Smashing Pumpkins 1979 – ljudet av evig nostalgi 

”With the headlights pointed at the dawn

We were sure we’d never see an end to it all…”

Billy Corgan valde titeln 1979 för att den låg bra i munnen. Det året var han själv bara tolv år, men tonåringarna Corgan sjunger om kör bil planlöst genom natten. Sången fångar en svunnen ungdom, en vemodig nostalgi över dess sista dagar och inträdet i vuxenlivet.

Musikåret 1979 var då allting hände, rockbandet började experimentera med nya elektroniska instrument och ur punkens bullriga kaos föddes en ny synnerligen futuristisk framtid.

På samma vis valde Corgan att nu frångå sitt band Smashing Pumpkins tidigare storslagna och tunga rocksound till en slags minimalism uppbyggd kring ett fåtal loopade takter med varje instrument. Han såg framtiden an, själva greppet indikerade att Corgan faktiskt dödförklarat den förvisso elektrifierade, men organiska och analoga rocken, mot en ny digital era.

I januari 1996 erövrade 1979 världens topplistor. Det var den andra hitsingeln av fem från det majestätiska dubbelalbumet Mellon Collie and the Infinite Sadness (1995), som kom att sälja i över tio miljoner exemplar bara i USA.

”Justine never knew the rules

Hung down with the freaks and the ghouls…”

Smashing Pumpkins gjorde vemodig popmusik om det mänskliga tillståndet, om sorgen och döden. I takt med att bandmedlemmarna själva närmade sig 30-strecket ville de ta farväl av den ungdom som aldrig skulle komma igen. De lämnade efter sig den den förfrämligade tonåringens eviga evangelium.

Musikaliskt sett var skivan ett kollage av stilar och det gamla upplägget med trummor, bas och två gitarrer kompletterades med dramatiska stråkarrangemang, pianoslingor, synthar och samplingar och okonventionella instrument som saltkar och saxar. Gitarrerna stämdes ner för att göra ljuden dovare, mörkare och dystrare.

Corgan har, trots sin egendomliga gnälliga sångstil, ett starkt sinne för melodier och har blivit omskriven som popmusikens svar på Mozart och Mahler. Nu framstod han som rockens siste profet. Plågad, melodramatisk och besatt ville Corgan utverka en ny sorts konstart för den dekadenta samtiden.

För honom själv är 1979 den mest personliga och viktigaste sången på skivan. Den är framför allt inspirerad av den osläppta låten Pleasure av det mindre namnkunniga Milwaukeebandet The Frogs, som han hade hört dem spela under en konsert ett par år tidigare.

1990-talet var MTV:s årtionde och just den flerfaldigt prisade musikvideon betydde mycket för sångens popularitet. Vi får följa ett gäng ungdomar som kör runt i en gammal Dodge 1972 genom Corgans egna idealiserade tonår i Chicagoförorten Glendale Heights. De lider av uppenbar tristess och förakt för sitt hem, samtidigt röjer och hånglar de loss på vilda hemmafester, snattar i och slår sönder närbutiken innan de flyr från polisen genom natten.

“The street heats the urgency of now

As you see there’s no one around…”

Videon fångar låtens ungdomliga existentialism, det finns ett nu att fånga, ett liv som väntar där ute och som inte får gå till spillo. Och man vill inte bli lämnad kvar och vakna upp där i förorten en dag och inse att allt är över.

Corgans egen uppväxt var inte idealisk. Som son till den skjutglade och våldsamme bluesgitarristen, langaren, missbrukaren och ”galningen” William Dale Corgan fick han utstå både psykisk och fysisk misshandel och tillbringade en stor del av sin barndom hos äldre släktingar.

1979 är ännu Smashing Pumpkins mest populära sång och en av de låtar som definierade 90-talet. I Corgans texter möter vi en människa för vilken den här världen inte är nog, någon vars förväntningar på livet var så mycket mer, samt en sorgsen visshet om den annalkande döden och alltings slut.

“And we don’t know just where our bones will rest

To dust, I guess forgotten and absorbed to the Earth below…”

***

Läs även: Så blev Köpenhamn bäst på pop

Läs även: Paris Hilton: ”Det var oerhört misogynt”