En hoppfull oas för Englands uppgivna unga

Den 30 april 1995 nådde Manchesterkvintetten Oasis för första gången toppen på Englandslistan med singeln Some Might Say, en sång som gav hopp till nationens uppgivna unga.

Ungdomsarbetslösheten i landet låg i början av 1990-talet på uppemot 20 procent och framtidsutsikterna var dystra. Sedan verkligheten på allvar kom ifatt det gamla imperiet på 70-talet hade Storbritannien plågats av ekonomiska problem. Den första kvinnliga premiärminister Margaret Thatcher och hennes tories försökte under 80-talet få ordning på det genom ett stålbad av besparingar och privatiseringar.

I lokalvalen 1995 vädrade landet ny morgonluft efter 17 år av konservativt styre. Under ledning av den nye unge karismatiske partiledaren Tony Blair vann Labour 48 procent av valkretsarna, partiets dittils bästa val. Blair kom sedan som premiärminister att omdefiniera brittisk politik och dessutom bli en internationell förebild, som för “nya” Moderaterna i Sverige.

I BBC:s klassiska hitlisteprogram Top of the Pops framförde Oasis triumferande sin ungdomsfanfar. Sångaren Liam Gallagher var iklädd en stor bylsig sportparkas av märket Umbro, något som signalerade patriotism, nordengelsk identitet och arbetarklass. Det var också vad Oasis var, ett gäng irländskatolska invandrargrabbar från landets tredje största stad, det så stolta, men nu förfallna industricentrumet i norr.

Bröderna Gallagher blev tidens fixstjärnor. Ständigt i luven på varandra hade de vuxit upp med sin irländska mor Peggy Gallagher efter att hon tog modet till sig att rädda livet på sig själv och pojkarna och lämna den alkoholiserade och våldsamme fadern Thomas. Hon försörjde sina pojkar som städerska och mattant. Själva ägnade sig bröderna åt småbrott och slagsmål, att röka på och gå på fotbollsmatcher. De stämplade eller slet på byggen, innan harvandet i replokalen till slut gav maximal utdelning.

Debutplattan Definitely Maybe (1994) blev en global succé som sålde i miljontals exemplar. Med låtar som Rock’n’Roll Star, Cigarettes & Alcohol och framför allt Live Forever gav Oasis röst åt en bortglömd engelsk arbetarungdom. De andades en igenkännande revanschism och längtan efter ett bättre liv.

Noel Gallagher blickade bakåt och skapade kollage av de bästa bitarna i sin skivsamling, han klippte och klistrade och gav dem nytt liv och mening. Oasis var en perfekt blandning av Beatles melodier och underfundiga texter, Sex Pistols energi och Stone Roses attityd.

Oasis har jämförts med just Beatles, ett nordengelskt band som klev fram och definierade populärkulturen för ett helt decennium. De skapade “mani” på samma vis som Liverpoolkvartetten gjort 30 år tidigare. Liam Gallagher konstaterade senare att “det åter var dags för ett gäng riktiga arbetargrabbar att kliva fram och ta över, och det var vad vi gjorde”.

Some Might Say var den första singeln från det andra albumet What’s the Story Morning Glory som släpptes den 2 oktober 1995 och kom att sälja i över 22 miljoner exemplar, en av de mest sålda skivorna någonsin. Debutens råa punkrock övergick nu till poppiga ballader, körer och massiva arrangemang.

Morning Glory var finalen för en rörelse inom brittisk popkultur som vuxit fram sedan punken i mitten av 70-talet och som till slut slog ut i det som kom att kallas “britpop” eller “cool britannia”. Under ett par tre år förälskade sig världen återigen i England och “swinging London”.

Även om bröderna Gallaghers interna rivalitet redan börjat skapa sprickor i Oasis var ändå inspelningen av Morning Glory bandets lyckligaste tid. Skivan spelades in på två veckor, en kommande hit efter en annan. Målet var att spela in en lika definierade skiva för 90-talet som Sex Pistols första och enda platta Never Mind the Bollocks, Here’s the Sex Pistols (1977) hade varit för 70-talet.

Oasis gav ut sina plattor på det förhållandevis lilla Creation Records. Skivbolagsbossen Alan McGee visste vad han gjorde, Oasis rockmusik talade direkt till folket. Just deras bakgrund var en fördel mot rivalerna, i synnerhet de medelklassiga konstskolestudenterna i sydengelska Blur. Inte sedan Beatles och Rolling Stones stred om hitlistorna på 60-talet hade brittisk popmusik sett något liknande.

Noel Gallagher förde samman brittiska Gary Glitters svängiga glamrock och Beatles klassiska gitarrpop med amerikanska R. E. M.s och Grant Lee Buffalos sävliga folkrock och Stevie Wonders funkiga Motown-soul.

I Don’t Look Back in Anger hör vi både Lennons ballader och Bowies hymner, på den drömskt psykedeliska Champagne Supernova spelade den legendariske Paul Weller (The Jam, The Style Council) gitarr. Den Pink Floyd-doftande bluesballaden Cast No Shadow tillägnades vännen Richard Ashcroft, en missförstådd talang från den stenhårda bruksorten Wigan, som snart kom att bli en internationell stjärna med sin grupp The Verve och mörka skildringar av den brittiska samtiden i hitarna Bitter Sweet Symphony och The Drugs Don’t Work.

Liam Gallagher var den perfekte frontmannen, naturligt snygg med en omedveten androgyn air och en röst som en fallen ängel. Under ett par år var han världens bästa rocksångare. Ett kännetecknamde drag var den nordengelska dialekten som gav både texter och melodier en särskild klang. Hans distinkta röst uttryckte skörhet och förtvivlan med en blå blueston som inte bara berörde engelska arbetarungdomar utan överskred alla klass- och nationsgränser.

Knappt ett år efter att Morning Glory släpptes spelade Oasis för 250 000 människor i Knebworth i östra England. Biljetterna sålde slut på mindre än en dag och hela 2 procent av befolkningen eller 1,2 miljoner britter ville köpa dem. Unga arbetarungdomar utan pengar tog sig dit ändå, även om de sedan vare sig hade råd med hyra eller mat. De alla ville leva på hoppet.

Efter Morning Glory kom Oasis bortsett från enstaka låtar aldrig upp i samma nivå igen. Noel Gallagher hade arbetat på en knippe sånger sedan han var grabb och när alla var inspelade var det som om det mesta av det han hade att säga också var sagt. Banden splittrades 2009, men återförenades i år för en enormt uppmärksammad och efterlängtad återföreningsturné. En ”Oasis-mania” har åter drabbat världen.

Styrkan i Oasis musik var att Noel Gallagher bäst och mest subtilt lyckades sammanföra den klassiska gitarrpopen med dansmusik, något som i olika skepnader uppenbarats i synnerhet i Manchester sedan 60-talet.

Bandets mest populära och spelade sång är den gripande kärleksballaden Wonderwall, en egentlig tidstypisk danslåt framförd på akustiskt vis. Den påminner om beatlen George Harrisons gitarrpop, men med den då nya trumslagaren Allan Whites vispande dansanta rytm. Pianoslingan loopas repetitivt och en cellolik mellotron sveper genom sången och väver allt samman till en mjuk ljudmatta. I Liam Gallaghers röst finns smärta, ilska och desperation, vi hör hur elden falnar och viljan kroknar, en dödsdömd modern romans.

Toppbild. Alan White, Paul Arthurs, Paul McGuigan, Liam Gallagher and Noel Gallagher inför den stora spelningen i Knebworth sommaren 1996. Foto: News Licensing / MEGA/TT

***

Läs även: Luuk gör vad som faller honom in

Läs även:Den svenska gitarrpopen är tillbaka