Inget kan mäta sig med den perfekta vita t-shirten
På 1990-talet såldes Helmut Langs "lilla vita" för 1 500 kronor. Den är "idévärldens vita t-shirt", en perfekt modell för allas vårt basplagg.
Bild: Helmut Lang
För er som förträngt, inte minns eller var med, präglades 1990-talets populärkultur av unisexdofter, musik- och modestilen grunge, och ett smalt ideal kallat ”heroin chic”. Man rökte på krogen, tjejer med struliga frisyrer satte ihop fanzines. Den så kallade ”ironiska generationen” som dominerade årtiondet var inte alls ironisk utan egotrippat inåtvänd. Högkulturen blev utmanad på riktigt, kultursidorna började förfalla, finanskrisen var ett faktum.
Det var också varumärkets era. Stockholm var inte längre en stad utan en åtråvärd nordisk logotyp. Allt handlade om att skapa en berättelse, en viss stämning. Reklam och konst, kapital och kreativitet, blandades på ett raffinerat sätt. Kanske fanns här även en lite loj oskuldsfullhet, där millennieskiftets baksmälla i form av ”kriget mot terrorismen”, global uppvärmning och flyktingkriser slog till med opåräknad precision.
Ett av de mest hypade klädmärkena under 90-talet drevs av Helmut Lang. Han skapade avskalade kreationer, gärna i färgskalan vitt till off-white, från en oansenlig studio i sin hemstad Wien. Materialens kombinationer var oväntade; denim, fjädrar, gummi blandades med krispiga skjortor och enkla linnen. Inget blev någonsin pråligt. Associationerna gick snarare till lyxig, avskalad kosmopolitism. De alldagliga men sofistikerade plaggen visades av både kända och okända modeller som med nollställda blickar riktade mot horisonten tog sig fram på catwalken.
Lang var ingen eremit men han skydde offentlighetens anspråk på transparens. Vi drogs till hans kläder eftersom de var så enkla, men så briljanta, i sitt utförande. En dragkedjas placering och konstruktion, hur en ficka sytts in på insidan av byxlinningen för att möjliggöra klubbliv utan hänsyn till en handväska, hans välskräddade jeansjackor som varken följde kroppens former eller var pösiga utan framtagna för perfekt passform. Allt andades avspänd planering, och lugn upphöjdhet.
Och så var det här med den perfekta vita t-shirten.
1998 köpte jag en vit t-shirt från Helmut Lang som kostade 1 500 kronor och som sen den dagen stått som modell för hur en vit t-shirt ska se ut. Det vattnades i munnen när jag synade toppen på sin galge. Var den kanske lite dyr? Jo. Men jag var tvungen att äga den, för under många år hade jag avverkat den ena vita tröjan efter den andra. Ingen hade varit perfekt, förrän nu. En vit t-shirt i bomull är fortfarande en så kallad stapelvara i garderoben, enligt mig, och det är märkligt att det så ofta inte blir rätt. De görs för stora, för åtsittande, ärmen slutar för långt ner eller för högt upp. Halsringningen är för bred, för smal, alldeles slimmad eller inte tillräckligt rund. Att små korta toppar som slutar vid naveln är detsamma som en vit t-shirt, vilket en kedja jag nyligen besökte påstod, är fake news. Helmut Langs version var inte för tajt, men inte heller bylsig, det var idévärldens vita t-shirt. Platon hade förstått mig, det hade han, och jag bar den till allt.
I boken Clothes and other things that matter skriver tidigare chefredaktören på Vogue, Alexandra Shulman, om hur vår personliga garderob blandas upp med den värld vi lever i och ständigt betraktar och omskapar. Precis så är det. Plagg kan bli en talisman, lyckobringare, ett säkert kort inför en pirrig kväll på stan eller fungera som en pålitlig trotjänare när man inte vet vad man ska ha på sig.
Helmut Langs lilla vita var med när livet intensifierades, blev urtråkigt, eller ledde fram till insikt. Ingen t-shirt därefter har kommit i närheten av dess storhet. Liksom hela 90-talet satt den som en smäck så länge det varade.
***
För er som förträngt, inte minns eller var med, präglades 1990-talets populärkultur av unisexdofter, musik- och modestilen grunge, och ett smalt ideal kallat ”heroin chic”. Man rökte på krogen, tjejer med struliga frisyrer satte ihop fanzines. Den så kallade ”ironiska generationen” som dominerade årtiondet var inte alls ironisk utan egotrippat inåtvänd. Högkulturen blev utmanad på riktigt, kultursidorna började förfalla, finanskrisen var ett faktum.
Det var också varumärkets era. Stockholm var inte längre en stad utan en åtråvärd nordisk logotyp. Allt handlade om att skapa en berättelse, en viss stämning. Reklam och konst, kapital och kreativitet, blandades på ett raffinerat sätt. Kanske fanns här även en lite loj oskuldsfullhet, där millennieskiftets baksmälla i form av ”kriget mot terrorismen”, global uppvärmning och flyktingkriser slog till med opåräknad precision.
Ett av de mest hypade klädmärkena under 90-talet drevs av Helmut Lang. Han skapade avskalade kreationer, gärna i färgskalan vitt till off-white, från en oansenlig studio i sin hemstad Wien. Materialens kombinationer var oväntade; denim, fjädrar, gummi blandades med krispiga skjortor och enkla linnen. Inget blev någonsin pråligt. Associationerna gick snarare till lyxig, avskalad kosmopolitism. De alldagliga men sofistikerade plaggen visades av både kända och okända modeller som med nollställda blickar riktade mot horisonten tog sig fram på catwalken.
Lang var ingen eremit men han skydde offentlighetens anspråk på transparens. Vi drogs till hans kläder eftersom de var så enkla, men så briljanta, i sitt utförande. En dragkedjas placering och konstruktion, hur en ficka sytts in på insidan av byxlinningen för att möjliggöra klubbliv utan hänsyn till en handväska, hans välskräddade jeansjackor som varken följde kroppens former eller var pösiga utan framtagna för perfekt passform. Allt andades avspänd planering, och lugn upphöjdhet.
Och så var det här med den perfekta vita t-shirten.
1998 köpte jag en vit t-shirt från Helmut Lang som kostade 1 500 kronor och som sen den dagen stått som modell för hur en vit t-shirt ska se ut. Det vattnades i munnen när jag synade toppen på sin galge. Var den kanske lite dyr? Jo. Men jag var tvungen att äga den, för under många år hade jag avverkat den ena vita tröjan efter den andra. Ingen hade varit perfekt, förrän nu. En vit t-shirt i bomull är fortfarande en så kallad stapelvara i garderoben, enligt mig, och det är märkligt att det så ofta inte blir rätt. De görs för stora, för åtsittande, ärmen slutar för långt ner eller för högt upp. Halsringningen är för bred, för smal, alldeles slimmad eller inte tillräckligt rund. Att små korta toppar som slutar vid naveln är detsamma som en vit t-shirt, vilket en kedja jag nyligen besökte påstod, är fake news. Helmut Langs version var inte för tajt, men inte heller bylsig, det var idévärldens vita t-shirt. Platon hade förstått mig, det hade han, och jag bar den till allt.
I boken Clothes and other things that matter skriver tidigare chefredaktören på Vogue, Alexandra Shulman, om hur vår personliga garderob blandas upp med den värld vi lever i och ständigt betraktar och omskapar. Precis så är det. Plagg kan bli en talisman, lyckobringare, ett säkert kort inför en pirrig kväll på stan eller fungera som en pålitlig trotjänare när man inte vet vad man ska ha på sig.
Helmut Langs lilla vita var med när livet intensifierades, blev urtråkigt, eller ledde fram till insikt. Ingen t-shirt därefter har kommit i närheten av dess storhet. Liksom hela 90-talet satt den som en smäck så länge det varade.
***
