Hemligheten bakom ett lyckat nyårsaftonsknytis
Det är något annat än den uttjatade oxfilén och hummern som är viktigast på årets sista måltid.
Upptäcker en anglofiering av det svenska begreppet Knytkalas, nämligen Pot Luck, som tydligen är accepterad. Upprörande!
Hittade ordet för en tid sedan skrivet av en mallig matskribent på en sida som ska visa hur man billigast ställer till med fest.
Lite lustigt för det har vi ju vetat om i generationer. knytkalas blir både roligt, varierat och inte sällan underbart, dessutom mycket billigare för festarrangören. Man delar upp kostnaden för gemenskapen.
För många år sedan, när barnen var små och vi bodde i ett internationellt präglat område, ordnades det en internationell matfestdag på dagis (förskolan). Det kom föräldrar som med stolthet ville visa fram sin matkultur från alla världens hörn. Rätter som var ambitiöst lagade. Mitt på bordet tronade en tunna med kranar som en bulgarisk familj ställt dit, och små glas vid sidan. Tunnan var fylld med hemgjort plommonbrännvin. Inte helt PK, men ändå representerade tunnan en tillhörighet samtidigt som de allra flesta föräldrar till barnen blev upprörda, kanske med all rätt.
Här lades annars upp allt mellan grekisk sallad, vinlövsdolmar, mongoliska grytor, italienska pastarätter, gryta på inälvor från ”långtbortistan”, stekheta currys från Bengalen och en ännu hetare thailändsk mortlad sallad på omogen papaya, torkade räkor, vitlök och fisksås. Man ville vara kvar i väldoften och alla smaker till midnatt och bara förlusta sig, men det gick ju inte. Dagis stängde klockan 17 och internationella matdagen öppnade igen efter ganska precis ett år trots att vi som var gäster sa att ”det här ska vi ha ofta” då dagen starkt påverkat oss positivt.
Det lustigaste var hur allas smilband lossnade, allas blyghet for all världens väg och det berodde inte på plommonbrännvinet på bordet utan snarare på det avslappnade mötet mellan människor där samtal uppstod, samtal som överbryggde främlingskap och rädsla. Så ska ett knytkalas grejas. Sedan var det ju en och annan familj som valde den enklare vägen och hade beställt pizzaslices (pizzabitar) från pizzerian i huset och dukade upp i en pizzakartong bland alla andra rätter föräldrar ansträngt sig att laga till perfektion. Avslöjande när det handlade om att representera tillhörighet och vem man är.
De allra flesta av oss har väl någon gång varit med om ett knytkalas där en eller annan väljer den enkla vägen och tar med sig något färdiglagat och hemskt samtidigt som andra verkligen tar inbjudan på allvar.
Tänkte, eftersom det är nytt år om några dagar, att skippa både oxfilé och hummer, löjrom och champagne. Har vi egentligen inte fått nog av kombon? Fått nog av att lägga ut de sista slantarna av lönen på den slags mat som egentligen inte smakar så mycket när vi egentligen behöver slantarna till kommande oxmånad?
– Ja, men jag har inte så många invandrare i min vänskapskrets, invänder någon.
Men nu förhåller det sig så att alla människor har olika härkomst, olika smak, olika favoriträtter, olika infall och olika stoltheter, så variationen på ett knytkalas blir alltid stor och lustfylld. Som en buffé av personligheter. Kan ju bli ett bra uppslag till samtal i väntan på tolvslaget, samtal om maten, våra olika karaktärer, samtal om varifrån vi kommer om det så är nästa kvarter. Mat föder alltid samtal.
En god vän till mig är kocken Rikard Nilsson från Skåne. Han ordnade företagsevent där alla anställda i ett gästande företag fick laga middag i restaurangköket på Kattegat Gastronomi och Logi, och sa:
– Ingen är så naken som i ett restaurangkök, naknare än i bastun. Det var avslöjande. Här fick människor som kanske inte haft någon högre status i arbetet, bara gjort sitt jobb, aldrig ingått i kollektivet, här fick de kanske lysa och bli till något annat än bara en figur ingen pratade med. Det var märkliga förvandlingar som skedde.
Så är det, vänner får glänsa, eller kanske erkänna att de alls inte är så bra på det här med att laga mat, men ändå gör sitt bästa. Buffébordet fylls med var och ens favoriter till nyår, en del tar med sig klassiker, andra kommer med matidéer de burit på länge, sådant de bara drömt om att få laga till på ett nyår, men ändå slunkit tillbaka i de gamla traditionerna och dyra måsten.
Gör så till nyår, bjud in till kalas, ett ”äktsvenskt”. Ät och ta en paus, ta en ny sväng till buffén och ät ända fram till midnatt och låt samtalet flöda och handla om allt det där innersta man alltid haft lust att prata om, men inte vågat och njut av all variation på maten, alla överraskningar bortöver lyxdelikatesser. Till och med en enkel pastasallad kan lossa tungbanden och ”behöver inte skämmas för då allt är tillåtet” (kan stå på inbjudan).
Maten blir förvisso viktig, men samtalen om året som gått, om framtiden och om oss själva kommer att stå i centrum.
En sådan middag tystnar aldrig och blir en upplevelse.
Gott nytt.
***
