Nick Caves mordballader erövrade topplistorna
Under 1990-talet var allting möjligt. Plötsligt sjöng poppubliken med i Nick Caves morbida sånger och "Where the Wild Roses Grow" blev en världshit.
Peter Straubs poetiskt spöklika och mystiska berättelser utspelar sig i Millhaven, en fiktiv småstad någonstans i amerikanska Mellanvästern. Det var också dit Nick Cave förlade sin mordballad The Curse of Millhaven (1996), en otäck historia om en mordisk 15-årig flicka som blir stadens förbannelse.
Det var inte första gången den australiensiske rockpoeten gästade Straubs gotiska universum – redan på Do You Love Me?, inledningsspåret på plattan Let Love In (1994), för han oss till Millhaven, staden som Cave liknar vid ett troll som sitter hukad vid floden – en best som likt Gud både ger och tar liv.
The Curse of Millhaven är en av mordballaderna på Caves 30-årsfirande album Murder Ballads, som blev ett oväntat genombrott bland den bredare publiken. Den svartsynte Cave hade med sin grupp Bad Seeds rört sig i blues- och folkmusikens mörkaste vrår, men aldrig varit så morbid tidigare. Han själv konstaterade att även om den samtida rapmusiken var upptagen av ämnet, hade populärmusiken inte så fokuserat tagit sig an det tidigare.
Murder Ballads är en samling maniska och plågade makabra sagor som i vackra och obehagliga bilder fångar döden. Mörka berättelser och bekännelser som för tankarna till Edgar Allan Poes mörka romantik. Musikaliskt sett rör sig Bad Seeds som en urspårad kabaréorkester mellan allt från jazz och country.
Det viktigaste skälet till uppmärksamheten var att Cave begagnade sig av en av hemlandets nationalskatter. Popstjärnan Kylie Minogue tog en stor risk när hon valde att spela in Caves erotiskt laddade Where the Wild Roses Grow. Hon var först tveksam, men textens poetiska kvalitet föll henne i smaken.
Sången är inspirerad av den traditionella appalachiska mordballaden Down in the Willow Garden som handlar om hur en man förför och mördar en ung kvinna. Caves ballad är som en mörk bröderna Grimm-saga och minner om en inspelning från 40-talet. Till melodramatiska stråkar kontrasteras Minogues viskande oskyldiga sopran med Caves sentimentala baryton.
Det blev en succé och en världshit, inte minst hjälp av amerikanen Rocky Schencks musikvideo som inspirerad av prerafaeliten John Everett Millais målning Ofelia (1852) lät Minogue spöklikt flyta i en flod omgiven av rosenblad och ormar.
Cave lyssnade på över 100 olika mordballader från olika delar (dessa återfinns sedan medeltiden främst i Skandinavien, England och Skottland) av världen inför inspelningen av skivan. En favorit var den amerikanska folksången Stagger Lee som inspirerats av hallicken ”Stag” Lee Sheltons mord på Billy Lyons, efter att denne stulit hans Stetsonhatt i Saint Louis 1895. I Caves version, ironiskt influerad av tidens gangsterrap, får vi träffa den åldrade Stagger Lee 37 år senare när han fortfarande lika lätt på hanen sprider död omkring sig.
En annan klassisk mordballad Cave tog sig an var den skotska Young Hunting, sjungen redan på 1700-talet om en kvinna som mördar sin man när han försöker lämna henne. Likt med Where the Wild Roses Grow lånade Cave kvinnlig stjärnglans – han sjöng den tillsammans med PJ Harvey, en av tidens mest omhuldade rockstjärnor.
Henry Lee blev också en hit och Schenck nyttjade romansen mellan Cave och Harvey i en rörande video där de virvlar i en dödsdans mot en sista dödskyss. Två trasiga själar som fann tröst i varandra.
Murder Ballads ringer ut när Cave samlar sina vänner (Minogue, Harvey, Shane MacGowan och Anita Lane) och tillsammans sjunger Bob Dylans hoppfulla ballad Death is Not the End, en påminnelse om att döden inte är över, att det eviga livet väntar. Ett momento mori.
***
