En nostalgitripp till 90-talets popdrömmar om kärlek och kändisskap

I en av många underfundiga episoder i Mats Jonssons klassiker Hey Princess (2002) dissar hans nemesis Marcus Gerdin brutalt Broder Daniels sångare Henrik Berggren på väg till en efterfest:

“Hörru du din lilla clown! Stick hem till Göteborg din loser-has-been!”

Den hårt sminkade lille Berggren, en stilsättare med ditklistrade stjärnor under ögonen, springer sin väg i tårar. Ironiskt nog är han den ende riktige rockstjärnan Sverige haft.

När det begav sig upprörde Hey Princess med sitt nakna och utlämnande porträtt av riktiga människor i det unga Stockholm. Det rörde sig om tecknad autofiktion, en berättelse som utgick från upphovsmannens upplevelser och tankar om sin verklighet under en avgörande period i hans liv. Väldigt 1990-tal, jaget och dess ärliga sanning stod i fokus, precis som i Carina Rydbergs Den högsta kasten (1997).

Bollstabrukssonen Mats Jonsson skildrar med naiva teckningar och humoristisk stil hur det var att bli vuxen på 90-talet. Vi följer honom från tiden som finnig och kedjerökande kommunistisk journaliststudent i Sundsvall 1993 till att han med sprejad svart spikrak lugg krigat sig till en position i Stockholms kulturliv vid millennieskiftet.

Odyssén går genom hopplösa franskalektioner på Frescati och inspirerande filmvetenskapsföreläsningar på Filmhuset till det efterlängtade redaktörsjobbet på serieförlaget Galago, från ett sunkigt råtthål i Björkhagen till en schysst lya på Södermalm. Tidens melodi är förstås Popsicles Hey Princess, men vi hör också Nick Cave, Sonic Youth och Smashing Pumpkins, Blur och Oasis, Pulp och Suede, Primal Scream, Bob Hund, Komeda, Belle & Sebastian. Ungdomen tältar på festivaler och fikar på Café String, läser Pop och Expressen Fredag och glor på ZTV. Dokusåpor och mejladresser gör entré, Europas murar är nyrivna och till engelska universitetsstäder eller Berlin far unga svenskar för att förverkliga sig själv.

Det är en skör bubbla av kändisdyrkan och wannabes som blir upplåst mitt under 90-talskrisen och rekordhög arbetslöshet. Ofta gör sig verklighetens misär sig påmind, men det är som att man före internets genombrott kopplat upp sig mot en slags virtuell tillvaro fylld av drömmar om ett ouppnåeligt popstjärneliv. För studielånet köper Mats Paul Smith-kavajer, klär sig i H&M-jeans med turn-ups och hänger på Café Opera, Fasching, Tranan, Pelikan och Gula Villan. Han lever på limpmackor för slantar som blir över. Ständigt vaknar han bakfull i famnen på tonåriga popflickor med svart page och dåligt spritsinne, medan han trånar efter den stora och förlösande kärleken.

I sitt förord till nyutgåvan beskriver Saga Cavallin (född 1997) den nostalgi hon och jämnåriga känner för den era som Hey Princess fångar, en fascination för de neuroser kring medial och sexuell framgång som åtminstone präglade 90-talets Stockholm under decenniet som var språngbrädan till ett nytt årtusende.

Hey Princess gjorde ett starkt intryck på mig som gymnasist, vi som var yngre insåg att vi försökte greppa sluttampen av en döende era. När jag nu läser den skingras det romantiska skimret, det är i stället berättelsen om en ung man från landets jakt på bekräftelse och mening i storstaden som berör. Inte minst när han i spegeln ser sin dubbelgångare, den hänsynslöse kvinnokarlen och kändis-dj:n Marcus Gerdin, som förkroppsligar Stockholms ångestladdade ytlighet.

I efterhand framstår snarast Hey Princess som en tecknad bildungsroman om hur man lär sig att älska andra och inte minst sig själv.

Toppbild. Vem vinner kriget? Oasis eller Blur? Mats Jonssons klassiska 90-talsskildring finns nu i ny utgåva. Foto: Galago förlag

***

Läs även: En hoppfull oas för Englands uppgivna unga

Läs även: Den svenska gitarrpopen är tillbaka