SVT bör låta arkitekturhistorien tala för sig själv
Gert Wingårdhs och Mark Isitts tidsresor i arkitekturhistorien signalerar att SVT inte tror att ämnet är tillräckligt intressant i sig självt.
Gert Wingårdhs och Mark Isitts tidsresor i arkitekturhistorien signalerar att SVT inte tror att ämnet är tillräckligt intressant i sig självt.
Det finns en stillbild från den amerikanska teveserien 30 Rock som visar skådespelaren Steve Buscemi, klädd som en hip tonåring med bak och framvänd keps och en skateboard över axeln. Med bildtexten “How do you do, fellow kids?” har bilden på senare år blivit en meme för att illustrera den obekväma känsla som uppstår när äldre personer försöker ”vara nere med kidsen”.
Ungefär så känns det när man följer trion Petra Mede, Mark Isitt och Gert Wingårdh i SVT:s nya satsning för att göra Tiktok-generationen intresserad av arkitektur och stadsplanering. Så byggdes Sverige är en hetsigt klippt dokumentärserie om den svenska stadsutvecklingen under 1900-talet.
Historieberättandet sker inom en minst sagt krystad ramberättelse där Wingårdh och Isitt reser fram och tillbaka i tiden i en tidsmaskin i form av en gammal Saab, ombyggd till något som liknar Marty McFlys Delorean. Det är ett besynnerligt grepp, då de barn som möjligen kan tilltalas av det svårligen plockar upp referensen till Tillbaka till framtiden-filmerna från 1980-talet.

Lyckas man se bortom den ansträngda ramberättelsen och Medes och Isitts påfrestande överspel är inte serien utan poänger. Tidsresenärerna gör nedslag i formativa skeenden i det svenska stadsbyggandets historia, illustrerade med ett rikt bildmaterial, bland annat i form av skickligt färglagda journalfilmer. Filmmaterialet och tidsresenärerna blandas sedan upp med en rad intressanta experter som ger substans och perspektiv.
Det första avsnittet handlar om villaidyllen och tar sitt avstamp i det tidiga 1900-talets egnahemsrörelse. Det är synd att man inte vågade börja något tidigare med 1800-talets sommarnöjen och villaförorter, men det är likväl intressant att följa det svenska villaboendets utveckling genom decennierna.
Det andra avsnittet handlar om storstaden, men egentligen handlar det mest om skyskrapor. Man börjar med Kungstornen i Stockholm och tar sig sedan framåt via New York till Turning Torso i Malmö och Karlatornet i Göteborg. Återigen är det synd att serien inte börjar tidigare i historien, då de svenska storstädernas historia i mycket liten utsträckning handlar om skyskrapor. Viktigare hade varit att förstå stenstadens framväxt under det sena 1800-talet.

Trots att serien blir ett led i SVT:s decennielånga marknadsföringskampanj av Gert Wingårdh lyckas den budskapsmässigt balansera olika sidor i den stundtals infekterade stadsbyggnadsdebatten. Till och med några representanter för Arkitekturupproret skymtar förbi utan att förlöjligas.
Folkhemsbygget både hyllas och problematiseras och Le Corbusiers tankegods och planer för Stockholm framställs i all sin iskalla ohygglighet. Tankesmedjan CIAM, grundad av Le Corbusier och drivande kraft bakom modernismens utbredning skildras, liksom de svenska funktionalisterna bakom acceptera-manifestet.
Det är positivt att SVT tar sig an den svenska arkitektur- och stadsbyggnadshistorien, men synd att de inte vågar lita på att materialet i sig är tillräckligt intressant för målgruppen, vilken den nu är. Oavsett vem det är man försöker nå tror jag att man hade lyckats bättre om man skippat tidsmaskinen och ramberättelsen och låtit filmmaterialet och experterna tala för sig själva. Historien är intressant nog i sig själv, och det färglagda arkivmaterialet får människorna att framträda i ny belysning som nog kan locka även nya och yngre tittare utan tidsmaskiner och en krystad ramberättelse. Möjligen kan man förlåta detta märkliga grepp i ljuset av Mark Isitts oförställda glädje inför rollen som barnprogramledare.
Lars Anders Johansson är författare och journalist och driver podcasten Budoarstämning
***