen mitt emot mig hänger en mängd svartvita foton. Ett av dem visar Ingrid Bergman vid sin skrivmaskin, här i Santa Marinella, sommaren 1952. Den världsberömda svenska skådespelerskan och hennes lika berömda man, regissören Roberto Rossellini, tillbringade många långa somrar här, i staden som kallas "Tyrrenska havets pärla". Familjen Bergman-Rossellinis villa finns ännu kvar, inbäddad i pinjeträdens grönska. Jag får hjälp att hitta dit efter att först ha besökt stadsbibliotekets arkiv och tittat på fler svartvita bilder. Reproduktioner av berömda foton från hemma hos-reportage.
Ingrid Bergman i hängmattan och på terrassen, omgiven av barnen Isabella, Robertino och Isotta. Juni 1952, juli 1956, september 1959 … Så nära, så långtifrån.
Det var efter andra världskriget, i ett Italien som rest sig ur spillrorna och återfunnit framtidstron, som allt fler började kunna ta semester och åka bort. De rika och berömda ville och kunde förstås unna sig mer än gemene man vid det löpande Fiat-bandet. De ville frottera sig med varandra på samma ställe. Så blev Santa Marinella under en skimrande period en badort som konkurrerade med Saint Tropez och Sanremo om Europas berömdheter.
Redan i början av seklet hade dock kultureliten börjat söka sig till Santa Marinella, innan världskrigen slog sönder tillvaron. Författare, poeter och konstnärer kom runt det förra sekelskiftet till den lilla badorten, för umgänge och skapande. Luigi Pirandello och Olga Ossani, liksom Rom-poeten Trilussa var ständiga gäster.
Så även Gabriele D’Annunzio, författare, journalist, stridspilot, poet, krigshetsare och libertin, för att inte säga erotoman. Med sina dikter som hyllade fascismen förförde han många ur folket och fick dem att dra på de svarta skjortorna.
Denne kontroversielle mångkonstnär och vällusting lät operera bort ett revben för att kunna ge sig själv oral tillfredsställelse, något han gärna berättade om. Självaste diktatorn Benito Mussolini sägs ha avundats D’Annunzio det faktum att denne inte bara var så frigjord utan även välutrustad. På senare år har Gabriele D’Annunzios författarskap i Italien på nytt blivit mer upplyft. Mer intresse ägnas åter åt hans författande i sig, det som länge varit skymt av hans gärningar i livet i övrigt. Ett av hans mest kända verk heter för övrigt Njutningslysten.
De mer sentida författarna kom i stället att skriva om den höga notan för fascismen och nazismen, om den onda tid som varit, allt eftersom vardagen återvände efter kriget och Santa Marinella började locka till sig kulturgräddan igen. Ortsbor och turister kunde se Ingrid Bergman handla mjölk och bröd i snabbköpet och sedan frukt och grönt på det söta lilla torget. Allt medan Federico Fellini beställde en cappuccino på fiket strax intill, Sophia Loren tog sitt morgondopp i havet och Gregory Peck strosade längs stranden. Bland de andra stamgästerna fanns Marlon Brando, Vittorio De Sica och Alberto Sordi, för att bara nämna några. Santa Marinella kal-lades i folkmun för "Italiens Hollywood". Kung Faruq av Egypten, en känd kvinnotjusare och levnadskonstnär, brukade hyra hela hotell Le Najadi åt sig och drottning Narriman under deras besök. Många av de andra celebriteterna tog i stället in på anrika Villa delle Palme.
Kung Faruq sägs för övrigt ha varit den som myntade begreppet "La dolce vita", det ljuva livet. Det liv som levdes för fullt i Santa Marinella, inte minst på Gigi Bar, där många av författarna valde att sitta och skriva. Vinkarafferna bars fram utan frågor, strandlivets surr och färgprakt fungerade som inspiration, men när klockan slog drinkdags lades pennorna ner. Glasen höjdes, kvällen började, natten väntade runt hörnet, full av löften och lockelser.
En bedagad skönhet
Jag själv nöjer mig med blott ett glas vin till lunchens zucchinipasta, efter att ha promenerat runt i stadens lilla centrum och bland alla vackra villor, många dock väl dolda bakom palmer och pinjeträd. Avskildhet för de högvälborna. Inte mindre än tre italienska presidenter har haft sommarboende här: Oscar Luigi Scalfaro, Carlo Azeglio Ciampi samt Francesco Cossiga.
I dag har de rikaste och mäktigaste andra lekplatser, som Costa Smeralda, Smaragdkusten på Sardinien. Santa Marinella är numera en något bedagad skönhet, även om hotell Villa delle Palme och Le Najadi finns kvar har deras glans från fornstora dagar falnat.
Jag noterar också tyvärr på flera sajter att Gigi Bar fått urusla recensioner efter sitt nyöppnande, stället tycks ha förfallit till en turistfälla som bara Gud kan älska.
Längs havet, hela vägen ner till grannorten Santa Severa, tronar det berömda slottet Castello di Santa Severa invid vattenbrynet. I en del av slottet finns ett vandrarhem med prisvärda rum med svindlande havsutsikt. Där finns också ett museum där man för en liten inträdeskostnad kan se de historiska delarna. I slottet sover man tungt och lugnt, till vågornas vaggvisa. Inte minst vintertid, när den stora stillheten råder.
En som sökte sig till trakten just för frid och ro, var författaren Giorgio Bassani. Ändå förundrades han över sig själv och klädde det i ord: "Det är inte gott att säga hur och varför man dras till ensamheten."
Det var när vintern 1962 gick över i nyåret 1963 som Giorgio Bassani äntligen fann den sinnesnärvaro han behövt för att kunna skriva berättelsen han burit på så länge. I Santa Marinella fick hans själ frid och hans penna liv. Han hade förvisso redan förfört publik och kritiker med sina dikter och romanen Guldglasögonen och var på god väg att bli en av Italiens mest uppburna författare. Men det var den där vintern i Santa Marinella som han skrev sitt livs bok; hyllad, omskriven, omtalad. Den förlorade trädgården som senare filmatiserades av Vittorio De Sica och som 1972 vann en Oscar som bästa utländska film.
Boken utspelar sig i Ferrara, där Giorgio Bassani växte upp. Han var 23 år när andra världskriget kom, Benito Mussolini och hans män höll Italien i ett järngrepp och de judiska familjerna försvann, en efter en, på tågen norrut. Giorgio Bassani undkom men han skildrar dem som inte gjorde det, med särskilt en familj i blickfånget, familjen Finzi-Contini, som deporterades 1943. På italienska heter romanen Il Giardino dei Finzi-Contini.
Från den lummiga trädgården, där den lilla tennisbanan får utgöra en skådeplats och de tyska gaskamrarna en annan, löper berättelsen, genom de grymma kontrasterna, mot den obevekliga slutstationen. Livets skörhet; allt är vårt och allt ska gå förlorat.
Jag sätter mig på en av lokalbefolkningens pålitliga barer och tar en Negroni. Den blå timmen sveper in allt i ömhet och skönhet.
De skavanker tiden obarmhärtigt lämnat här och var döljs i det förlåtande ljuset. Jag bestämmer mig för att äta middag här och ta det sista tåget hem till Rom. Menyn ser enkel men lovande ut.
Jag vill dröja kvar ännu en liten stund vid mitt bord, med dåtid och nutid sittande på varsin sida om mig. Här i Santa Marinella, med dess säregna, vemodiga lockelse.
***
Läs även: Drinken som spred sig över hela världen
Läs även: Matlandet som vägrar vika sig
Tågresan tar en knapp timme från Roms centralstation Roma Termini. Jag lutar pannan mot det lindrigt rena tågfönstret, ser folk gå av och på vid varje liten station, stoppen är många. Vi är bara i mars månad men det är vår i luften, Roms kullar är klädda i skir grönska och Medelhavet uppenbarar sig på min vänstra sida. Evigt och okuvligt. Stränderna är öde, sommarsäsongen flera månader bort, men på helgerna kommer romarna hit för att flanera längs havet och äta god fisk på restaurangerna som ligger strösslade utmed kusten.
Jag vet inte hur ofta jag fått frågan om bästa badort inom en timmes avstånd från Rom. Svaret har inte varit självklart. Den gamla klassikern Ostia är nedkörd, sliten efter decenniers styre av kriminella klaner. Fregene, där stortränare Sven-Göran Eriksson hade hus, är snobbigt och dyrt. Sperlonga är ljuvligt men halvvägs till Neapel och inget för en dagsutflykt.
Därför tackar jag alla Italiens helgon för att jag av en vän blev tipsad om Santa Marinella. En liten stad norr om Rom, med rent badvatten, fina sand- och klippstränder och en rik historia. Runt år 500 före Kristus låg här den etruskiska hamnstaden Pyrgi som senare togs över av romarna och här finns många fornlämningar att besöka och se. Det är dock stadens mer nutida historia som lockar mig mest.
Knappt har jag klivit av tåget förrän jag slinker in på närmsta café för en espresso och en spremuta, en färskpressad apelsinjuice. På väggen mitt emot mig hänger en mängd svartvita foton. Ett av dem visar Ingrid Bergman vid sin skrivmaskin, här i Santa Marinella, sommaren 1952. Den världsberömda svenska skådespelerskan och hennes lika berömda man, regissören Roberto Rossellini, tillbringade många långa somrar här, i staden som kallas ”Tyrrenska havets pärla”. Familjen Bergman-Rossellinis villa finns ännu kvar, inbäddad i pinjeträdens grönska. Jag får hjälp att hitta dit efter att först ha besökt stadsbibliotekets arkiv och tittat på fler svartvita bilder. Reproduktioner av berömda foton från hemma hos-reportage.
Ingrid Bergman i hängmattan och på terrassen, omgiven av barnen Isabella, Robertino och Isotta. Juni 1952, juli 1956, september 1959 … Så nära, så långtifrån.
Det var efter andra världskriget, i ett Italien som rest sig ur spillrorna och återfunnit framtidstron, som allt fler började kunna ta semester och åka bort. De rika och berömda ville och kunde förstås unna sig mer än gemene man vid det löpande Fiat-bandet. De ville frottera sig med varandra på samma ställe. Så blev Santa Marinella under en skimrande period en badort som konkurrerade med Saint Tropez och Sanremo om Europas berömdheter.
Redan i början av seklet hade dock kultureliten börjat söka sig till Santa Marinella, innan världskrigen slog sönder tillvaron. Författare, poeter och konstnärer kom runt det förra sekelskiftet till den lilla badorten, för umgänge och skapande. Luigi Pirandello och Olga Ossani, liksom Rom-poeten Trilussa var ständiga gäster.
Så även Gabriele D’Annunzio, författare, journalist, stridspilot, poet, krigshetsare och libertin, för att inte säga erotoman. Med sina dikter som hyllade fascismen förförde han många ur folket och fick dem att dra på de svarta skjortorna.
Denne kontroversielle mångkonstnär och vällusting lät operera bort ett revben för att kunna ge sig själv oral tillfredsställelse, något han gärna berättade om. Självaste diktatorn Benito Mussolini sägs ha avundats D’Annunzio det faktum att denne inte bara var så frigjord utan även välutrustad. På senare år har Gabriele D’Annunzios författarskap i Italien på nytt blivit mer upplyft. Mer intresse ägnas åter åt hans författande i sig, det som länge varit skymt av hans gärningar i livet i övrigt. Ett av hans mest kända verk heter för övrigt Njutningslysten.
De mer sentida författarna kom i stället att skriva om den höga notan för fascismen och nazismen, om den onda tid som varit, allt eftersom vardagen återvände efter kriget och Santa Marinella började locka till sig kulturgräddan igen. Ortsbor och turister kunde se Ingrid Bergman handla mjölk och bröd i snabbköpet och sedan frukt och grönt på det söta lilla torget. Allt medan Federico Fellini beställde en cappuccino på fiket strax intill, Sophia Loren tog sitt morgondopp i havet och Gregory Peck strosade längs stranden. Bland de andra stamgästerna fanns Marlon Brando, Vittorio De Sica och Alberto Sordi, för att bara nämna några. Santa Marinella kal-lades i folkmun för ”Italiens Hollywood”. Kung Faruq av Egypten, en känd kvinnotjusare och levnadskonstnär, brukade hyra hela hotell Le Najadi åt sig och drottning Narriman under deras besök. Många av de andra celebriteterna tog i stället in på anrika Villa delle Palme.
Kung Faruq sägs för övrigt ha varit den som myntade begreppet ”La dolce vita”, det ljuva livet. Det liv som levdes för fullt i Santa Marinella, inte minst på Gigi Bar, där många av författarna valde att sitta och skriva. Vinkarafferna bars fram utan frågor, strandlivets surr och färgprakt fungerade som inspiration, men när klockan slog drinkdags lades pennorna ner. Glasen höjdes, kvällen började, natten väntade runt hörnet, full av löften och lockelser.
En bedagad skönhet
Jag själv nöjer mig med blott ett glas vin till lunchens zucchinipasta, efter att ha promenerat runt i stadens lilla centrum och bland alla vackra villor, många dock väl dolda bakom palmer och pinjeträd. Avskildhet för de högvälborna. Inte mindre än tre italienska presidenter har haft sommarboende här: Oscar Luigi Scalfaro, Carlo Azeglio Ciampi samt Francesco Cossiga.
I dag har de rikaste och mäktigaste andra lekplatser, som Costa Smeralda, Smaragdkusten på Sardinien. Santa Marinella är numera en något bedagad skönhet, även om hotell Villa delle Palme och Le Najadi finns kvar har deras glans från fornstora dagar falnat.
Jag noterar också tyvärr på flera sajter att Gigi Bar fått urusla recensioner efter sitt nyöppnande, stället tycks ha förfallit till en turistfälla som bara Gud kan älska.
Längs havet, hela vägen ner till grannorten Santa Severa, tronar det berömda slottet Castello di Santa Severa invid vattenbrynet. I en del av slottet finns ett vandrarhem med prisvärda rum med svindlande havsutsikt. Där finns också ett museum där man för en liten inträdeskostnad kan se de historiska delarna. I slottet sover man tungt och lugnt, till vågornas vaggvisa. Inte minst vintertid, när den stora stillheten råder.
En som sökte sig till trakten just för frid och ro, var författaren Giorgio Bassani. Ändå förundrades han över sig själv och klädde det i ord: ”Det är inte gott att säga hur och varför man dras till ensamheten.”
Det var när vintern 1962 gick över i nyåret 1963 som Giorgio Bassani äntligen fann den sinnesnärvaro han behövt för att kunna skriva berättelsen han burit på så länge. I Santa Marinella fick hans själ frid och hans penna liv. Han hade förvisso redan förfört publik och kritiker med sina dikter och romanen Guldglasögonen och var på god väg att bli en av Italiens mest uppburna författare. Men det var den där vintern i Santa Marinella som han skrev sitt livs bok; hyllad, omskriven, omtalad. Den förlorade trädgården som senare filmatiserades av Vittorio De Sica och som 1972 vann en Oscar som bästa utländska film.
Boken utspelar sig i Ferrara, där Giorgio Bassani växte upp. Han var 23 år när andra världskriget kom, Benito Mussolini och hans män höll Italien i ett järngrepp och de judiska familjerna försvann, en efter en, på tågen norrut. Giorgio Bassani undkom men han skildrar dem som inte gjorde det, med särskilt en familj i blickfånget, familjen Finzi-Contini, som deporterades 1943. På italienska heter romanen Il Giardino dei Finzi-Contini.
Från den lummiga trädgården, där den lilla tennisbanan får utgöra en skådeplats och de tyska gaskamrarna en annan, löper berättelsen, genom de grymma kontrasterna, mot den obevekliga slutstationen. Livets skörhet; allt är vårt och allt ska gå förlorat.
Jag sätter mig på en av lokalbefolkningens pålitliga barer och tar en Negroni. Den blå timmen sveper in allt i ömhet och skönhet.
De skavanker tiden obarmhärtigt lämnat här och var döljs i det förlåtande ljuset. Jag bestämmer mig för att äta middag här och ta det sista tåget hem till Rom. Menyn ser enkel men lovande ut.
Jag vill dröja kvar ännu en liten stund vid mitt bord, med dåtid och nutid sittande på varsin sida om mig. Här i Santa Marinella, med dess säregna, vemodiga lockelse.
***
Läs även: Drinken som spred sig över hela världen
Läs även: Matlandet som vägrar vika sig
