Könskriget rasar på dejtingappar och tv
Könskriget har förvandlat dejting till fientlighet och apati. Men ännu det finns hopp för äkta romantik!
Är heterosexuell kärlek körd?
"Jag hatar dejtingappar – det finns en verklig brist på hyfs", sa Imogen Poots när jag intervjuade skådespelerskan om kommande All of you. I dagens romantiska tidsålder orsakar åtrå och jakten på ”den rätta” utbrändhet. Könskriget har förvandlat dejtande till något att närma sig med en defensiv fientlighet – appar som Tea och nya Netflix-serier återger en romantisk kultur präglad av en förtvivlad apati: Varför anstränga sig att finna kärlek över huvud taget?
Appen Tea utlovar trygghet för kvinnor, blandar sociala mediers insyn med matchningskulturen. I juli toppade den Apples nedladdningslista, men ett dataintrång läckte användarnas bilder. Främst kvinnor hissar varningsflaggor för tveksamma män eller ber om skvaller om matchade killar för att undvika förödmjukelser. Tea-kvinnorna kanske missbrukar appens ädla syften, men jag tror inte att de skulle ha lagt upp bilder på sin nakna bror likt den italienska chattgruppen Mia Moglie. Här spreds nakenbilder på fruar och flickvänner utan samtycke innan den stängdes ner i förra veckan.
Män visar sig inte från sin bästa sida heller i Netflix-aktuella Halva Malmö består av killar som har dumpat mig. Serien genomsyras av dejtingapati, där Imogen Poots ser en ”brist på hyfs”. Amanda, 31, förkroppsligar tröttheten och känslan av att alltid bli lämnad när hon testar krogragg och Tinder, men dissarna staplas. Carla Sehn gestaltar henne briljant och skiftar mellan sårbarhet och desperation. Likt Lena Dunhams Girls, fast i Malmö, levereras en rolig och sorglig version av ångesten som finns i dagens romantiska relationer.
Den här ångesten präglar även sci fi-romantiska All of You, premiär på Apple TV+ 19 september. "Människor är elakare", säger Poots om apparnas fientlighet. Hennes Laura tar ett vetenskapligt själsfrändetest och paras med en "perfekt" man. Men hennes själ dras till en annan, och hon inleder en affär trots att hon närmast verkar gå in i väggen på kuppen. Filmen är kanske inte direkt anti-monogami men ifrågasätter besattheten av "den rätta": "Vem fan uppfann äktenskapet?" undrar Poots.
NY Times myntade "heterofatalism" i somras för att beskriva denna uppgivenhet. Essän "The trouble with wanting men”, som kunde vara författad av Malmö-Amanda, beskriver hur en kvinnas bristande dejtingliv kan kopplas till heteropessimism – en negativ inställning en del kvinnor har när det kommer till att gänga sig med karlar, som om maskulinitet är en förbannelse som de inte kan rå för att vara attraherade av. I texten kan man läsa om hur heteropessimismen nu har ersatts av det ännu dystrare ”heterofatalism”: Varför ens försöka längre?
Essän hånades på X, men det är inte svårt att förstå varför kvinnor känner sig heteropessimistiska eller beskriver usla dejter i TikTok-videos. Att säga ”män är skräp” är en plattityd, men kvinnor är fysiskt svagare än 99 % av alla män och män kan aldrig sätta sig in i den tysta skräcken som det innebär att vara en ensam kvinna i en storstad. Lägg till viss oförmåga hos snubbar att tala känslor.
Samtidigt är det uppenbart att kulturen uppmuntrar oss att anamma cyniska uppfattningar om kärlek och hur mycket det motsatta könet suger, vilket revansch-apparna gärna utnyttjar. Därför var jag glad när jag såg nya The Materialists, som dissekerar dejtingkulturens kravlistor och snabba bedömningar, och kunde konstatera att den romantiska komedin är tydligt anti-könskrig. Dakota Johnsons matchmaker inleder en romans med rike Harry (Pedro Pascal) utan att glömma sitt panka ex (Chris Evans). Regissören Celine Song har medkänsla för både kvinnlig och manlig sårbarhet och dejtingångest.
I heterofatalismens tidsanda påminner hon oss om att ett skifte tillbaka till uppriktig romantik är möjligt!
***
Är heterosexuell kärlek körd?
”Jag hatar dejtingappar – det finns en verklig brist på hyfs”, sa Imogen Poots när jag intervjuade skådespelerskan om kommande All of you. I dagens romantiska tidsålder orsakar åtrå och jakten på ”den rätta” utbrändhet. Könskriget har förvandlat dejtande till något att närma sig med en defensiv fientlighet – appar som Tea och nya Netflix-serier återger en romantisk kultur präglad av en förtvivlad apati: Varför anstränga sig att finna kärlek över huvud taget?
Appen Tea utlovar trygghet för kvinnor, blandar sociala mediers insyn med matchningskulturen. I juli toppade den Apples nedladdningslista, men ett dataintrång läckte användarnas bilder. Främst kvinnor hissar varningsflaggor för tveksamma män eller ber om skvaller om matchade killar för att undvika förödmjukelser. Tea-kvinnorna kanske missbrukar appens ädla syften, men jag tror inte att de skulle ha lagt upp bilder på sin nakna bror likt den italienska chattgruppen Mia Moglie. Här spreds nakenbilder på fruar och flickvänner utan samtycke innan den stängdes ner i förra veckan.
Män visar sig inte från sin bästa sida heller i Netflix-aktuella Halva Malmö består av killar som har dumpat mig. Serien genomsyras av dejtingapati, där Imogen Poots ser en ”brist på hyfs”. Amanda, 31, förkroppsligar tröttheten och känslan av att alltid bli lämnad när hon testar krogragg och Tinder, men dissarna staplas. Carla Sehn gestaltar henne briljant och skiftar mellan sårbarhet och desperation. Likt Lena Dunhams Girls, fast i Malmö, levereras en rolig och sorglig version av ångesten som finns i dagens romantiska relationer.
Den här ångesten präglar även sci fi-romantiska All of You, premiär på Apple TV+ 19 september. ”Människor är elakare”, säger Poots om apparnas fientlighet. Hennes Laura tar ett vetenskapligt själsfrändetest och paras med en ”perfekt” man. Men hennes själ dras till en annan, och hon inleder en affär trots att hon närmast verkar gå in i väggen på kuppen. Filmen är kanske inte direkt anti-monogami men ifrågasätter besattheten av ”den rätta”: ”Vem fan uppfann äktenskapet?” undrar Poots.
NY Times myntade ”heterofatalism” i somras för att beskriva denna uppgivenhet. Essän ”The trouble with wanting men”, som kunde vara författad av Malmö-Amanda, beskriver hur en kvinnas bristande dejtingliv kan kopplas till heteropessimism – en negativ inställning en del kvinnor har när det kommer till att gänga sig med karlar, som om maskulinitet är en förbannelse som de inte kan rå för att vara attraherade av. I texten kan man läsa om hur heteropessimismen nu har ersatts av det ännu dystrare ”heterofatalism”: Varför ens försöka längre?
Essän hånades på X, men det är inte svårt att förstå varför kvinnor känner sig heteropessimistiska eller beskriver usla dejter i TikTok-videos. Att säga ”män är skräp” är en plattityd, men kvinnor är fysiskt svagare än 99 % av alla män och män kan aldrig sätta sig in i den tysta skräcken som det innebär att vara en ensam kvinna i en storstad. Lägg till viss oförmåga hos snubbar att tala känslor.
Samtidigt är det uppenbart att kulturen uppmuntrar oss att anamma cyniska uppfattningar om kärlek och hur mycket det motsatta könet suger, vilket revansch-apparna gärna utnyttjar. Därför var jag glad när jag såg nya The Materialists, som dissekerar dejtingkulturens kravlistor och snabba bedömningar, och kunde konstatera att den romantiska komedin är tydligt anti-könskrig. Dakota Johnsons matchmaker inleder en romans med rike Harry (Pedro Pascal) utan att glömma sitt panka ex (Chris Evans). Regissören Celine Song har medkänsla för både kvinnlig och manlig sårbarhet och dejtingångest.
I heterofatalismens tidsanda påminner hon oss om att ett skifte tillbaka till uppriktig romantik är möjligt!
***
