Hämningslösa nörderier och vild alkoholfri fest
En jättelik fest där 20 000 utklädda entusiaster i alla åldrar lever ut sina nörderier. David Lindén tog på sig den blå svampkostymen och for till Närcon.
Finns det festivaler dit en 15-åring gladeligen åker med sin pappa? Finns det festivaler där klassisk spaghettivästern kan samsas med en passion för japansk anime? Finns det ett ställe där seminarier och vild alkoholfri fest går jämsides? Det gör det.
Välkommen till Närcon i Linköping.
Anledningen till att jag besökte denna är att min hustru, vars stora passion är att sy, tyckte att vi skulle besöka den. Hon är cosplayare som det kallas, men innan jag fysiskt var på plats hade jag inte en riktigt stor förståelse för vad det faktiskt var. På ett personligt plan hade jag en vag förståelse. Det var någonting som var en kombination av ett intresse för nörderier, maskerader och rollspel. Som den nörd jag är förstår jag andra nördar men det var inte riktigt min grej. Men ack så fel jag hade.
Människan har i alla tider älskat att klä ut sig. Motiven har varierat. Religiositet, viljan att skrämma fienden eller att bara vilja leka. Fenomenet cosplay kan nog härröras till det sistnämnda. Festivalen i Linköping som hölls mellan den 24–27 juli och lockade 20 000 besökare vilar således på en mångtusenårig grund. Men inte själva cosplayrörelsen.
Termen ”costume play” myntades i Japan 1984. Det var journalisten Nobuyki Takahashi som ville beskriva vanan att klä ut sig till fiktiva karaktärer. Han valde därför ett nyord i stället för ”maskerad” som var den vanligaste engelska beskrivningen. Men att klä ut sig till fiktiva karaktärer hämtade från science fiction har förekommit i både USA och Japan sedan 1930-talet.
Det går inte att säga vilket år cosplayfenomenet kom till Sverige. Men det har att göra med det ökade intresset för science fiction och datorspel och således torde det vara på 1990 – och det tidiga 2000-talet. År 2002 grundades festivalen Närcon i Örebro – därav ”När” som står för Närke – och 2011 flyttade den till Linköping.
När vi väl satte oss i bilen till Linköping undrade jag om de vi skulle träffa var konstiga, roliga eller allmänt jättekonstiga. Men det visade sig vara en av Sveriges mysigaste och mest underhållande festivaler.
Den hålls på universitetsområdet i Linköping och i dessa tider bör påpekas att den är totalt drog- och alkoholfri. Där minglar människor i alla åldrar. Barn och vuxna med den gemensamma nämnaren att alla har tagit tid att faktiskt skapa sina egna kostymer, eller kommit dit för att umgås med andra nördar. Mingelmässigt påminner den om både Almedalen i Visby och Bokmässan i Göteborg, men med undantaget att det finns inget rosé, inget mygel och inget taffligt raggande.
Bland de roligaste samtalen jag hade var med en stolt cosplaypappa med stort P vars minderåriga dotter skulle tävla med sin hemmagjorda dräkt. Pappan hade klätt ut sig till Clint Eastwoods karaktär från Sergio Leones Dollartrilogi och dottern hade sytt sin egen dräkt baserad på en av sina favoritkaraktärer hämtad från en japansk anime. Något som är vanligt inom cosplaykulturen är att man dels presenterar sig som det namn man använder i sociala medier, vilket också visar hur hela subkulturen frodas både på nätet och i verkligheten. @violet_swancosplay har via cosplayintresset rest till konvent i hela Norden och även fått en mentor i Danmark som hjälper henne i hennes kreativa arbete.
För att besöka en cosplayfestival ska man klä ut sig, cosplaya, och själv fick jag en outfit – kostym – som Toadbert med en magnifik hatt vilket har sitt ursprung i tv-spelen kring Super Mario, min fru hade gjort den och även skapat den kvinnliga versionen Toadette åt sig själv. I mitt sinne kändes det som att vara ett mellanting mellan en indisk mogulfurste och en svamp men om detta tvistar det lärde.
Promenaden fortsatte ned längst med den centrala Campusgatan i Linköping och från att ha varit skeptiskt blir man glad. Visserligen finns det seminarier runt i alla universitetshusen men det viktigaste är att vandra. Av och an. Som den gamla sortens strandpromenader och om man gillar någons dräkt säger man: ”Nice cosplay”. Att uttrycka uppskattning för någon annans klädsel är vad man gör när man går sina Närconpromenader och tar diverse foton. Men det tål att sägas att ingen gör det av elaka syften eftersom det är en festival där kreativitet och glädje får utrymme.
Ett annat intressant möte jag hade var med Erica. En kvinna i 30-års åldern som hade ägnat mycket tid åt att göra en ”Gäddi” som är parafrasen för ”Jedi” – alltså de lasersvärdsbeväpnade krigarna i George Lucas Star Wars serie – som hon berättade bestod av alltifrån eva-foam till en gammal hockeyhjälm. Bland många cosplayare är humor en lika stor del av kreativiteten som hantverket.
Här finns också möjlighet att leka med en hobby som man tar på stort allvar. Min kompis Artur Hulu, 34, är en av de ledande i Skandinavien på historiskt återskapande när det gäller antiken. Tillsammans med likasinnade har han bland annat varit statist i historien om Sverige men också Hollywoodfilmen Gladiator II som hade premiär häromåret. På Närcon träffade jag på honom både som romersk centurion och som Odysseus från musikalen Epic.
Närcon består inte bara av promenader. Det är musikuppträdanden, seminarier och rave för den som gillar sena kvällar. Allt under ett paraply som är drog- och alkoholfritt. Oavsett om man är 45 eller 15 kan man vara intresserad av ett seminarium som undersöker vad som hände med de episoder av den brittiska Tv-serien Doctor Who som inte finns i BBC:s arkiv, vilja lära sig mer om japansk mangakultur och därefter glad av energidryck dansa hela natten i en dräkt smyckad med led-lampor. Tryggheten i kombinationen med lekglädje är den bärande bjälken och det är fullt förståeligt att det faktiskt är ett evenemang som föräldrar vågar släppa i väg sina tonåringar till.
Ett besök är helt enkelt att varmt rekommendera.
Toppbild. Toadbert och Toadette på Närcon i Linköping. David Lindén tillsammans med sin hustru Johanna Lindén Nybelius eller @bandykullan.
***
Läs även: Barnen leker inte längre
Finns det festivaler dit en 15-åring gladeligen åker med sin pappa? Finns det festivaler där klassisk spaghettivästern kan samsas med en passion för japansk anime? Finns det ett ställe där seminarier och vild alkoholfri fest går jämsides? Det gör det.
Välkommen till Närcon i Linköping.
Anledningen till att jag besökte denna är att min hustru, vars stora passion är att sy, tyckte att vi skulle besöka den. Hon är cosplayare som det kallas, men innan jag fysiskt var på plats hade jag inte en riktigt stor förståelse för vad det faktiskt var. På ett personligt plan hade jag en vag förståelse. Det var någonting som var en kombination av ett intresse för nörderier, maskerader och rollspel. Som den nörd jag är förstår jag andra nördar men det var inte riktigt min grej. Men ack så fel jag hade.
Människan har i alla tider älskat att klä ut sig. Motiven har varierat. Religiositet, viljan att skrämma fienden eller att bara vilja leka. Fenomenet cosplay kan nog härröras till det sistnämnda. Festivalen i Linköping som hölls mellan den 24–27 juli och lockade 20 000 besökare vilar således på en mångtusenårig grund. Men inte själva cosplayrörelsen.
Termen ”costume play” myntades i Japan 1984. Det var journalisten Nobuyki Takahashi som ville beskriva vanan att klä ut sig till fiktiva karaktärer. Han valde därför ett nyord i stället för ”maskerad” som var den vanligaste engelska beskrivningen. Men att klä ut sig till fiktiva karaktärer hämtade från science fiction har förekommit i både USA och Japan sedan 1930-talet.
Det går inte att säga vilket år cosplayfenomenet kom till Sverige. Men det har att göra med det ökade intresset för science fiction och datorspel och således torde det vara på 1990 – och det tidiga 2000-talet. År 2002 grundades festivalen Närcon i Örebro – därav ”När” som står för Närke – och 2011 flyttade den till Linköping.
När vi väl satte oss i bilen till Linköping undrade jag om de vi skulle träffa var konstiga, roliga eller allmänt jättekonstiga. Men det visade sig vara en av Sveriges mysigaste och mest underhållande festivaler.
Den hålls på universitetsområdet i Linköping och i dessa tider bör påpekas att den är totalt drog- och alkoholfri. Där minglar människor i alla åldrar. Barn och vuxna med den gemensamma nämnaren att alla har tagit tid att faktiskt skapa sina egna kostymer, eller kommit dit för att umgås med andra nördar. Mingelmässigt påminner den om både Almedalen i Visby och Bokmässan i Göteborg, men med undantaget att det finns inget rosé, inget mygel och inget taffligt raggande.
Bland de roligaste samtalen jag hade var med en stolt cosplaypappa med stort P vars minderåriga dotter skulle tävla med sin hemmagjorda dräkt. Pappan hade klätt ut sig till Clint Eastwoods karaktär från Sergio Leones Dollartrilogi och dottern hade sytt sin egen dräkt baserad på en av sina favoritkaraktärer hämtad från en japansk anime. Något som är vanligt inom cosplaykulturen är att man dels presenterar sig som det namn man använder i sociala medier, vilket också visar hur hela subkulturen frodas både på nätet och i verkligheten. @violet_swancosplay har via cosplayintresset rest till konvent i hela Norden och även fått en mentor i Danmark som hjälper henne i hennes kreativa arbete.
För att besöka en cosplayfestival ska man klä ut sig, cosplaya, och själv fick jag en outfit – kostym – som Toadbert med en magnifik hatt vilket har sitt ursprung i tv-spelen kring Super Mario, min fru hade gjort den och även skapat den kvinnliga versionen Toadette åt sig själv. I mitt sinne kändes det som att vara ett mellanting mellan en indisk mogulfurste och en svamp men om detta tvistar det lärde.
Promenaden fortsatte ned längst med den centrala Campusgatan i Linköping och från att ha varit skeptiskt blir man glad. Visserligen finns det seminarier runt i alla universitetshusen men det viktigaste är att vandra. Av och an. Som den gamla sortens strandpromenader och om man gillar någons dräkt säger man: ”Nice cosplay”. Att uttrycka uppskattning för någon annans klädsel är vad man gör när man går sina Närconpromenader och tar diverse foton. Men det tål att sägas att ingen gör det av elaka syften eftersom det är en festival där kreativitet och glädje får utrymme.
Ett annat intressant möte jag hade var med Erica. En kvinna i 30-års åldern som hade ägnat mycket tid åt att göra en ”Gäddi” som är parafrasen för ”Jedi” – alltså de lasersvärdsbeväpnade krigarna i George Lucas Star Wars serie – som hon berättade bestod av alltifrån eva-foam till en gammal hockeyhjälm. Bland många cosplayare är humor en lika stor del av kreativiteten som hantverket.
Här finns också möjlighet att leka med en hobby som man tar på stort allvar. Min kompis Artur Hulu, 34, är en av de ledande i Skandinavien på historiskt återskapande när det gäller antiken. Tillsammans med likasinnade har han bland annat varit statist i historien om Sverige men också Hollywoodfilmen Gladiator II som hade premiär häromåret. På Närcon träffade jag på honom både som romersk centurion och som Odysseus från musikalen Epic.
Närcon består inte bara av promenader. Det är musikuppträdanden, seminarier och rave för den som gillar sena kvällar. Allt under ett paraply som är drog- och alkoholfritt. Oavsett om man är 45 eller 15 kan man vara intresserad av ett seminarium som undersöker vad som hände med de episoder av den brittiska Tv-serien Doctor Who som inte finns i BBC:s arkiv, vilja lära sig mer om japansk mangakultur och därefter glad av energidryck dansa hela natten i en dräkt smyckad med led-lampor. Tryggheten i kombinationen med lekglädje är den bärande bjälken och det är fullt förståeligt att det faktiskt är ett evenemang som föräldrar vågar släppa i väg sina tonåringar till.
Ett besök är helt enkelt att varmt rekommendera.
Toppbild. Toadbert och Toadette på Närcon i Linköping. David Lindén tillsammans med sin hustru Johanna Lindén Nybelius eller @bandykullan.
***
Läs även: Barnen leker inte längre
