Mindre bröst och mer journalistik – hon var ”en blond Hugh Heffner”

Mindre bröst och mer journalistik. Det var Adelina Tattilos recept för framgång. När den italienska erotiska tidningen Playmen sålde som mest i Europa var upplagan hela 450 000 exemplar i månaden. Märk väl, Adelina Tattilo ville inte ha färre bröst, bara i lite mer måttlig storlek och inte i den amerikanska Dolly Parton-stilen.

Hennes vision var en europeisk version av Playboy, lite snyggare, lite smartare. Elegant och lockande, vågad men inte vulgär. Det skulle visa sig vara ett vinnande koncept. Men trots sin naturliga begåvning och passion för tidningsmakeri och erotik fick Adelina Tattilo inget gratis. Hennes liv var en kamp – mot fördomar och förbud.

”Jag är inte längre rädd för något”, sa hon i en intervju med amerikanska TIME 1971, där hon också beskrev sin strategi.

”Tjejerna i Playboy äter glass och fnittrar. I Playmen är det kvinnor som smuttar på en campari och ler skälmskt”.

I början av 1970-talet var såväl hon redan ett berömt namn. Hennes resa till ett liv som frigjord karriärskvinna i erotikbranschen var dock allt annat än självskriven – tvärtom. Adelina Tattilo föddes som nummer tre av åtta syskon år 1928, i kuststaden Manfredonia långt nere i det då utfattiga och isolerade södra Italien. Södern var och är dessutom mer konservativt katolsk än norra Italien. När familjen senare flyttade till Rom öppnade sig en ny värld för den unga Adelina efter de svåra åren på klosterskola i hemtrakterna. I Rom kunde hon bli något mer än bara mor och maka. Visserligen gifte hon sig ung med snyggningen i grannhuset, Saro Balsamo, och de fick tre barn.

Men inom henne fanns tankarna på uppror, frigörelse och framför allt en stark vilja att skildra kvinnors lust. Mannens lust är genom historien omskriven, omtalad och omhuldad. Att män har rätt till sexuell tillfredställelse ifrågasätts sällan eller aldrig.

”Men ingen talade om kvinnors lust och längtan, bara om jungfrudom och kyskhet. Jag visste nästan inget om min kropp och om sex, min mamma var för hämmad för att kunna prata om de här sakerna med oss”, berättar Adelina i boken om sitt liv, ”Adelina Tattilo, en sexig saga”, skriven av Dario Biagi.

Något sagolikt var det dock knappast över hennes framgångar: hårt arbete och en osviklig instinkt för var ny mark bäst skulle brytas var det som tog henne framåt och uppåt. Hon drev på sin make och tillsammans startade de tidningsutgivning och skapade en erotisk tidning för den italienska och europeiska publiken. I juni 1967 kom det första numret av Playmen ut.

I Sverige, där både den kvinnliga och sexuella frigörelsen som bekant då hade nått mycket längre, väckte Playmen ingen uppståndelse. Här fanns redan Lektyr, Se och FIB Aktuellt. Den sistnämnda startades 1963 medan Lektyr och Se funnits sen 1923 och 1938, men på 1960-talet börjat med erotiskt innehåll även de.

Men i Italien gjorde Playmen succé med sin blandning av erotik samt kultur, intervjuer och reportage på en högre nivå än den vanliga gott- och blandat-mixen i herrtidningar.

Mr Playmen, Adelinas make Saro Balsamo, ägnade dock mer tid åt nakenmodellerna än förlagets finanser och var mer och mer i Milano där han basade för en annan tidning. Så fann sig Adelina en dag ensam, med tre barn och oräkneliga skulder.

”Jag tvingades bli stark, ännu starkare än förut”, berättar hon i biografin om sitt stormiga liv.

Nu drev trebarnsmamman ensam vidare Playmen och tog rentav upp kampen i USA med Playboy under en kort period och kallades i media för ”en blond Hugh Heffner”. Men det var i Europa och Italien tidningen verkligen gick hem. I de italienska tidningskioskerna vare Playmen alltid antingen slutsåld eller konfiskerad. Innehållet ansågs strida mot ”allmänt förnuft och moral” enligt paragraf 725 i den italienska brottsbalken. Adelina Tattilo hotades med fängelse flera gånger om men backade aldrig utan bröt tabu efter tabu. Mellan 1971 och 1973 gav hon även ut den kultförklarade erotiska serietidningen ”Menelik” som sålde otroliga hundratusen exemplar i veckan. Den följdes sen av andra tidningar som Libera – ”Fri, en tidning för den moderna kvinnan”.

Adelina tog strid för kvinnors rätt till fri abort och skilsmässa och det gav henne mäktiga fiender. På frågan i TIME-intervjun 1971 om huruvida hon själv inte var med om att objektifiera kvinnor genom att visa deras nakna kroppar svarade hon: ”I mitt erotiska koncept är kvinnor lika mycket subjekt som männen”.

Så var det verkligen och i såväl hennes tidningar som de filmer hon gjorde fick kvinnor lov att ta för sig, förföra männen, visa sin lust och längtan, söka och kräva tillfredsställelse på samma sätt som karlarna alltid gjort. För femtio år sen var detta inga självklarheter, särskilt inte under Vatikanens mäktiga skugga.

Tattilo beskrev ofta hur mycket hon hatade dubbelmoralen i sitt land, att kvinnor bara tilläts vara madonnor eller horor, aldrig komplexa fullvärdiga människor.

Hon betalade år 1974 mer än 40.000 amerikanska dollar i budgivningen om nakenbilder på Jackie Kennedy, tagna i smyg på en privat grekisk ö. Stark kritik och stora rubriker följde på den publiceringen, men Adelina Tattilo backade inte, aldrig.

År 1975 utsågs hon av FN till en av världens 30 mest inflytelserika kvinnor för att hon i ”full pionjäranda flyttat gränser, både inom erotikens värld och i allmänhet, för kvinnor”.

I den nya Netflix-serien med titeln Mrs Playmen spelar en bländande Carolina Crescentini huvudrollen. Hela serien skimrar av skön nostalgi, där i Rom på 1970-talet. Disconätter, nakenplåtningar, sammetsögda män och lockande kvinnor, alla befriande naturligt vackra utan fillers och silikon. En annan tid, en annan värld.

Adelina Tattilo bodde kvar i sitt älskade Rom där hon dog 2007 i februari, 78 år ung och ljuvligt stridbar, in i det sista.

***

Läs även: Trehundra år av förförelse – Casanova är fortfarande oemotståndlig

Läs även: Monstret från Florens – en av Europas värsta seriemördare